Under ett litet break på kontoret idag kom jag på det. Jag som trott att jag är ‘typ strax över femti’ bara, upptäckte att jag faktiskt i år fyller femtifem. Dom där bokstäverna, som tillsammans bildar en siffra, en ålder… Jag fattar den liksom inte. Den åldern är inte jag. Jag som fortfarande känner mig naiv som en sjuttonåring, banal som en 19-åring och flamsig som en tjugosjuåring. Jag var på riktigt tvungen att räkna på fingrarna hur gammal jag egentligen är.

Lite av den här åldersnoja-grejen har jag nog gått och burit på ett tag, men sen dog Bowie. Och då började jag fundera jättemycket på mina ungdomsår (ja, men ni hör ju – jag låter ju som om jag vore 65 också, minst). Och så blev jag tvungen att maila en gammal ungdomskärlek (japp, nu blev jag 72 här… ‘ungdomkärlek’. Vem säger det nuförtiden?) som delade min fascination för Bowie, och Bowie var liksom kittet mellan oss två. Och så blev jag väldigt melankolisk och lite gråtmild ett par dagar, och mindes hur mycket jag tyckte om honom, den där ungdomskärleken, att han faktiskt gillade mig också jättemycket men att jag sumpade det för att jag var så ung, så osäker och kär i varenda kille på hela jorden, samtidigt. Och så gick jag på ett möte med min adept och en ung, framgångsrik kvinnlig fotograf som under vårt möte kallade mig ‘äldre kvinna i karriären’. Och det var där det började på allvar. Vadå, ‘äldre kvinna’!? Jag är inte en dag äldre än 42! Och så tänker jag på att min man är 13 år yngre, och jag ska fylla 55 i år och då måste jag nästan hämta en papperspåse att andas i.

Imorse pratade jag med min bästa vän, som också har den där sifferkombon. Hon berättade att hon träffat en jättegullig, några år yngre, kille för ett par dagar sedan och det lät på henne som det var lite pirr på gång. Och den där melankolin tog över igen för det kommer aldrig att bli så där som det var när man var sexton, sjutton igen. Varken för henne eller för mig. Och jag älskar min man men det pirrar liksom inte så där härligt längre, man bara liksom vardagsälskar varandra, men jag vet att jag skulle vara halv utan honom och att han är den finaste kille jag känner. Jag vet att han känner likadant och skiter i hur jag ser ut eller vilket födelseår det står i mitt pass. Men jag famlar efter papperspåsen igen när jag inser att jag är en bra bit över strecket nu, halvvägsstrecket. Och det är inte så konstigt att jag inte hade speciellt kul på den där galan i helgen. Den är ju liksom inte avsedd för mig längre.

Annonser