You are currently browsing the monthly archive for maj 2015.

Den här dagen ägnas åt böner och känslor som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Försöker jobba på den Macbook Pro jag fått (!) av en av killarna i bandet men det vill sig liksom inte. Det enda jag kan trösta mig med är att det är klämdag idag och att jag, även om jag hade alla jobbförutsättningar, hade haft svårt att få tag i folk.

Hade ju en jättebra plan för den här dagen, det hade jag. Först skulle jag ha ett avslutningsmöte med en kund, sen skulle jag åka hem och starta upp pr-kampanjen för filmen som upp till idag saknat premiärdatum, men som fick ett i förmiddags.

Det var innan jag tydligen sårade min dator så till den milda grad att den nu har vägrat starta sedan jag kom hem från mitt förmiddagsmöte. Sedan klockan 11 har jag startat om, systemåsterställt, garvat, grinat, slängt i dörrar och skrämt min familj med ett beteende jämförbart med en besatt innan exorcismen. Datorn bara hånflinar, säger åt mig att systemsöka fel, starta om och jag lyder. Och det händer ingenting, mer än att jag för varje försök blir mer och mer sinnessvagt förbannad.
Imorgon lämnar jag in den till en reparatör här i grannskapet. I bästa fall har jag den tillbaka fredag innan lunch.
Fy fan vad jag hatar datorer!

Det där med att ha momsredovisning en gång per år. Vem faan tillät den idiotregeln och satte den i händerna på klåpare (läs: mig)? 

Nu blir det nudlar, vatten och bröd och att leva efter Malte Lindemans skatte- och deklarations-tes: 

Ruta 1: Hur mycket pengar tjänade du förra året? 

Ruta 2: Hur mycket har du kvar? 

Ruta 3: Skicka in det! 

Jotack. Efter att ha varit ute hela dagen fick jag erfara att solenär ganska stark den här tiden på året.
Hej rödpanna!

Sitter på Gröna Lund, på en bänk vid vattnet. Tre 12-åringar ränner nöjesfältet runt. Känner mig egentligen rätt onödig och överflödig men lämnar inget åt slumpen den här gången. Förra grönanbesöket slutade med osämja, mailkorrespondens mellan föräldrar och vissa lider fortfarande av sviterna.

Jag har haft mitt roliga idag. Imorse spelade jag golftävling. Inte för att jag var med i det vinnande laget men det kändes stabilt. Lite som livet nu, faktiskt. Jag tror faktiskt aldrig jag varit mer tillfreds. Med mig själv. Med ett jobb som flyter. Med en ny utveckling i karriären som gett mig sån boost, sån bra feedback och ett sånt flow att jag ibland nästan känner mig lite manisk. Jag försöker skjuta undan tankar som säger att den positiva känslan säkert snart går över, bara surfar positiva vågen. Och det är rätt skönt att sitta här i solen, på bänken på Gröna Lund. Och göra absolut ingenting.

 

Men vad tänker ni på, egentligen!? Varför säger ingen nåt? Inte ett inlägg på över en månad! Vad är det för kass typ som sköter den här bloggen, egentligen? Och varför har ingen sagt hur mycket ni längtat efter en reseberättelse från min USA-resa med bandet? Va?! Vaaa?!!

Ja. Jag ska berätta. Men ska jag vara helt ärlig, var det ju inget speciellt.

Äh, vem försöker jag lura, egentligen? Och varför ska jag verka svår och introvert? Det var bara det roligaste jag gjort på mycket, mycket länge! Vilken energikick, vilken boost för den sociala självkänslan, vilken lärdom i konsten att mingla och vilket jäddra skönt sätt att lära känna det här gänget på riktigt.
Själva resandet såg jag ju inte fram emot, särskilt inte med tanke på att vi skulle upp i luften dagen efter den tragiska olyckan där en pilot valde att krascha sig själv och 150 pers in i döden. Men, jag stod ut. Med lite hjälp av lite piller och det faktum att det var gratis alkohol ombord på långflighten.
Som belöning fick jag en hel drös med roliga minnen, träffa nya människor och inte minst ett gäng nya skrattrynkor. Det var väldigt länge sedan jag skrattade så vansinnigt mycket. Och det är svårt att inte bli imponerad av de kaliforniska vyerna. Jag fick fjärilar i magen på riktigt när vi åkte över Golden Gate Bridge och blickade ut över bukten, och där ute låg Alcatraz.
Värmen, vädret och attityden – säga vad man vill om amerikanare, men känslan av att höja blicken från marken framför en, låta axlarna sjunka ner och möta varje människa med ett ”hi, how are you?” var precis vad jag behövde. Det var magiskt och en känsla som jag gärna hade tagit med mig hem och försöker applicera lite här hemma.
Själva staden Napa var liten och oerhört trevlig

Klicka på den här länken så får du en liten hint om hur det var. Bandet filmade själva. I klippet där den kompissökande hunden dyker upp, ser man hur kameran skakar av mitt skratt.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,425 hits