You are currently browsing the category archive for the ‘Barn’ category.

Bra skolmöte. Vi kom fram till lite förslag och förändringar. KBT kom på tal, och ska övervägas. ”Men om jag försöker förändra hur jag är på lektionerna, behöver jag kanske inte gå och prata med nån?”. Jag har inte riktigt förstått hur konsekvent hon vägrar att prata. Att det gäller allt i kommunikationsväg. Det handlar om att det utvecklats till något av en social fobi. Och det kan väl inte bara vara mitt fel?

 

Annonser

Från att ha varit en ventil, en oas dit jag tagit mig och pyst ur mig saker som känts lite jobbiga har bloggen totalt bara gett upp andningen. Kan det vara så att jag helt enkelt är för lycklig? Mår för bra? Emellanåt känns det faktiskt så; jag har inget större som skaver, ingen konflikt som gror och skapar oro, jag har en familj som jag står ut med och som står ut med mig. Jag vandrar inte på rosa moln till dagligdags men jag mår faktiskt rätt bra och känner mig tillfreds med livet. Och det finns inget att skriva hem till morsan om, om jag säger så.

Eller vänta. Det finns. Det här med att bo ihop med ett väsen, ett slags unisextillstånd till människa som snart fyller tretton. Jösses. Den grejen är ju värd en hel roman i sig. Och åh, det märks att hon har våra gener. Hon lider av en näst intill sjuklig blyghet. Jag vet precis hur det var när jag var i hennes ålder. Jag sa ingenting, om jag inte blev ställd mot väggen och hotad med vapen eller stryk. Så fort någon tilltalade mig blev skiftade jag färg och började svettas på överläppen. Imorgon ska vi till skolan för samtal med lärare/coacher och rektor om just den här grejen. Hon vägrar nämligen att göra sina muntliga framställningar, ni vet den där oerhört kräkframkallande grejen man skulle göra inför hela klassen, kring ett ämne som man i värsta fall blivit tilldelat sig och inte var ett dugg engagerad i men som bara måste göras. Annars kan man tyvärr inte få något fullständigt betyg. Min lilla sötgris, jag ser hur hon lider. Jag ser hur hon lider även i sällskap bestående av vår släkt och våra vänner. Hon hatar att prata med folk hon inte riktigt känner, hon undviker ögonkontakt, tittar ner i golvet. Hon ler lite desperat i ena mungipan och fly så fort hon kan. Och jag undrar – vad har jag gjort för fel? Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Att tvinga någon att försöka bli social mot sin vilja, kan man det? Ja, till viss del måste vi nog försöka göra det. Över och förbi är t ex tiden då hon gör sina mat/cafébeställningar, inköp eller liknande genom mig eller sin far. Hon måste prata för sig själv, inte använda oss som språkrör. Det här med blygheten är ju ingen ny grej – hon har alltid varit blyg. Och tyvärr skötte vi hennes kommunikation under småbarnsåren, svarade i hennes ställe och gav henne en ursäkt att fördjupa sin blyghet.

Fan. Curling byggde denna unge. Gissar att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i situationen och försöka reda ut det.

Vi har just haft vårt andra kamerarep. Nu ska vi till agendapunkten ‘wievingr00m’ dvs vi lyssnar och tittar på Svt’s upptagning för stt se hur det kommer se ut i tv’n imorgon. Man gör små justeringar i ljud och ljus, tonar ner och drar upp. Sen är det dags för middag och genrep med publik.
På förmiddagen idag var vi på Lunds Universitetssjukhus. Magnus hälsade på de sjuka barnen och det var så fint att se. Det kändes verkligen som att han var där och gjorde skillnad.
OBS: Bilderna är publicerade med föräldrarnas och sjukhusets tillstånd.

IMG_5878

IMG_5879

IMG_5881

IMG_5890
IMG_5891

Upp tidigt imorse.
Göra rörelseövningar för rygg och axlar, 20 minuter.
Duscha, fixa, make’a.
Väcka dotter. Tjata på dotter att gå upp.
Packa ryggan med allt som behövs för en dag på kontoret.
Tjata på dotter att bli klar med frukosten och masa sig ut och borsta tänderna (som jag tror hon glömde ändå, när det blev stressigt sen).
Få ett mess som säger ”Oj, förlåt! Jag har försovit mig och kommer inte hinna till vårt möte kl 9. Kan vi ses i eftermiddag?”.
Inse att jag glömt att jag skulle ha det där mötet.
Boka om mötet till eftermiddag.
Överväga att det faktiskt är bättre att jobba hemifrån, och på så vis slippa gå med kontoret på ryggen halva dagen.
Packa upp ryggan.

Så kan dagarna börja för min del.

