Jag kom plötsligt att tänka på en grej som hände mig i höstas.

I egenskap av manager var jag med bandet jag representerar på en tillställning där de skulle spela. Det var en etablerad fotograf som firade ett jubileum och han hade engagerat bandet som kvällens musikaliska underhållning. Jag brukar nästan alltid vara med när killarna spelar, snackar med folk, samlar på mig lite publikreaktioner och funderar på vad som kan förbättras eller förändras.

Medan killarna förberedde sig för kvällens spelning, stod jag och hängde vid ett bord. En av gästerna på festen kom fram och presenterade sig och vi bytte några artiga fraser. Han frågade vem jag var och jag berättade att jag var där med bandet och att jag är deras manager. ”- Jaha, okej – är du ihop med någon av killarna i bandet, eller?”, frågade han. Jag tänkte först inte så mycket på hans fråga, utan svarade bara per automatik. ”- Nej, jag är inte ihop med någon i bandet, jag jobbar som deras manager”. Och som om den första frågan inte var tillräckligt inskränkt, fortsatte han att trampa ännu  lite djupare i sitt klaver: ”– Jaha, så du är manager på riktigt?!”, Tydligen hade han aldrig träffat någon av de många kvinnor som faktiskt finns i musikbranschen på strategiska positioner. Han verkade helt ha missat att kvinnor har jobb överhuvud taget.

Och jag kände hur jag liksom sjönk ihop, som en sockerkaka när man öppnar ugnen för tidigt. Jag blev degraderad till nån jävla hang-around som är lite småkåt på eller ihop med nån av bandmedlemmarna och  leker manager för att få ligga. Efteråt, när det sjunkit in ordentligt, blev jag riktigt förbannad. En man hade aldrig fått den frågan! Nästa gång ska jag fundera ut någon riktigt dryg kommentar. Jag ska öva lite mer på min Bert Karlsson-attityd, tror jag.

Annonser