Folk tror nog inte jag är klok när jag säger att jag verkligen älskar att jobba. När man säger sånt låter det som att man har det dåligt hemma. Jag har det inte. Lika fint som det känns att jobba, känns det såklart tillsammans med maken och nyblivna tonåringen.

Det är samma med min make. Häromveckan satt vi i TV-soffan och slöglodde på nåt när han plötsligt glatt utbrast: ”- Härligt, imorgon är det måndag!”.

På grund av detta, eller rättare sagt tack vare, var det inte speciellt jobbigt att bege sig till stort fik på Söder för dagens första möte. Tillsammans med de två som utgör stommen i sjumannabandet drog vi upp planer för 2016, när vi ska släppa singlar, album, turnera osv. Och jag säger vi, för det känns nästan som att jag är en åttonde medlem i det här coola, coola bandet. För någon dag sedan blev en av deras senaste videos utsedd till en av årets tio bästa av en tysk blogg. Jag blir nästan grinfärdig när jag läser motiveringen:

”Bi11y M0m0 are so fascinating. What are they? Folk? Rock? Pop? Country? Yes they are indeed. You know that song by cash where over the years he assembled himself a handcrafted automobile one part at a time and he couldn’t have been prouder of the nonconventional results…This is Bi11y M0m0 to me and not a dull moment one their blazingly unique … A blast in every corner. This video does the band justice, captures their every nuance. I think this band is going to be internationally huge sooner than later.”

Samtidigt blir jag så frustrerad, eftersom dom svenska musikjournalisterna totalt har ignorerat det här bandet. Men, det sporrar mig samtidigt, eftersom jag hela tiden drivs framåt av känslan ”jag ska fan visa dom!”.

Eftersom jag hade ytterligare ett möte inbokat under eftermiddagen och min lilla familj var iväg på annat håll, gick jag till kontoret och fortsatte jobba ett par timmar. Mötet på eftermiddagen var med en trio killar som spelar excentrisk, intelligent hårdare rock. Deras nuvarande management har inte riktigt prioriterat dem så som de hade hoppats och de letar någon som kan göra det. Och eftersom jag är bekant med trummisen sedan tidigare och han i sin tur är bekant med killarna i mitt första band – ja, det ena har ju lett till det andra. Jag måste vara helt tokig för innan vi skildes åt efter att ha suttit och snackat i en och en halv timme hörde jag mig säga ”jo, jag skulle tycka det vore jättekul att jobba med er!”.

Tar jag mig vatten över huvudet nu?
Cheezus, hur ska det här sluta, egentligen…

Annonser