Jag vet inte riktigt hur många gånger i mitt vuxna liv jag har sagt: ”Jag måste ta tag i det här med träningen nu!”.
När jag var i tjugoårsåldern tränade jag jämt. Det var styrketräning och muskelbyggande var och varannan dag, och jag var faktiskt väldigt fit ett tag. Som vanligt när jag ska göra något, går jag all in och blir lätt fanatisk i mitt utövande. Det var samma sak när jag tränade simning i tonåren och när jag upptäckte bikramyogan som vuxen. Att bli extrem är sällan speciellt bra, vad det än handlar om.
Efter mitt andra naprapatbesök den här veckan känns det riktigt bra. Jag har tränat och försökt lösa spänningar i bröstryggen varenda dag. Och det handlar inte om att jag gått iväg till gymet, utan jag har rullat ut yogamattan hemma och gjort ett program som tar en halvtimme, och jag behöver inte ens byta om till träningskläder. Vågade mig till och med ut på driving rangen i fredags, och det gick över förväntan att slå.
Om en stund ska jag sätta mig ner och göra ett veckoschema över träningen. Jag ska fan i mig bli bättre på att ta hand om min stackars rygg. Den ska ju ändå bära mig ett par år till.

Annonser