You are currently browsing the monthly archive for juni 2014.

Följde en gång i tiden en blogg. Den skrevs av en svensk tjej – Jenny Owen – som bodde i Australien, där hon jobbade som polis. Hon hade två barn och skrev roliga och intressanta inlägg. Men så hände nåt av privat karaktär och hon försvann.
Jag undrar vad hon gör idag, hur hon mår och hur det går för henne.

Annonser

Men fotbolls-VM?! Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk tittar på tjugotvå snubbar som ramlar omkull och tar sig för knät eller foten så fort möjlighet ges? Jag blir faktiskt mer och mer irriterad på den här sporten. Tycker det är dags att ta hårdare tag mot filmningar inom fotbollen.
Men jag ska erkänna att jag tittade på straffdramat i lördags mellan Brasilien och Chile. Ingen jäkel filmar i dom lägena.

Det är mycket att göra jobbmässigt. Har en sommar fulltecknad med jobb. Jag ska inte klaga över det, men jag saknar min kollega och avlastningen hon innebar. Saknar våra telefonsamtal och facebookkonversationer i chatten, våra garv och jobbsnack. Men, det är bara att bita ihop och kämpa, det är jag som valt och jag inser ju fortfarande att ekonomin inte finns där. Jag önskar att man kunde betala räkningar med entusiasm och arbetsglädje, för då hade det räckt till en hel radda anställda.

Skolavslutningen – vilket antiklimax det blev.
Stod med en klump i halsen och såg hur dottern gått i en klass där hon inte riktigt passat in. Det ser tjusigt och sammansvetsat och lugnt ut på ytan, men under terminen har antimobbing-gruppen varit på flera besök i klassen. Mobbingen sker i det tysta, och ingen av tjejerna vågar eller vill berätta om det.
Min dotter sitter där med sitt korta hår och är tyst och tillbakadragen, inte inblandad i grupperna som mobbar eller mobbas men ändå inte med i gemenskapen. Dessutom är hon för tillfället rejält osams med en av sina kompisar, och kändes nästan utfryst. Jag uppfattade det också som att kompisens mamma var kort och kärv, och knappt sa hej till mig.
Det gjorde väldigt, väldigt ont i mammahjärtat under den där timmen i klassrummet och jag är oerhört glad att vi valt att lämna skolan. Till hösten börjar hon sexan inne i en ny skola på Söder. Helt rätt beslut, känner både mor och dotter.

Årets semester är bokad.
Lilla familjen reser till Nuevo Andalucia. Och till London. Lite otippat men så blev det. Och min mamma och henne karl hänger med. Ännu mer otippat. Kul!

Nej, det är inte bögarnas fel. Inte alls.
Jag tror faktiskt det är sossarnas fel.

Låt mig förklara hur jag tänker.
För ibland händer det. Att jag tänker, alltså.

Vi svenskar, vi vill vara som alla andra. Vi vill inte ‘sticka ut’ eller vara annorlunda för då riskerar vi att ses som konstiga, eller rent av lite småtokiga. Vi vill äta, klä oss och se ut som alla andra. Vi vill smälta in och vaggas av den lugna, stora, trygga medelsvensson-famnen. Vi kikar bakom våra gardiner och häckar, på dom andra. På våra grannar och medmänniskor. Vad gör dom? Och varför? Men såg ni?! Vad lägger dom på grillen!? Haloumi-ost? Vad är det?! Näe, dom där XX – dom är allt bra konstiga, dom!

Det här känns som ett typiskt svenskt beteende, och det är ett beteende som jag tycker väldigt illa om. Varifrån kommer det? Och det är här jag börjat kika åt sosse-hållet, så som sosse-hållet såg ut ‘förr i tiden’, och åt det håll den delvis verkar vara på stark väg tillbaka till. Det där att alla ska vara lika, allt ska vara rättvist, alla ska ha lika mycket, ingen får ha mer… Dumma dig och fy om du har mer, kliver utanför ramarna och äter sushi på julafton och klär dig i kilt på midsommarafton, eller får framgång i ditt jobb. Så här har vi svenskar fostrats under många, många årtionden, sen tiden då man fick socialdemokratin med modersmjölken och liksom i arv.

Jag vet inte. Det är mer en tanke som slog mig. Men kan det vara så enkelt?

Livet är verkligen fullt av små överraskningar. Idag ringde en kusin på pappas sida, som jag inte hört ifrån på några år. Alltså den pappa som inte egentligen var min pappa, men som ändå var det från det jag var ett år gammal.

Du vet väl att E (min ‘pappa’) hade en son i Danmark?

Sa hon.

Eeeh?

Nej. Det visste jag inte.

Som sagt. Livet är fullt av små överraskningar.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,558 hits