You are currently browsing the monthly archive for december 2015.

Men åh, förlåt att jag stör igen!

Jag har varit på bio också. Värsta ketchupeffekten, ba’. Bio är kul. Tror det var Tsatsikifilmen som fick proppen att gå ur – den såg jag tre gånger på kort tid. Visserligen var det ju i jobbet, men det triggade igång känslan av hur ballt det är att se film på jätteduk. Så i julhelgen har jag klämt En underbar jävla jul, som jag tyckte hade sina poänger men som sjabblades bort lite. Och varför skildras alltid en förlossning med att vattnet går och sen kläms ungen ut direkt efter? Såna grejer kan jag reta ihjäl mig på, men ja ja, jag fattar ju. Det är film, och det är en förlossning som ska skildras och på kort tid. För mig tog det 23 timmar från det att vattnet gick och ungen kom. Så långa filmer är det ju såklart ingen som orkar titta på, hur roliga dom än är. Men ett par riktigt bra skådespelarinsatser, bl a av Peshang Rad och jo, föralldel Robert Gustafsson och Maria Lundqvist innehöll den. Och den får godkänt.

Och igår såg jag Mockingjay part 2. Utan att ha sett part 1. Men jag såg den inledande filmen, alltså Hungerspelen. Och det var ju inte någon handling som krävde ingenjörsexamen direkt. Den var också helt OK, sevärd och jag gillar verkligen Jennifer Lawrence, hon är riktigt, riktigt bra.

Mellan biobesöken har jag också lyckats klämma första säsongen av Frankie och Grace (Netflix), Jessica Jones (Netflix) och sista avsnitten av The Affair (HBO). Jag sa ju att jag har legat som en svullen valross i soffan!

Det kan ju vara någon läsare (nån av er två, haha) som undrar hur det har gått med alkoholen. Och jag svarar då, ”Åh, tackar som frågar!”. Det har gått riktigt bra. Jag drack min första droppe alkohol den 14 november, efter att ha varit totalvit i fyra månader. Utvärderingen av detta lilla experiment har gett följande resultat:  Jag känner att jag har minst lika roligt när jag dricker alkoholfri öl, som när jag dricker nåt med alkohol, så varför egentligen hålla på? I jobbsammanhang går det verkligen bort, så mycket är säkert.

Jag har också insett att en ibland blir sedd med väldigt skeptiska ögon, när en säger nej till alkohol. Jag har till och med blivit kallad tråkig på en tillställning hemma hos en bekant. Det är lite oklart om det helt enkelt var jag som person som var allmänt tråkig eller det faktum att jag inte drack. Kanhända var det en kombination. Jag kände mig inte alltför livad och uppåt, men det var en tillfällig formsvacka bara.

Jag kommer att fortsätta att vara restriktiv, till exempel kommer nyår att vara alkoholfri för min del. Och jag skiter i om jag blir kallad tråkig, präktig eller nåt annat projicerande. Alla får göra som dom vill, jag lägger ingen värdering i vad andra gör. Jag kastar inte onda ögat på folk som dricker. Och jag dricker också. Under december har jag druckit flera gånger. Det har varit julbord, födelsedagskalas och julfester. Men redan efter den andra mellanölen känner jag att det faktiskt räcker. Och vid nästa beställning blir det en alkoholfri öl istället, nästan lite i smyg. Och det känns skönt, på nåt vis.

Helt ärligt – vad tycker ni om det här med jul? De senaste åren har det varje år vid exakt den här tiden slagit mig: vad är grejen med jul egentligen? Folk hetsar upp sig i flera veckor. Redan i oktober börjar det julskyltas och hetsas. Och ju närmare julafton vi kommer, desto mer börjar folk bli svettiga på överläppen, få något hysteriskt i blicken och prata osammanhängande om julgardiner, griljering, klappar och att det för helvete måste tindra i ögona på ungarna! 

