You are currently browsing the monthly archive for augusti 2014.

01215ffc1b45f68b002394340ff019471eaa5e9ad3

Bilden är missvisande, vi hade fint väder, faktiskt.

På riktigt. Den här veckan, som i och med denna söndag äntligen tagit slut, vill jag aldrig någonsin uppleva igen. Den här veckan har fått mig att känna mig gammal, den har fått mig att känna att min kropp är på fallrepet, skröplig och snart uttjänad. Jag är så innerligt trött på att ha ont och att gnälla över smärta och sjukdom, så jag orkar knappt skriva det här inlägget.

För att göra en jäkligt lång och rätt deprimerande liten historia kort, kan jag bara sammanfattningsvis säga att jag troligen har en släng av divertikulit. Och har ni aldrig någonsin drabbats av den lilla åkomman, bara säger jag: stort jävla grattis! Utan att överdriva är det nog det ondaste jag haft i magen. Lägg lite feber till och en känsla av att ‘nu fan är jordens undergång nog nära och det kan gärna göra detsamma för det ska bara bli skönt’. Ja, så kan vi ju lägga till lite allmän nack- och axelvärk, och en gullig liten tennisarmbåge på det, så har ni min vecka i ett nötskal.

Trots det allmänna tillståndet av att man hellre vill lägga sig ner och kvida i ett hörn, åkte jag och maken till Ljusterö för att fira vår 2-åriga bröllopsdag och spela lite golf ihop. Det var bokat sedan länge och vi vill ju göra det till en tradition. Extra mysigt skulle det ju bli eftersom han dessutom varit bortrest en hel vecka.
Well, så där riktigt romantiskt och jättemysigt blev det ju då inte pga det där ovanstående men vi fick mycket frisk luft och två uppfriskande 18-hålsrundor på en väldigt fin och rolig bana. Under lördagnatten låg jag mest i fosterställning och gnydde i min säng men – peppar peppar – idag, söndag, har det äntligen känts lite bättre. Nu ska jag bara googla och dammsuga internet på vad och hur man ska äta för att slippa det här eländet i framtiden. Jag vet på ett ungefär vad det handlar om, eftersom jag har en väninna som har drabbats flera gånger, men det finns specifika livsmedel och saker man definitivt bör undvika. Nötter t ex, som alltid sägs vara bra och extremt nyttigt för dig, är rena smärtfällan för en med divertikulit. Nåt jag definitivt for sure vet, är att jag ska återuppta min 5:2 igen. Den stupade ju i somras men jag tror det är ett bra trick att slippa sånt här skit. Att ha tarmproblem av den här kalibern är inte min grej.

 

Kan inte sova. Pigg som en ofjällad mört. Har klämt två Netflixfilmer och funderar starkt på en tredje. Rotade reda på dom där hälsokostsömntabletterna, Valeriana, som jag vet att jag sett i badrummet. Det visade sig att det stod sista förbrukningsdatum juli 2008 på dom. När jag tryckte ut en ur förpackningen luktade tabletten så konstigt, att jag tror att jag hade sovit riktigt gott om jag tagit dom. Troligen hade jag somnat in för gott…
Så nu ligger jag här och bligar på dumskärmen. Läser facebookflödet som svämmar över av val- och politiksnack. Jag blir ledsen men mest oförstående över hur empatilösa vissa är. Och så blir jag ännu mer klarvaken…

011890a59d36b0eee291c43a54b42c964851f74877Testar lite nya grejer här, bara för att chocka igång kroppen ordentligt inför hösten.
Min tennisarmbåge håller verkligen på att knäcka mig och jag varken kan eller vill egentligen inte äta mediciner. Dels ger Pronaxen mig nästan magsår, och dessutom gillar jag inte heller att stoppa i mig preparat, även om det så bara är Alvedon och Ipren.
Så nu är nya grejen naprapat. Jag har i fyra års tid gått till kiropraktor och hur duktig hon än är på att ta hand om mina låsningar i bröstrygg och nacke, så kommer de ju alltid tillbaka hela tiden. Inte heller får jag några direkt konkreta råd och tips på vad jag ska göra för att undvika att låsningarna kommer tillbaka. Det är mest ”jo, men träning är bra, träna ordentligt”. Det känns som om jag hela tiden måste fråga vad jag kan göra, istället för att kiropraktorn säger ”gör så här!”. Eller också har jag kanske slutat lyssna? Det är som ett längre förhållande, där det partnern säger inte riktigt går in, för att man inte är tillräckligt uppmärksam…
Så – nu har naprapaten fått komma till tals. Hon har gått igenom min rygg, mina axlar och min nacke och fått hela min bakgrund berättad för sig. Hon har känt och klämt, tryckt och knådat. Inte knäckt, så som kiropraktorer gör. Tennisarmbågen fick sig en ordentlig omgång också, och dessutom satte hon 4-5 akupunkturnålar i armen. Då var jag alltså av med akupunktur-oskulden också!
Tillbaka ska jag om 7 dagar, för att gå igenom ytterligare lite saker som hon direkt kände behövde åtgärdas.
Och så ska jag träffa en PT och få ett träningsprogram, specialanpassat för golfen, för det finns ju ingen chans i världshistorien att jag ger upp den! Det gör jag inte förrän armen ramlar av.

