Överhörde tre hysteriska, adrenalinstinna och högljudda tonårstjejer – aka gangsta wannabee’s – på tunnelbanan hem. De hade tydligen blivit tagna av polisen i samband med vad jag tror var klottring. På riktigt blir jag ‘fett lessen’ över hur dom kan tycka att det är världens coolaste grej att bli arresterad. Det pratades om att dom blev kroppsvisiterade, att polisen hade skottsäker väst, vilka puckade frågor dom ställde och hur tjejerna hade ljugit för att skydda varandra. ”Och asså, min advokat, hon var fett bra, hade du advokat, asså jag bara älskade henne!”. Och så tänker jag på min egen tjej därhemma. Hon som snart är 12, men ibland önskar att hon vore 15 men liksom inte förstår vidden av det. Jag tänker på hur vi bråkade lite imorse, att hon inte ville ha jackan som hennes pappa köpte förra hösten, för att den ”inte direkt är så snygg”. Hon är inte speciellt ‘tonårig’ egentligen, inte ännu. Hon hänger med bra kompisar och jag tycker trots allt att vi har en bra relation och älskar och respekterar varandra. Ibland bråkar vi, visst och ibland blir jag helt galen på henne, och hon på mig. Samtidigt undrar jag, hur ska det bli om ett par år? Och så tänker jag – den dagen den sorgen. Under tiden får jag se till att försöka göra det jag kan för att fortsätta fostra henne till en bra individ.

Annonser