Hela december går det liksom och laddas och byggs upp någon slags ångestladdad hysteri. För en enda dag! Julafton kommer, och då läggs någon slags läskig filt över hela Sverige. Och det ska tuggas julgröt och spottas russin och drickas OP Andersson och Skåne, och så ska det tittas på Kalle Anka ‘för det har vi alltid gjort’, och det är ju skit samma att det bara är såna som är födda på 60-talet som sitter och tittar. Ungarna är upptagna med att tagga varandra på instagram, spela minecraft och har inte en susning om vem Bengt Feldreich eller Karl Bertil Jonsson är. Och dan efter är det över. Då är julen slut, och man gör sin pytt i panna på överbliven potatis, julskinka, prinskorv och köttbullar. Den där julgröten som var så viktig att svärmor skulle koka; för andra året i rad var det ingen som ens orkade äta gröt. Jag kan inte räkna för vilken gång i ordningen jag ligger i soffan på juldagen och är svullen och rapar julskinka och känner att – jaha, då var det över för den här gången. Sånt jäkla rabalder för det där lilla…

Nästa år vill jag införa nån ny tradition. Göra något omvälvande, som gör att jag kommer bort från den här lite unkna och tråkiga känslan av ”var det här allt?”. Jag vill knappt ens ha skinka längre, jag blir ledsen över alla stackars misshandlade grisar och tycker att det är ganska vidrigt att det förr tog fem år för en gris att komma upp i slaktvikt och att det idag tar 6 månader. Och varför äter vi samma mat vid alla våra stora högtider? Påsk, midsommar, jul – det är alltid samma mantra:  ”sill, köttbullar, prinskorv, jansson”. Jag tänker be trettonåringen tänka ut nån ny grej som vi från och med nästa jul alltid ska göra. Vad vet jag? Springa naken ett varv runt parken? Fästa svansen på grannen? Jag vet inte. Bara nåt… annat.

Jag är här nu. Jag fattar att ni har längtat. Ni en eller två stackare som fortfarande tittar in här då och då.

Det går inte en dag utan att jag jobbar. Det är mitt liv. Ibland känns det till och med som att jag inte vore någon utan mitt jobb. Jag lever genom mitt jobb. På helgerna, när jag inte jobbar (eller åtminstone inte borde), vill jag göra noll och ingenting. Ligga i en soffa, äta onyttiga grejer och glo på film eller tv-serier, gärna hela säsonger på raken. Utanför jobbet blir jag en osocial enstöring och vill bara vara hemma, ensam eller med bara familjen runt mig.

Trots det där med soffliggandet har det varit stenhård aktivitet idag. Vi har städat. Riktig grovstädning. Hela familjen har jobbat järnet. Tvättat. Dammsugit. Skrubbat stengolvet i köket med Cilit Bang med klorin. Händerna stinker men fogarna i golvet är renare än någonsin.
Jomen, så har jag ju jobbat lite, såklart. Chattat lite med killarna i bandet.  Mailat en radiostation i Chicago som hört om dem. Fick en ingivelse och mailade till bokaren för Manfred Manns Earth Band, som spelar i Stockholm, Göteborg och Malmö i början av februari. Mina killar skulle vara klockrena som förband.
Min andra artist vill komma förbi kontoret imorgon och bjuda på champagne. Jag fick ett sms i eftermiddags: ”Om vi bygger upp en fiktiv värld och, låt oss säga att i den här fiktiva världen finns en manager som ska till sitt kontor kl 08 en måndag och det finns en artist som ska åka hem till sin hemstad över julen men köpt på sig en liten flaska champagne som han skulle vilja ta ett litet glas av med managern, för att fira den bra hösten, framtiden och hur fantastiskt jävla bra den där managern egentligen är. Hur tror du managern skulle ställa sig till det isåfall..? Bara rent hypotetiskt liksom…❤️😘”. 
Det är ju inte konstigt att man gillar sitt jobb när man får den sortens bekräftelse…

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,313 hits