Fortfarande inte hört nåt om jobbet jag sökte. Sånt tycker jag är oerhört dåligt, den där bristen på återkoppling och att inte kunna ge feedback. Jag till och med mailade för attfå ett besked men inget svar. Frågan är om jag ens vill ha det längre.

Imorgon börjar det. Jag tar små babysteps mot full fräs. På onsdag börjar skolan och när den är igång, är även jag det,

IMG_5020.JPG

IMG_5074.JPG

500 mg Pronaxen fick jag utskrivet av doktorn. Tanken var en tablett två gånger om dagen. Redan efter första tabletten kände jag hur smärtan bara gav med sig och klingade bort. Oerhört skönt, eftersom jag gått och dragits med den så länge. Dagen efter reagerade jag över hur jag kände mig sugen på mat hela tiden, liksom en sugande hungerkänsla i magen. Dag två kändes det som om jag höll på att få akut magsår och senare på kvällen kackade magen ur helt och sa ”hej och nejtack, dom där pronaxentabletterna åker rakt ut i avloppet nu”. Himla tråkigt, eftersom dom verkligen hjälpte. Jag försökte med allt – a-fil, novalucol, massor med mat i samband med medicin men det hjälpte inte. Vårdcentralen tyckte att jag hellre skulle ta en alvedon tillsammans med en ipren. Det hade tydligen ungefär samma effekt men är betydligt snällare mot magen. Jag ska låta magstackarn återhämta sig ett par dagar, men sen ska jag testa att ta en tablett om dagen istället för två. Vore ju underbart om den kunde tolerera det.

Kiropraktorn har gett mig mailadressen till en sjukgymnast som är duktig på akupunktur. Kortisonspruta var inget hon rekommenderade, eftersom det gör leder och ligament sköra och dom kan till och med brista. Just nu går jag på Voltaren gel, efter att ha slagit 100 bollar på driving rangen idag – det är första gången på länge jag håller i en golfklubba. Vi får väl se hur det känns imorgon. På torsdag spelar jag tävling, 18 hål, med maken. Då gäller det att vara fit for fight. Annars är det inte ens säkert att vi får uppleva vår andra bröllopsdag…  

Snart börjar det igen. Slitet och släpet. Hela hösten ska det fortgå. Just idag känns det tungt att ha det framför sig, men vi får hoppas att det kommer lite roliga projekt längs vägen, så att jag blir lite pepp.

Har inte hört något om jobbet jag sökte. Jag tror att jag skåpats ut av någon yngre förmåga. Inget som förvånar mig alls, om jag ska vara ärlig. Det är klart man väljer någon som är billigare att avlöna och lättare att forma. Har mailat för ett besked. Vi får se vad svaret blir.

Och imorgon har jag mitt första möte för hösten. Tyvärr inget sådant som kommer att resultera i någon form av uppdrag för mig. Detta är tvärtom – en tidning vill presentera sin publikation och sälja annonsplats. Trots att jag redan i telefon sa att jag inte är den som håller i varje uppdrags annonsbudget insisterade man på ett möte. Så, come on då.

Innan mötet ska jag gå och få någon form av behandling för min tennisarmbåge. Har gått och dragit med detta sedan början av juni nu. Satan, så ont det gör, trots att jag vilat från allt vad golf heter under fjorton dagar. Jag gissar att golfsäsongen kan vara över för i år. Det gör egentligen ingenting, för jag har ändå uppnått målet jag satte för den här säsongen – d v s att komma ner till officellt handicap.

Frågan är om jag fler gånger kommer att turista i storstad med min käre make. Vi har makalöst olika prioritering på vad vi vill göra med tiden på den nya platsen. I hans fall är det målet som är det viktiga och dit bör man ta sig väldigt snabbt och sen få det överstökat så att man kan gå och spela golf shoppa sen. Och avkomman vill helst av allt ligga på hotellrummet och titta på YouTube, samma 10 videos som hon tittar på, jämt jämt.

Hej – möt Löjliga Familjen, liksom.

Coolhetens gudinna heter Sade. När jag nu är i London hörs hon ibland i någon radio och man slås av hur bra hennes musik är.
Ville bara säga det.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,313 hits