You are currently browsing the category archive for the ‘gnäll’ category.

Jag kom plötsligt att tänka på en grej som hände mig i höstas.

I egenskap av manager var jag med bandet jag representerar på en tillställning där de skulle spela. Det var en etablerad fotograf som firade ett jubileum och han hade engagerat bandet som kvällens musikaliska underhållning. Jag brukar nästan alltid vara med när killarna spelar, snackar med folk, samlar på mig lite publikreaktioner och funderar på vad som kan förbättras eller förändras.

Medan killarna förberedde sig för kvällens spelning, stod jag och hängde vid ett bord. En av gästerna på festen kom fram och presenterade sig och vi bytte några artiga fraser. Han frågade vem jag var och jag berättade att jag var där med bandet och att jag är deras manager. ”- Jaha, okej – är du ihop med någon av killarna i bandet, eller?”, frågade han. Jag tänkte först inte så mycket på hans fråga, utan svarade bara per automatik. ”- Nej, jag är inte ihop med någon i bandet, jag jobbar som deras manager”. Och som om den första frågan inte var tillräckligt inskränkt, fortsatte han att trampa ännu  lite djupare i sitt klaver: ”– Jaha, så du är manager på riktigt?!”, Tydligen hade han aldrig träffat någon av de många kvinnor som faktiskt finns i musikbranschen på strategiska positioner. Han verkade helt ha missat att kvinnor har jobb överhuvud taget.

Och jag kände hur jag liksom sjönk ihop, som en sockerkaka när man öppnar ugnen för tidigt. Jag blev degraderad till nån jävla hang-around som är lite småkåt på eller ihop med nån av bandmedlemmarna och  leker manager för att få ligga. Efteråt, när det sjunkit in ordentligt, blev jag riktigt förbannad. En man hade aldrig fått den frågan! Nästa gång ska jag fundera ut någon riktigt dryg kommentar. Jag ska öva lite mer på min Bert Karlsson-attityd, tror jag.

Annonser

Från att ha varit en ventil, en oas dit jag tagit mig och pyst ur mig saker som känts lite jobbiga har bloggen totalt bara gett upp andningen. Kan det vara så att jag helt enkelt är för lycklig? Mår för bra? Emellanåt känns det faktiskt så; jag har inget större som skaver, ingen konflikt som gror och skapar oro, jag har en familj som jag står ut med och som står ut med mig. Jag vandrar inte på rosa moln till dagligdags men jag mår faktiskt rätt bra och känner mig tillfreds med livet. Och det finns inget att skriva hem till morsan om, om jag säger så.

Eller vänta. Det finns. Det här med att bo ihop med ett väsen, ett slags unisextillstånd till människa som snart fyller tretton. Jösses. Den grejen är ju värd en hel roman i sig. Och åh, det märks att hon har våra gener. Hon lider av en näst intill sjuklig blyghet. Jag vet precis hur det var när jag var i hennes ålder. Jag sa ingenting, om jag inte blev ställd mot väggen och hotad med vapen eller stryk. Så fort någon tilltalade mig blev skiftade jag färg och började svettas på överläppen. Imorgon ska vi till skolan för samtal med lärare/coacher och rektor om just den här grejen. Hon vägrar nämligen att göra sina muntliga framställningar, ni vet den där oerhört kräkframkallande grejen man skulle göra inför hela klassen, kring ett ämne som man i värsta fall blivit tilldelat sig och inte var ett dugg engagerad i men som bara måste göras. Annars kan man tyvärr inte få något fullständigt betyg. Min lilla sötgris, jag ser hur hon lider. Jag ser hur hon lider även i sällskap bestående av vår släkt och våra vänner. Hon hatar att prata med folk hon inte riktigt känner, hon undviker ögonkontakt, tittar ner i golvet. Hon ler lite desperat i ena mungipan och fly så fort hon kan. Och jag undrar – vad har jag gjort för fel? Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Att tvinga någon att försöka bli social mot sin vilja, kan man det? Ja, till viss del måste vi nog försöka göra det. Över och förbi är t ex tiden då hon gör sina mat/cafébeställningar, inköp eller liknande genom mig eller sin far. Hon måste prata för sig själv, inte använda oss som språkrör. Det här med blygheten är ju ingen ny grej – hon har alltid varit blyg. Och tyvärr skötte vi hennes kommunikation under småbarnsåren, svarade i hennes ställe och gav henne en ursäkt att fördjupa sin blyghet.

Fan. Curling byggde denna unge. Gissar att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i situationen och försöka reda ut det.

