Jösses som den här veckan har rusat iväg! Och grejer har det hänt också, fina grejer som gör att jag känner att jag presterat något riktigt bra.

Bandet jag representerar har fått sitt första ordentliga förbands-gig. Tyvärr är de så många i bandet att det fick bli en bantad uppsättning; dom gör det akustiskt på fyra. Gudarna ska veta att man får hacka i sig och stå ut med mycket som förband. Huvudbandet är det enda som räknas, det är inget betalt och killarna ska vara glada om de får möjligheten att soundchecka. Men, eftersom det är ett utländskt band de ska värma upp för och båda konserterna i princip är utsålda så är det bara att le och se nöjd ut. Killarna får visa upp sig för en ny publik och också testa på hur  det skulle kunna se ut och låta om det dyker upp liknande erbjudanden framöver.

Så, det blir en hel del resande nästa vecka, eftersom både Stockholm och Göteborg står på agendan. (Ja, och så Örebro igen på fredag.) Ingen rast, ingen ro. Det som känns extra skönt är att det är jag som satte dealen. Jag. Inte deras nytillträdde bokare. Och självklart är det ju en fjäder i hatten för mig som manager, och jag kan känna att jag presterar något.

Under tiden fortsätter min unge adept att ösa kärlek över mig. Det är nästan lite otäckt att någons framtida karriär vilar i händerna på en. Och jag har haft en första, liten clash med en vän som är involverad i honom. Hen har hjälpt mig med hans mediaträning och hen har rådgjort med honom kring hur han ska bemöta media och agera i intervjuer. Och efter en intervju han gjorde häromdagen ringde hen mig och sa att han var så missnöjd med intervjun, så ledsen och att hen trodde att den skulle ge effekter på hans relationer med dem han gjorde intervjun tillsammans med. Hen sa: ”Jag tycker du ska ringa honom, han var väldigt ledsen och jag hörde att han höll på att börja gråta. Jag har erbjudit mig att han kan få sova här om han tycker det blir jobbigt ikväll.”. Självklart ringde jag min adept, bara för att upptäcka att han inte var ledsen, bara ordentligt besviken och förbannad. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur hen tolkade honom när dom pratade. Och varför hen erbjöd honom att få övernatta där. Jag drar genast öronen åt mig och blir avvaktande. Det ska mycket till innan jag skulle erbjuda någon jag jobbar med och knappt känner en sådan sak. Hur nära jag än kommer den jag jobbar med.

Jag hann med att gå på ett publik-rep också. Lena Phi1ipssons ”Jag är ingen ä1sk1ing” i torsdags. Och om hon säger att hon inte är någon älskling, kan väl jag också berätta att jag inte är något super-fan heller. Men det är ändå roligt att gå på något som jag aldrig hade betalt pengar för att se själv. Dessutom ska jag erkänna att hon kan sjunga jävligt bra och diggar man henne, är det definitivt värt att se showen.

Annonser