20140320-170134.jpg

På fjällsemester. Vecka 12 är liksom vikt för det varje år. Vi är 9 pers i en stuga och ytterligare ett sällskap om fyra vuxna och två barn i en annan. Det är mysigt. Eller ska jag betona annorlunda, för att försöka övertyga mig själv? Det ÄR mysigt…

Jag är sen några år tillbaka ingen utförsåkare, har nog egentligen aldrig varit, eftersom jag aldrig lärt mig ordentligt utan mest är rädd för att ramla och göra mig illa. Förra året vid den här tiden upptäckte jag dock att jag gillar skidor på längden, så det har jag sysselsatt mig med den här gången. Inte varje dag – som egenföretagare måste man ju jobba även när man har semester – nån timmes jobb har det blivit varje dag. Men två av dagarna, när det har varit fint väder, har jag varit ute i skidspåret. En gång ensam och en gång med dottern, svärfar och en av tjejerna i sällskapet och hennes dotter. En mil per utfärd, och det har känts strålande härligt.

Det är troligtvis något socialt funktionellt fel på mig som hellre föredrar att skida själv och inte i sällskap. Jag älskar att åka i min egen takt, min egen stil och att slippa ta hänsyn. Jag är nog inte heller den mest sociala människan som gjorts, eftersom jag efter en stojig stormiddag i stugan hellre går och lägger mig och läser eller tittar på film. Jag säger det igen, precis som jag skrev förra året efter förra resan: jag skulle inte ha några som helst problem att semestra själv en vecka eller två. Konstigt att man hittat en karl som står ut med en… Eller kanske jag ska betona det annorlunda också: Konstigt att JAG hittat en karl som jag står ut med…

Annonser