You are currently browsing the monthly archive for maj 2014.

Har börjat återhämta mig efter skilsmässouppgörelsen. Så illa tvungen att hålla huvudet kallt nu, eftersom det mitt upp i alla kaoskänslor och ledsamhet är mycket att göra. The show must Go on, liksom..
Vi har enats om att vi jobbar officiellt ihop fram till första juni, men jag sköter de flesta av våra gemensamma projekt fram till dess. Tror dessutom det blir svårt att hinna med allt som ska styras upp innan början på juni. Hemsidor som ska uppdateras, texter som ska författas om vår ”splittring” och spridas i branschen…
Det gör mig inget att jag får slita lite. Det känns lite som ett rättmätigt straff, på något sätt lite skön självspäkning, eftersom det ändå är jag som ställt till med den här situationen.
Ett projekt tar slut i dagarna men nya tar vid. Egna. Där alla intäkter går till mig. Ett precis igångsatt, ett avtal som godkändes idag och en offert som lämnats iväg. Och, trots allt: det känns som en lättnad, måste jag erkänna. Att veta att det kommer finnas täckning på kontot och att jag vet att det som kommer in inte ska reduceras med hälften.

Jag har lärt mig en hel del. Många dyrköpta lärdomar.
Jag kommer att försöka planera bättre projektmässigt: hitta färre men bättre betalda projekt, så att jag kan varva ner lite och faktiskt känna att jag KAN styra mitt liv lite annorlunda. Jag vill inte jobba som en blådåre varenda dag, tills jag spyr. Missuppfatta mig inte, jag älskar att jobba hårt, jag går in för mitt jobb med liv och lust. Men jag är för gammal och för bra på det jag gör för att jobba mig till en hjärtinfarkt eller ett magsår. Det har varit mycket vånda och mycket jobb senaste året, för mycket vånda och jobb för för lite pengar. Och mer: Jag kan börja göra rätt för mig på kontoret igen. Har en fantastisk vän som inhyst mig under lång tid utan ersättning och det är ytterligare något som jag mått rätt illa över. Helt plötsligt kan jag sitta där hur ofta som helst utan ett uns dåligt samvete, för jag betalar faktiskt hyra!

Det gläder mig också precis lika mycket att ex-kollegan och jag behåller vår vänskap. Det har varit tre helt galna år, med många, många garv och mycket kärlek oss emellan och jag är så glad och lättad att känna att det kommer att kunna fortsätta så. Jag tror det här är riktigt bra för oss båda. Det finns hopp.

Det har varit några riktigt turbulenta dagar i mitt liv.
Efter dystra ekonomiska besked och mycket funderingar, Har det hela nu landat i beslutet att jag och min underbara kollega, vapendragare och mycket goda vän går skilda vägar, arbetsmässigt. Efter två fullkomligt blomstrande första år, har vi sen förra året en nedåtgående trend i uppdragsfrekvens och det återspeglar sig självfallet i inkomst och omsättning i företaget. Nedgången har att göra med att musikbranschen är mycket försiktigare med att dra på sig spenderbyxorna idag än vad man var för bara två år sedan.
Det känns rent ut sagt för jävligt, det här. Vi har funkat jättebra ihop, hon har lärt mig massor och vi har haft det så jäkla kul ihop. Jag hoppas vi kommer att kunna fortsätta ha det, som vänner. Hon är en toppenkvinna på så många sätt. Men så är det det där med pengar. Ständigt är man styrd av att ha en stadig och jämn inkomst. Och som egen är det självklart extra kämpigt när man inte vet från månad till månad hur det ser ut med jobb och pengar.

Efter en hel massa vånda, ångest och ledsamhet känns det dock som att vi har landat i något som känns okej för oss båda. Sen vet man ju inte hur det ser ut bakom nästa krök. Kanske snubblar man över regnbågens ände och ramlar över en stor tunna med guldmynt? Den som lever får faktiskt se.

Tänk att man ska behöva lära sig den hårda vägen när det gäller vissa grejer!? Ibland blir jag så trött på mig själv att jag bara har lust att be mig själv fara åt h-vete. Nu är det bara att försöka fundera på lösningar på problemen och gå vidare. Troligen löser det sig men just nu känns livet rätt trist. Och jag kan inte skylla på nån annan än mig själv. Sucks!

Alltså, nåt hände inatt.
Vi var och gjorde ett kylslaget och hastigt besök vid en klen majbrasa i närområdet. Kastade i mig en toast på vägen dit, inhandlad på lilla grillen på torget. Efter det korta valborgsfirandet följde vi med vänner hem en stund, käkade en halv påse ostbågar och drack en cider. Begav oss hemåt redan runt halv 11. La mig och somnade men vaknade med ett ryck strax före ett. Kände att nu, nu var det fara å färde. Magen kändes inte helt ok. Och visst, så var det. Slapp tack och lova att ratta porslinsbussen, och efter uträttat ärende återgick jag till sängen. Och det var då det började. Jag fick skakningar i hela kroppen. Alltså inte frossa utan bara skakningar. Hela jag vibrerade. Enda gången jag känt nåt liknande var efter dotterns födelse, när jag rullades in på sal efter det akuta kejsarsnittet, när allt bara släppte.
Efter en stund, medan det bara fortgick, gick jag upp till maken, som somnat på soffan. Han vaknade när jag satte mig, som en studsboll i soffan. Tankarna rusade genom huvet medan han försökte prata mig lugn. Vad var det här? Nåt för sjukhuset? Det kändes som sockerdricka i fingertopparna och jag var likblek i ansiktet. Sen var jag tvungen att uppsöka damrummet igen, och efter det gick det över lika snabbt som det kom.
Jag är nästan helt säker på att jag just uppplevt min första riktiga panikångestattack. Lite småkänningar har jag haft tidigare, men det var främst i unga dagar. Det här tror jag uppstod genom nåt dåligt jag åt, kombinerat med min totala rädsla för att kräkas. När jag fattade att jag ätit nåt skit som gjort mig dålig, insåg jag att jag kanske skulle bli så dålig att jag till och med måste spy. Och då slog det till.
Och det är ingenting jag direkt längtar efter att uppleva igen.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits