You are currently browsing the category archive for the ‘familj’ category.

Folk tror nog inte jag är klok när jag säger att jag verkligen älskar att jobba. När man säger sånt låter det som att man har det dåligt hemma. Jag har det inte. Lika fint som det känns att jobba, känns det såklart tillsammans med maken och nyblivna tonåringen.

Det är samma med min make. Häromveckan satt vi i TV-soffan och slöglodde på nåt när han plötsligt glatt utbrast: ”- Härligt, imorgon är det måndag!”.

På grund av detta, eller rättare sagt tack vare, var det inte speciellt jobbigt att bege sig till stort fik på Söder för dagens första möte. Tillsammans med de två som utgör stommen i sjumannabandet drog vi upp planer för 2016, när vi ska släppa singlar, album, turnera osv. Och jag säger vi, för det känns nästan som att jag är en åttonde medlem i det här coola, coola bandet. För någon dag sedan blev en av deras senaste videos utsedd till en av årets tio bästa av en tysk blogg. Jag blir nästan grinfärdig när jag läser motiveringen:

”Bi11y M0m0 are so fascinating. What are they? Folk? Rock? Pop? Country? Yes they are indeed. You know that song by cash where over the years he assembled himself a handcrafted automobile one part at a time and he couldn’t have been prouder of the nonconventional results…This is Bi11y M0m0 to me and not a dull moment one their blazingly unique … A blast in every corner. This video does the band justice, captures their every nuance. I think this band is going to be internationally huge sooner than later.”

Samtidigt blir jag så frustrerad, eftersom dom svenska musikjournalisterna totalt har ignorerat det här bandet. Men, det sporrar mig samtidigt, eftersom jag hela tiden drivs framåt av känslan ”jag ska fan visa dom!”.

Eftersom jag hade ytterligare ett möte inbokat under eftermiddagen och min lilla familj var iväg på annat håll, gick jag till kontoret och fortsatte jobba ett par timmar. Mötet på eftermiddagen var med en trio killar som spelar excentrisk, intelligent hårdare rock. Deras nuvarande management har inte riktigt prioriterat dem så som de hade hoppats och de letar någon som kan göra det. Och eftersom jag är bekant med trummisen sedan tidigare och han i sin tur är bekant med killarna i mitt första band – ja, det ena har ju lett till det andra. Jag måste vara helt tokig för innan vi skildes åt efter att ha suttit och snackat i en och en halv timme hörde jag mig säga ”jo, jag skulle tycka det vore jättekul att jobba med er!”.

Tar jag mig vatten över huvudet nu?
Cheezus, hur ska det här sluta, egentligen…

Annonser

Älskar känslan varje gång av att vakna och inte vara trött, bakis och sugen på pizza. Älskar känslan att välja alkovfri nyårsafton, slippa vänta fyra timmar på en taxi och kunna ta bilen hem från festen. Trevlig fest, trerätters middag och mysigt häng med kompisar. Vi köpte med oss ett 1.000-bitarspussel och fördrev tiden fram till tolvslaget – prat, pussel och mat. Tror det är första året som vi inte gick ut och sköt nyårsraketer men med en strålande utsikt över hela Hammarby kunde vi njuta av tolvslagets prakt inomhus. Jättefint.

Nu vilar vi ett par dagar till. Sen jäklar!

Jag är här nu. Jag fattar att ni har längtat. Ni en eller två stackare som fortfarande tittar in här då och då.

Det går inte en dag utan att jag jobbar. Det är mitt liv. Ibland känns det till och med som att jag inte vore någon utan mitt jobb. Jag lever genom mitt jobb. På helgerna, när jag inte jobbar (eller åtminstone inte borde), vill jag göra noll och ingenting. Ligga i en soffa, äta onyttiga grejer och glo på film eller tv-serier, gärna hela säsonger på raken. Utanför jobbet blir jag en osocial enstöring och vill bara vara hemma, ensam eller med bara familjen runt mig.

Trots det där med soffliggandet har det varit stenhård aktivitet idag. Vi har städat. Riktig grovstädning. Hela familjen har jobbat järnet. Tvättat. Dammsugit. Skrubbat stengolvet i köket med Cilit Bang med klorin. Händerna stinker men fogarna i golvet är renare än någonsin.
Jomen, så har jag ju jobbat lite, såklart. Chattat lite med killarna i bandet.  Mailat en radiostation i Chicago som hört om dem. Fick en ingivelse och mailade till bokaren för Manfred Manns Earth Band, som spelar i Stockholm, Göteborg och Malmö i början av februari. Mina killar skulle vara klockrena som förband.
Min andra artist vill komma förbi kontoret imorgon och bjuda på champagne. Jag fick ett sms i eftermiddags: ”Om vi bygger upp en fiktiv värld och, låt oss säga att i den här fiktiva världen finns en manager som ska till sitt kontor kl 08 en måndag och det finns en artist som ska åka hem till sin hemstad över julen men köpt på sig en liten flaska champagne som han skulle vilja ta ett litet glas av med managern, för att fira den bra hösten, framtiden och hur fantastiskt jävla bra den där managern egentligen är. Hur tror du managern skulle ställa sig till det isåfall..? Bara rent hypotetiskt liksom…❤️😘”. 
Det är ju inte konstigt att man gillar sitt jobb när man får den sortens bekräftelse…

Från att ha varit en ventil, en oas dit jag tagit mig och pyst ur mig saker som känts lite jobbiga har bloggen totalt bara gett upp andningen. Kan det vara så att jag helt enkelt är för lycklig? Mår för bra? Emellanåt känns det faktiskt så; jag har inget större som skaver, ingen konflikt som gror och skapar oro, jag har en familj som jag står ut med och som står ut med mig. Jag vandrar inte på rosa moln till dagligdags men jag mår faktiskt rätt bra och känner mig tillfreds med livet. Och det finns inget att skriva hem till morsan om, om jag säger så.

Eller vänta. Det finns. Det här med att bo ihop med ett väsen, ett slags unisextillstånd till människa som snart fyller tretton. Jösses. Den grejen är ju värd en hel roman i sig. Och åh, det märks att hon har våra gener. Hon lider av en näst intill sjuklig blyghet. Jag vet precis hur det var när jag var i hennes ålder. Jag sa ingenting, om jag inte blev ställd mot väggen och hotad med vapen eller stryk. Så fort någon tilltalade mig blev skiftade jag färg och började svettas på överläppen. Imorgon ska vi till skolan för samtal med lärare/coacher och rektor om just den här grejen. Hon vägrar nämligen att göra sina muntliga framställningar, ni vet den där oerhört kräkframkallande grejen man skulle göra inför hela klassen, kring ett ämne som man i värsta fall blivit tilldelat sig och inte var ett dugg engagerad i men som bara måste göras. Annars kan man tyvärr inte få något fullständigt betyg. Min lilla sötgris, jag ser hur hon lider. Jag ser hur hon lider även i sällskap bestående av vår släkt och våra vänner. Hon hatar att prata med folk hon inte riktigt känner, hon undviker ögonkontakt, tittar ner i golvet. Hon ler lite desperat i ena mungipan och fly så fort hon kan. Och jag undrar – vad har jag gjort för fel? Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Att tvinga någon att försöka bli social mot sin vilja, kan man det? Ja, till viss del måste vi nog försöka göra det. Över och förbi är t ex tiden då hon gör sina mat/cafébeställningar, inköp eller liknande genom mig eller sin far. Hon måste prata för sig själv, inte använda oss som språkrör. Det här med blygheten är ju ingen ny grej – hon har alltid varit blyg. Och tyvärr skötte vi hennes kommunikation under småbarnsåren, svarade i hennes ställe och gav henne en ursäkt att fördjupa sin blyghet.

Fan. Curling byggde denna unge. Gissar att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i situationen och försöka reda ut det.

Juldagsmorgon kanske glimmar, visan säger ju så. Själv känner jag mig rätt grådaskig. Inte så att jag är bakis eller nåt, alkoholintaget i det här hemmet är nuförtiden ytterst blygsamt och alla är synnerligen skötsamma och nyktra. Men särskilt glimmande blir man inte av att sitta hela dagen framför en tv (klämt 7 avsnitt av Touch med Kiefer Sutherland på Netflix – vansinnigt bra!), alternativt stående framför en diskmaskin som antingen ska tömmas eller fyllas. Jag kan trösta mig med att jag ändå inte är tillnärmelsevis lika snurrig som kvinnan ur ett av de par som delade vårt julbord här hemma igår. När de lämnade igår kväll, ringde hon från bilen och frågade om vi möjligen såg dotterns kvarglömda tröja någonstans. Det gjorde vi inte. Däremot hittade vi en påse med sonens jeans och tröja (han reste inte hem naken, han reste hem utklädd till tomte) och hennes egna skor. I förmiddags ringde hon igen, från makens telefon, och bad oss leta efter hennes telefon, som hon troligtvis glömt någonstans i vår lägenhet. Hon lovade komma och hjälpa till och leta, eftersom de ändå skulle åka och hämta lite grejer hos makens pappa. När hon ringde lite senare, för att säga att dom var på väg, sa jag att vi hade vänt upp och ner på hela lägenheten men inte hittat någon telefon. ”- Åh, telefonen! Den har jag hittat, den hade ramlat ur fickan i bilen!”, sa hon glatt. ”Men vi kommer ändå förbi och hämtar ryggsäcken som vi glömde i hallen..”.

Ni vet, den där känslan när man inte riktigt hinner med, när man inte riktigt är med i matchen.

Det är jul snart. `Jag vet det för jag ser tecknen runt omkring mig och på facebook fylls statusuppdateringarna med vuxenpoängsamlande, duktiga människor som kokar knäck, rimmar skinka och handlar julklappar. Själv sitter jag mest och tycker julen är hysterisk och upphaussad. Låt mig bara få vara ledig, sitta ner vid ett bord, ha släkt, vänner och familj omkring mig och lite mat i magen. Det räcker så. Jag orkar inte med det här med att byta grejer med varandra. Jag har allt jag behöver. Visst, det är fint när vi ger varandra saker, men det handlar ju knappast om det längre. Nåväl, jag må vara en bitter och svårflirtad typ. Tur att inte alla är som jag. Då hade vi snart inga traditioner kvar.

Alltså, det här vädret idag. Det verkar ha påverkat alla i min närhet. Det är inte bara jag som känner mig lite nedstämd och lättirriterad. Detsamma gäller för resten av den lätt surmulna och trötta familjen idag. Nåväl. Det får vara så. Det är inte så jäkla lätt att vara på topp jämt. Det är bara att köpa läget och fortsätta vara sur. Det är ju också ett humör.

Åh! The sound of en hårt arbetande make hörs på övervåningen och I love it (som svengelsktalande Ylva i Paradise Hotel skulle sagt)! Vi hängde på Ikea-låset idag och köpte en Hemnes-byrå till vår fina hall. Nu har han skruvat, hamrat och monterat i ett par timmar. Inte utan att han var värd den där svingoda oxfilén som vi åt till middag…

Ja, jäddrar vad man kan hinna med på bara två ynka dagar, utan att ändå känna att man på något sätt bränt ut sig.
Lite golf, lite städning, en konsert med förfest-mingel, lite mer städning, en födelsedagsfika och så avslutningsvis lite egen pizza-tillverkning. Nu väntar strax ett litet jobbmöte på telefon. Sen ska jag bänka mig i valvake-soffan ett tag. Trots att en redan nu kan gissa utgången är det ändå ganska spännande. Låt oss bara hoppas att kvällstidningarnas kampanj gentemot SD har fått några att ta sitt förnuft till fånga. Tyvärr tror jag de kommer att få stort genomslag på vissa lokala orter runt om i Sverige och ojojoj, vad de som placerat dem där kommer att få ångra det när dom inser vad dom gjort…

Frågan är om jag fler gånger kommer att turista i storstad med min käre make. Vi har makalöst olika prioritering på vad vi vill göra med tiden på den nya platsen. I hans fall är det målet som är det viktiga och dit bör man ta sig väldigt snabbt och sen få det överstökat så att man kan gå och spela golf shoppa sen. Och avkomman vill helst av allt ligga på hotellrummet och titta på YouTube, samma 10 videos som hon tittar på, jämt jämt.

Hej – möt Löjliga Familjen, liksom.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 32 477 hits
Annonser