Fredag. Det känns skönt, erkänner jag. Avslutat veckan med att kombinera jobb med lite studiedag. Dottern ledig från skolan både fredag och måndag och jag hade lovat henne att åka med till en cool frisörsalong i SoFo, och kolla upp vad man kan göra med hennes frisyr. Hon har varit korthårig ett bra tag nu, och är sugen på att låta håret växa ut.
Men vadå? Tänker du. Det är ju bara att låta bli att klippa håret, då brukar det ju, om allt går som det ska, växa ut så småningom. Det är helt sant. Kruxet är att dottern har en sån där ball, asymmetrisk frilla, med superkort på ena sidan och lång, härlig fly-lugg på andra sidan (mormor är fasligt bekymrad och säger att hon kommer att bli sne i huvet om hon fortsätter med sagda frisyr). Och sen har vi ju den här härliga tidsåldern, när allt ska hända nu-nu-nu, och helst igår. Vänta är inte roligt! Så, hon har pratat om extensions och hårförlängning. Jag må curla min dotter och skämma bort henne, men extensions känns inte aktuellt. Jag kan sträcka mig till att köpa sådana billiga, med clip-ins på, som man kan ta bort när det är dags att nanna kudden, men att limma fast löshår på den ungens huvud känns definitivt som ett no-no. Och, vi börjar med en klippning. Det går nämligen att köra tricket ”ta från dom rika, ge till dom fattiga”. D v s kamma över lite av den långa, långa luggen och klippa ihop med det korta på andra sidan. Och voila, genast kommer denna intelligenta klippning göra att håret ser lite längre ut, trots att är kort. Äsch… Ni fattar?
Snillrikt, på min ära!

Överhörde tre hysteriska, adrenalinstinna och högljudda tonårstjejer – aka gangsta wannabee’s – på tunnelbanan hem. De hade tydligen blivit tagna av polisen i samband med vad jag tror var klottring. På riktigt blir jag ‘fett lessen’ över hur dom kan tycka att det är världens coolaste grej att bli arresterad. Det pratades om att dom blev kroppsvisiterade, att polisen hade skottsäker väst, vilka puckade frågor dom ställde och hur tjejerna hade ljugit för att skydda varandra. ”Och asså, min advokat, hon var fett bra, hade du advokat, asså jag bara älskade henne!”. Och så tänker jag på min egen tjej därhemma. Hon som snart är 12, men ibland önskar att hon vore 15 men liksom inte förstår vidden av det. Jag tänker på hur vi bråkade lite imorse, att hon inte ville ha jackan som hennes pappa köpte förra hösten, för att den ”inte direkt är så snygg”. Hon är inte speciellt ‘tonårig’ egentligen, inte ännu. Hon hänger med bra kompisar och jag tycker trots allt att vi har en bra relation och älskar och respekterar varandra. Ibland bråkar vi, visst och ibland blir jag helt galen på henne, och hon på mig. Samtidigt undrar jag, hur ska det bli om ett par år? Och så tänker jag – den dagen den sorgen. Under tiden får jag se till att försöka göra det jag kan för att fortsätta fostra henne till en bra individ.

Alltså, det här vädret idag. Det verkar ha påverkat alla i min närhet. Det är inte bara jag som känner mig lite nedstämd och lättirriterad. Detsamma gäller för resten av den lätt surmulna och trötta familjen idag. Nåväl. Det får vara så. Det är inte så jäkla lätt att vara på topp jämt. Det är bara att köpa läget och fortsätta vara sur. Det är ju också ett humör.

Ja, jäddrar vad man kan hinna med på bara två ynka dagar, utan att ändå känna att man på något sätt bränt ut sig.
Lite golf, lite städning, en konsert med förfest-mingel, lite mer städning, en födelsedagsfika och så avslutningsvis lite egen pizza-tillverkning. Nu väntar strax ett litet jobbmöte på telefon. Sen ska jag bänka mig i valvake-soffan ett tag. Trots att en redan nu kan gissa utgången är det ändå ganska spännande. Låt oss bara hoppas att kvällstidningarnas kampanj gentemot SD har fått några att ta sitt förnuft till fånga. Tyvärr tror jag de kommer att få stort genomslag på vissa lokala orter runt om i Sverige och ojojoj, vad de som placerat dem där kommer att få ångra det när dom inser vad dom gjort…

Skolavslutningen – vilket antiklimax det blev.
Stod med en klump i halsen och såg hur dottern gått i en klass där hon inte riktigt passat in. Det ser tjusigt och sammansvetsat och lugnt ut på ytan, men under terminen har antimobbing-gruppen varit på flera besök i klassen. Mobbingen sker i det tysta, och ingen av tjejerna vågar eller vill berätta om det.
Min dotter sitter där med sitt korta hår och är tyst och tillbakadragen, inte inblandad i grupperna som mobbar eller mobbas men ändå inte med i gemenskapen. Dessutom är hon för tillfället rejält osams med en av sina kompisar, och kändes nästan utfryst. Jag uppfattade det också som att kompisens mamma var kort och kärv, och knappt sa hej till mig.
Det gjorde väldigt, väldigt ont i mammahjärtat under den där timmen i klassrummet och jag är oerhört glad att vi valt att lämna skolan. Till hösten börjar hon sexan inne i en ny skola på Söder. Helt rätt beslut, känner både mor och dotter.

Livet är verkligen fullt av små överraskningar. Idag ringde en kusin på pappas sida, som jag inte hört ifrån på några år. Alltså den pappa som inte egentligen var min pappa, men som ändå var det från det jag var ett år gammal.

Du vet väl att E (min ‘pappa’) hade en son i Danmark?

Sa hon.

Eeeh?

Nej. Det visste jag inte.

Som sagt. Livet är fullt av små överraskningar.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 32 358 hits
Annonser