Trevlig middag med två väninnor igår, men jag kände inte riktigt att jag var med hela vägen. Jag gillar inte att dricka längre (inte för att de övriga i sällskapet direkt hävde i sig) och hade bara köpt tre olika ölsorter och två alkoholfria som jag satt och sög på hela kvällen. Reflekterar i mitt stilla sinne hur vi umgås nuförtiden. Visst, vi pratar med varandra men emellanåt märker jag hur gärna vi vill ha den där mobiltelefonen i handen. Det kan vara något som måste googlas, lyssnas på eller visas. Och sen sitter man där med mobiljäveln i handen och släpper den inte. Alla tre sitter och checkar igenom sina sociala flöden – facebook, instagram, twitter, mailen. Bekräftelse; vem har tittat, vem har like’at? Nästa tjejmiddag ska vara hos mig – jag funderar på mobilförbud då, faktiskt. Och det är inte så att jag inte är en del av det där, jag är snarare den som gärna försjunker i mobilbläddring när jag blir lite låg och känner mig ‘off’. Och det kände jag igår. Jag tror att jag går och drar med nån slags känslomässig dipp just nu. Känner mig inte alls speciellt alert och på hugget; kontemplerar, funderar en hel del, förundras över hur ‘folk’ är, vad jag själv håller på med och hur vi beter oss i stort. Nån slags medelålders kris i lightversion, kanske.

Och på vägen hem passerade vi den lokala baren och smög in för en sista stänkare. Och vem satt väl där om inte väninnans lilla flört. Han var rätt bra på trycket och när vi klev innanför dörrarna verkade det som att han inte såg henne. Hon sa; jodå, han såg men jag tror han känner sig dum (eftersom han sagt att han inte skulle ut). Hon är inte den som krusar så vi satte oss i ett hörn av lokalen medan vi drack upp och sen gav vi oss iväg hem. Och det där kändes verkligen som att vara 14 igen. Att spela spelet – spelet om vem som kan visa sig svalast och coolast, och den som vinner är den som visar upp den mest ointresserade fasaden. Fast egentligen vinner ingen, vi bara fortsätter odla myten om att man inte får visa sig intresserad för då falnar intresset. Precis så där höll vi på när vi var tonåringar och det känns så torftigt att det fortfarande funkar på det viset.

Annonser