You are currently browsing the monthly archive for februari 2015.

Hämtar kraft och vilar. Viker tvätt och tittar på nya avsnitt av House Of Cards. Rensar huvudet på jobbtankar så gott det går. Andas. Andning ger hälsa, kraft och mod. Tanka luft.

Trots att jag inte var på någon grammisgala igår, är jag trött som en gris. Trots att jag är trött som en gris har jag lovat att gå på det företagsgig som grabbarna har ikväll. Imorgon lunchtime spelar de live i Radio Stockholm – det kommer bli grymt! Men jag är trött som gris. Tur att det är lördag snart. Otur att jag hade glömt att vi ska gå på 40-årsfest… Zzzz….

Orden från sångaren i ett band jag jobbat med tidigare ringer tydligt i mina öron efter helgen. Han pratade om deras tidigare manager/turnéledare/bokare om anledningen till att dom gick skilda vägar. ”Mot slutet verkade hon tycka det var roligast att sitta med grabbarna backstage och dricka vin”. Nu tror jag förstås inte det är hela sanningen, för det tror jag aldrig hade varit ett problem om det hade rört sig om en man, åtminstone inte i samma utsträckning. Men det ger onekligen mig perspektiv på vad jag/man bör och inte bör göra som manager. Som kvinna är man verkligen i en helt annan sits, särskilt i ett band med uteslutande män.

Jag åkte med bandet till Eskilstuna för att se giget. Jag delar gärna bil med dem, jag äter gärna middag i logen med dem innan gig. Men när jag satt med dem i logen efter maten och hörde deras interna snack, då kände jag att ‘här är inte min plats just nu’. En timme innan gig lämnade jag, strosade runt i lokalen, fixade ett bord där vi sålde lite merchandise och höll mig undan.
Jag tänker inte gå på alla deras gig (möjligen de i Stockholm), de är ett band som klarat sig väldigt bra utan inblandning från någon manager eller liknande tidigare. Mitt jobb är inte att ”sitta med grabbarna backstage och dricka vin”. Jag fyller en annan funktion, har en annan roll. Jag pratar gärna och ger feedback före och efter gig, peppar och kommer med beröm och/eller konstruktiv kritik. Jag vill vara någon som man lyssnar på och att man fattar att jag är seriös och på riktigt. Jag är där idag, jag känner att jag fått dom här killarnas förtroende på ett jättefint sätt och jag vill behålla det. Jag är inte ute efter att bli deras nya bästa vän. Jag är lyckligt gift och jag letar inte någon potentiell pojkvän i bandet. Jag vill hjälpa dem i deras karriär, se till att de flyger. De ska vara trygga med mig, veta att det är jobb och inte nöje eller fritid när jag ger dem min tid. En öl på sin höjd, men jag kommer alltid att vara näst intill alkoholfri i deras sällskap. Jag har sett för mycket av den andra sidan i andra sammanhang.

Den här veckan kikade jag på Mello från tv-soffan hemma. Trött efter alldeles för lite sömn, aningens för mycket jobb (men jag kan ju fan inte låta bli, för det är så jäddrans kul!) och årets första pass på driving rangen.
De fyra låtarna i topp lyckades jag pricka in men jag hade faktiskt tippat Andreas Weise till final tillsammans med Jon Henrik Fjällgren, och Kristin Amparo och Isa till andra chansen. Nåväl, man kan ju inte ha rätt jämt. Jag brukar dessutom vara vansinnigt dålig på att tippa finalister och andra chansare. Svenska folket är lite oförutsägbart i såna här sammanhang.
Nu slocknar jag vilket ögonblick som helst. Imorgon är en annan dag, ledig dag och inte ett jäkla skit på agendan.

