You are currently browsing the monthly archive for december 2014.

Snart nytt år. Sett i backspegeln hamnar känslorna mellan melankoli och lättnad. Jobbmässigt har det varit turbulent, efter långt och moget övervägande bröt jag upp med kollegan. Med facit i hand ser jag ju att det var det enda rätta att göra. Jag är glad att vi fortfarande är goda vänner och jag hoppas det kommer att lösa sig för henne arbetsmässigt.
Privat går maken och jag in i vårt fjortonde år tillsammans – det är faktiskt inte riktigt klokt, eftersom det känns som om vi blev ihop häromdan. Även om han ibland (och jag med stor sannolikhet honom) går mig på nerverna kan jag inte se mig tillsammans med någon annan.

2015 kommer att bli spännande. Jag bara vet det.

Lite lagom jobb idag. Lite mailande. Ett möte med en driven kvinna som jag hoppas kan bli något av en mentor för mig i det här nya som snart kommer. Det finns ett nätverk i min bransch som heter Makten Över Mus!ken, som består av en hel massa erfarna personer, bara kvinnor, i musikbranschen som hjälper och stödjer varandra och verkar för bättre jämställdhet i vår bransch. Alla dessa erfarna kvinnor agerar också mentorer och tar sig an varsin adept, unga kvinnor som vill in i branschen och som får råd, tips och stöd. Där vill jag vara med. Kanske inte som mentor eller adept, men som en del i nätverket. Träffas, utbyta tankar och visioner. Det känns mer och mer som ett stort och rätt steg för mig, detta. Och jag hoppas, och tror, att det faktum att jag som kvinna blir manager för ett band med sju herrar, kan vara något som är fördelaktigt både för mig och för dem.
Nu ska avtalet bara gås igenom och justeras lätt, och sen… Sen blir det champagne!

Mmm. Det tyder väl på att man inte har nåt liv, att man längtar tills man får börja jobba igen. Jag har ett möte inplanerat imorgon eftermiddag, det är ungefär vad som står på jobbschemat. I övrigt är jag fri som fågeln och borde vara glad och försöka hitta på något kul. Tyvärr tillåter inte plånboken några större utsvävningar så jag sitter mest och har myror i brallan och det rycker i jobbtarmen. Så knäpp är jag.

Juldagsmorgon kanske glimmar, visan säger ju så. Själv känner jag mig rätt grådaskig. Inte så att jag är bakis eller nåt, alkoholintaget i det här hemmet är nuförtiden ytterst blygsamt och alla är synnerligen skötsamma och nyktra. Men särskilt glimmande blir man inte av att sitta hela dagen framför en tv (klämt 7 avsnitt av Touch med Kiefer Sutherland på Netflix – vansinnigt bra!), alternativt stående framför en diskmaskin som antingen ska tömmas eller fyllas. Jag kan trösta mig med att jag ändå inte är tillnärmelsevis lika snurrig som kvinnan ur ett av de par som delade vårt julbord här hemma igår. När de lämnade igår kväll, ringde hon från bilen och frågade om vi möjligen såg dotterns kvarglömda tröja någonstans. Det gjorde vi inte. Däremot hittade vi en påse med sonens jeans och tröja (han reste inte hem naken, han reste hem utklädd till tomte) och hennes egna skor. I förmiddags ringde hon igen, från makens telefon, och bad oss leta efter hennes telefon, som hon troligtvis glömt någonstans i vår lägenhet. Hon lovade komma och hjälpa till och leta, eftersom de ändå skulle åka och hämta lite grejer hos makens pappa. När hon ringde lite senare, för att säga att dom var på väg, sa jag att vi hade vänt upp och ner på hela lägenheten men inte hittat någon telefon. ”- Åh, telefonen! Den har jag hittat, den hade ramlat ur fickan i bilen!”, sa hon glatt. ”Men vi kommer ändå förbi och hämtar ryggsäcken som vi glömde i hallen..”.

Procent hit och dit. Och kluriga juridiska formuleringar som ger myror i huvet. Varför ska det vara så krångligt att läsa avtal? Tur att man har vänner som kan hjälpa till att räta ut frågetecknen och ger pepp och stöd. Tur också att motparten kan ännu mindre än jag själv.

Ni vet, den där känslan när man inte riktigt hinner med, när man inte riktigt är med i matchen.

Det är jul snart. `Jag vet det för jag ser tecknen runt omkring mig och på facebook fylls statusuppdateringarna med vuxenpoängsamlande, duktiga människor som kokar knäck, rimmar skinka och handlar julklappar. Själv sitter jag mest och tycker julen är hysterisk och upphaussad. Låt mig bara få vara ledig, sitta ner vid ett bord, ha släkt, vänner och familj omkring mig och lite mat i magen. Det räcker så. Jag orkar inte med det här med att byta grejer med varandra. Jag har allt jag behöver. Visst, det är fint när vi ger varandra saker, men det handlar ju knappast om det längre. Nåväl, jag må vara en bitter och svårflirtad typ. Tur att inte alla är som jag. Då hade vi snart inga traditioner kvar.

