David_Bowie_-_Diamond_Dogs-front

Det är så svårt att ta in. Att den artist som funnits med sen ens tidiga tonår och som på nåt vis känts som evigt ung, ja nästan odödlig, plötsligt inte längre finns där.

Bowie har löpt som en röd tråd genom hela mitt liv, min enda riktigt stora idol. Inte ens Prince kommer i närheten. Bowie fanns där först. När jag var 12-13 och flyttade till Stockholm och insåg att jag inte hörde hemma i fina hooden, bland överklasskillarna och -tjejerna med Lacostetröja och seglardojor. Musiken, och inte minst Bowie, blev min ledstjärna, min tillflyktsort, mitt skydd och min tröst. Hans ”Pin Ups” var den första platta jag köpte, och jag minns att jag tyckte att han var så snygg, så svår att sätta fingret på, könlös, udda och vacker.  Hans spelning på Kungliga Tennishallen 1978 var vida omtalad på discot jag hängde på just då. Jag minns att det var någon av stammistjejerna som sa att hon hade legat med honom. Jag köpte plattorna – Hunky Dory, Diamond Dogs, Alladin Sane, ända fram till Heroes och Low, då jag började tappa honom lite.

Det dröjde länge innan jag såg honom live själv. 1990 spelade han på Stockholm Stadion. Jag och mina två tjejkompisar hade verkligen sett fram emot spelningen, riktigt längtat. Tyvärr blev det ett riktigt antiklimax. Jag gillade inte alls det  futuristiska och teatraliska, storvulna, storslagna. Vi gick innan konserten var slut.

Tack och lov fick jag se honom live en gång till. Jag hade börjat jobba på skivbolaget som blev min sista riktiga anställning. Det var december 1999 och Bowie skulle spela i Köpenhamn, på Store Vega. Jag minns inte om jag gick på den första konserten den 7 december, eller den extrainsatta dagen efter. Konserten var magisk. Vi var 1.500 människor där, jag stod där ensam i publikhavet och jag bara njöt. Mot slutet gick jag nästan längst fram och slogs av vilken milsvid skillnad mot den Bowie jag såg nio år tidigare. En av mina finaste konsertupplevelser. Efteråt såg jag honom stå och mingla med folk i Ideal Bar på Vega. Jag var alldeles darrig i knäna och stod och fånstirrade på håll.

Dagen igår var tung. Det är så sällan jag blir gripen på riktigt när en artist eller känd människa går bort. Visst, det är såklart tråkigt men jag känner ju inte personen. Med Bowie var det inte alls så. Det var som att förlora en närstående. Jag grät, flera gånger igår och jag har gråtit idag. Det som fick mig att gråta igår var framför allt Brian Enos fina ord, som visade att han verkligen höll sin sjukdom så dold: ”I received an email from him 7 days ago. It was as funny as always, and as surreal, looping through word games and allusions and all the usual stuff we did. It ended with this sentence: ‘Thank you for our good times, Brian. They will never rot,’ and it was signed, ‘Dawn’. ”I realize now he was saying goodbye.”

Nu är han borta. Kvar finns minnet av det som kommer att bli hans största skiva – den där han säger farväl till världen. Och jag ser det där leendet i mungipan som han alltid hade. ”Den såg ni inte komma va!?”.

Annonser