Ibland är man i Malmö, ibland åker man till Eskilstuna.
Annan stad och ny musik. Inte lika mycket schlager och betydligt mycket mer och fler skägg.
En liten reality check för ett band som inte mött sin publik så värst mycket mer än i Stockholm (jodå, ett par av dem har, men inte i den här konstellationen). Mötet med en lindrigt nykter publik, som inte blev mindre packad mot slutet, och som inte riktigt är på samma våglängd vad gäller musikaliska referenser och uttryck. Livescenen i Sverige är inte speciellt stor och drömmen om att din publik ska vara intellektuell, insiktsfull och redo att diskutera och analysera din musik (över)lever nog inte i vårt svenska musikklimat. Men, vi åker snart till USA – där tror jag att de kommer att hitta precis exakt just den publiken.
IMG_5934

Var nyss på kundmöte. Jag stog en stund och velade när jag klädde på mig imorse – ska jag klä upp mig fint eller vara mig själv? Det blev jeans och en grå tajt topp med armar i beige spets. Inte klädd som en lodis och inte uppklädd. Jag, bara.
När kunden öppnade dörren stod en kvinna, troligtvis yngre än jag, i svarta långbyxor och svart kavaj framför mig. Och då rasslade jag plötsligt ner ett par pinnhål på skalan och började närma mig lodis-strecket. Under hela mötet fick jag dessutom sitta och förklara att ‘jo, jag kan det här, jag har jobbat med det här i flera år, jag har många kontakter i media och jag levererar i de allra flesta fall väldigt bra, även om jag aldrig kan lova helsidor och morgonsoffor. De har tidigare jobbat med en gammal kollega till mig, som rekommenderade mig för detta uppdrag. Hon är jäkligt duktig och att kliva in efter henne är inte helt lätt. Men lite i mitt stilla sinne undrar jag om det hade något med min klädsel och ja, min något udda frisyr, att göra. Kanske, kanske att jag hade ingett lite mer förtroende om jag klätt mig lite annorlunda?

Hamnade av nån outgrundlig anledning på min gamla blogg. Klickade runt bland lite random inlägg och läste. Det känns som om jag var lite rappare i truten, lite roligare, lite snabbare i tanken. Dessutom fick jag mer respons på det jag skrev, fler kommentarer (hint, hint!).
Fan, det var bättre förr.

Framgång verkar onekligen föda framgång. Den här veckan har det formligen exploderat i min mailkorg. Jag har fått minst – MINST – sju jobbförfrågningar sedan mitten av förra veckan. Glädjande, smickrande och inspirerande, såklart. Nu gäller det bara att välja ”rätt” projekt dvs det eller de projekt som är av sån kvalitet att jag kan stå för det och jobba med det. Eftersom det är sån jäkla snurr nu och många har dålig framförhållning blir det en hel del ‘nej tack’. Men imorgon har jag ett möte inbokat som ev kan vara intressant. Vi får se.
Nu, dags att vila.


Nu är det tisdag och nu känns det som om man landat ordentligt.
Sicken lycka att han gick vidare, direkt till finalen på Friends! Det är första gången som det skedde för min del, tidigare har vi slagits ut eller hamnat där via andra chansen. Kul att få uppleva det den vägen. Nervöst var det, men han kändes så säker och stabil och hade han hamnat utanför tävlingen, hade det varit en smärre skandal.

Fest blev det. Champagnesprut blev det. Och dans blev det. Orkar inte med i ungdomarnas tempo längre, så jag drog mig tillbaka till hotellet redan halv 2. Magnus och hans sällskap blev körda på porten klockan 5. Men den festen -och den sovmorgonen – var dom såå värda!

Satte mig på tåget till Stockholm kl 10:14 och var hemma klockan 3. Solen sken och det kändes som om dom därhemma längtat efter mig. Slockade flera gånger i soffan, och la mig klockan 10. Nu är det vila ett par veckor och sen är det på’t igen, bara!

Men jamen, go’morron då! Enda dagen en har möjlighet att sova ut, är det tydligt att en ska vakna strax efter 8. Det får bli dusch, frulle och ut på stan och köpa lite alla hjärtansgåvor, då’rå… Sen jäklar, från 12:30 kommer det vara ett riktigt jäkla påställ och adrenalinpåslag precis hela dagen!

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,313 hits