Söndag.
Har pyntat hemmet fullt med jul (det brukar räcka med lite julstjärnor, LED-lampor, levande ljus och lite röda gardiner så känns det lite juligare). Tittat på film med tre tolvåringar. Spelat 9 hål vintergolf på en bana, vars greener var så frusna att det var ett litet helsike att putta. Tränat. Nu väntar ett fint bastubad och sen är det väl snart dags att nanna kudden, för att möta ännu en arbetsvecka.
Och ute blåser kalla vindar. Den politiska utvecklingen i Sverige gör mig mörkrädd. På riktigt.

Trots att avtalet ännu inte är underskrivet, och jag egentligen borde slappna av och lägga bort tankarna på det tills vidare, så fortsätter det att mala i huvet på mig.
Sju grabbar?! Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna hävda mig som ensam kvinna i en grupp män som redan är ordentligt sammansvetsade? Samtidigt väljer jag att tro att en kvinnas styrande hand är precis vad dom behöver. Lite andra ögon, lite mer professionella som inte bara tänker konstnärsskap och musik.
Sedan är ju också frågan: hur mycket ska jag lägga mig i? Image, kläder, utseende, låtval på gig, ljus, ljud – grejer som kan vara väldigt känsliga ämnen om man trampar på och har för mycket åsikter kring, som utomstående.

Jag träffade gänget igår, och såg dem live igen. Nästan bättre den här gången, tyckte jag. Mer avslappnat och ännu lite tajtare. Vi bestämde då att när allt är underskrivet och klart, ska vi sätta oss ner och bena ut vad som är prioritetsfrågor för dem. Det mest naturliga är ju att fokusera på det som ger båda parter inkomster, så att hitta en bokare känns definitivt som ett första mål. Vi får se hur deras visioner och tankar ser ut.
Det är härligt att se hur fina dom här killarna är mot varandra och hur väl dom verkar känna varandra. När en av medlemmarna stod lutad över sångaren (som satt ner) och pratade med honom, strök sångaren honom kärvänligt i skägget. Det är fina killar som verkar bry sig om varandra på riktigt. Det tycker jag om.

Och alla utom en har väldigt fina skägg.

 

Iiiiiiiiiiiiiiiii!

Kärleken spirar. Det pirrar i hela kroppen och jag är troligen en pina för min omgivning, särskilt min käre make, eftersom jag inte kan sluta t-j-a-t-a om mina nya killar. Igår träffade jag ena hälften av bandet, vi snackade ganska länge och jag har just skickat iväg managementavtalet för granskning.
Jag får hålla mig hårt i bordskanten för att inte lägga upp saker på fejjan eller på twitter men jag tänkte försöka göra det här strategiskt och bra. Professionellt, liksom. Vi får se när vi skriver under och kör igång på riktigt. Jag vill att allt ska vara rätt, undertecknat, godkänt och klart innan vi tar det stora steget.
Under tiden fortsätter killarna att droppa små mail med glada tillrop och positiva saker som händer kring bandet: folk som lyssnar och gillar, engelsmännen som tar andrasingeln till sitt hjärta, hur media i England gör inlägg på twitter och hyllar låten – jag har positivt pirr i hela kroppen!  Jag tror faktiskt inte att jag känt så här tidigare, jag har varit positiv till många av mina projekt men aldrig på det här sättet. Imorgon ser jag dem live för andra gången. Till det giget tar jag med mig ord från tidigare idag, en tidigare kund/artist som berättade att han och hans band ska ut och turnera som förband till ett stort, amerikanskt band i höst, samtidigt som dom planerar att släppa sin fjärde platta. Jag nämnde inte något om mina nya planer för honom. Men han berättade att hans band och deras (kvinnliga) manager gick skilda vägar tidigt i somras. ”På slutet var det som att hon bara gillade att hänga med killarna i bandet och dricka vin”. I samma ögonblick han yttrade dom orden, tog jag ett beslut – en sån manager kommer jag aldrig att bli!

Snurr snurr. Livet pinnar på.
Smider planer. Träffar folk. Funderar. Kanske ska jag lägga om kurs. Jag har blivit kär. Vi har precis träffats – bara känt varandra ett par veckor. Men här finns potential och jag funderar starkt på att gå emot saker jag tidigare sagt mig varken kunna eller vilja göra. Sån är den, kärleken. Man tar steg man inte trott man kunnat ta. Jag vill bara avvakta lite och se om kärleken är besvarad. Är den det kommer jag att byta namn. Mitt nya namn blir i så fall: Manager.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,326 hits