Jag vet inte om det är det eviga flängandet hit och dit, rädslan för att flyga i kombination med ett fullkomligt blomstrande uselt golfspel som gör att min rygg fullständigt tackat för sig och lagt ner verksamheten. Har varit förskonad från rygg- och nackont under semestern men idag var jag hos naprapaten, efter att ha drabbats av något slags låsningsrelaterat migränanfall igår. Det sprängvärkte i precis hela det stackars lilla pratkvarnshuvudet. Det blev kulmen på ungefär två veckors spänningshuvudvärk, onda höfter och ett evigt gnällande från yours truly. Jag fick åtta noggrant satta akupunkturnålar och massage som inte direkt präglades av behaglighet och varsamma, mjuka händer. Slutligen la h*n sig i princip över mig och lossade på låsningen i bröstryggen. Inte ens det var särskilt behagligt, trots att h*n faktiskt är ganska tjusig. Jag ska tillbaka på torsdag igen. Det känns som om h*n lyckades mjuka upp en del väldigt spända muskler och låsningen är i princip borta. Har fått en bra rörelse som jag ska försöka göra minst två gånger om dagen. Och i tidningen Må Bra hittade jag ett träningsprogram som jag ska försöka sätta igång med imorgon. Det är ett core-program, d v s ett som ska stärka framförallt bukmuskulaturen. Sen är det nog så att jag får lov att vila från golfen resten av säsongen. Eller också bli ungefär en miljon gånger bättre på att stretcha, tänja och ta hand om kroppen efter golfen. Jag gillar verkligen att spela, men när kroppen pajar ur varken funkar spelet eller är det speciellt roligt att utöva det. Det finns ett vedertaget begrepp på sjukhusmottagningar runt om i Sverige för såna som jag. Jag vet, eftersom jag själv varit med om att skriva in begreppet i en hel del patientjournaler i min ungdom. SVBK heter uttrycket. Ni kan härmed börja kalla mig ‘sveda-, värk- och bränn-kärring’.

Det där med att ha momsredovisning en gång per år. Vem faan tillät den idiotregeln och satte den i händerna på klåpare (läs: mig)? 

Nu blir det nudlar, vatten och bröd och att leva efter Malte Lindemans skatte- och deklarations-tes: 

Ruta 1: Hur mycket pengar tjänade du förra året? 

Ruta 2: Hur mycket har du kvar? 

Ruta 3: Skicka in det! 

Nej. Jag tänker inte prata om datortomografi-undersökningen. Och jag tänker aldrig, aldrig någonsin utsätta mig för något liknande igen, utan att få nåt lugnande innan.
Resultatet har redan kommit, domen är diverticulit på utläkning. Nu kan jag glömma det här och gå vidare. Jag ska försöka se till att äta och dricka så att jag aldrig drabbas av det igen.
Tack för ordet.

IMG_5382.JPGHur är det egentligen, det här med hur slö man egentligen får vara?!

Ibland (eh, vänta förresten, läs ‘ganska ofta’) är jag så slö att jag tar bilen till jobbet, för att jag inte orkar trängas med folk, bli smittad av förkylningar, ebola, magsjuka eller är osocial i största allmänhet. Trots att det är betydligt billigare och går fortare att åka tunnelbana. Och tänk, vilken gräslig miljöbov jag är, varje gång jag gör sånt?! Attans mig, alltså!

Och så är det det här med att försöka vara duktig och nyttig. För ett par veckor sedan bestämde jag mig, att nu – nu jäklar ska det bli nyttigt värre här! Och så plockade jag fram den där råsaftcentrifugen som vi fick av svärföräldrarna för ett par år sedan. Och så inhandlades det äpplen, päron, morötter, broccoli, kiwi – ja, allt av frukt, bär och grönt som gick att mala ner och förvandla till juice.
Men det var ju när jag kom på hur jobbig den där jädra centrifugen är att göra ren, alla femtioelva delar som ska plockas isär och diskas varje gång. För att inte tala om hur oekonomiskt det är att göra slut på all frukt och grönt på en gång! Plötsligt kom jag på varför vi stoppade in den där prylen längst in, längst ner, förra gången. Och när någon sa till mig att det faktiskt är nyttigare för kroppen att ÄTA och TUGGA grönsaker och frukt, än att dricka dem – ja, då glömde jag nästan var jag ställt maskinen. Och det är sällan som det knaprats så mycket morot i det här hushållet, som det görs nu. Så, lite nytta gör den kanske ändå, där den står i skåpet, den där råsaftcentrifugen.

Alltså, det här vädret idag. Det verkar ha påverkat alla i min närhet. Det är inte bara jag som känner mig lite nedstämd och lättirriterad. Detsamma gäller för resten av den lätt surmulna och trötta familjen idag. Nåväl. Det får vara så. Det är inte så jäkla lätt att vara på topp jämt. Det är bara att köpa läget och fortsätta vara sur. Det är ju också ett humör.

Börjar känna mig lite, lite orolig. Hösten har inte direkt börjat alldeles lysande vad gäller antalet uppdrag. Ingenting förvånande men varje år lika jobbigt för psyke och plånbok.

Två av mina pågående projekt tar slut när september månad gör det. Det har gått några veckor och artister, musiker och bolag borde vara up and running nu och se sig om efter sådana som jag vid det här laget. Varje dag som går utan att jag för förfrågningar om uppdrag är en dålig dag.
Som tur var mailade jag runt till några kolleger i branschen för dryga veckan sedan. En av dem hörde av sig ganska omgående och sa att hon var i stort behov av hjälp, både nu och en tid framöver. Det är min räddning just nu. Hon håller just på att inleda ett stort arbete för F01khä1somyndigheten och deras årliga satsning K1amydiamåndagen. Jag är tänkt att avlasta henne i arbetet med bearbetning och uppföljning och vi har hittat en bra överenskommelse gällande arvodet. Dessutom är hon en mycket kompetent, erfaren och välrenommerad kvinna i branschen, som jobbar med många av de ”stora”. Sköter jag mig bra kommer vi förhoppningsvis att göra fler liknande grejer framöver. Sen kan jag bara hoppas att det snart dimper ner lite egna projekt i firman också. Oktober, november och december brukar vara bra månader på jobbfronten. Låt oss hoppas att det blir det i år också.

Dagens ord: ‘Tarmvila’.
Jag vet – det är ett riktigt äckligt ord, men det ligger trots allt något vilsamt i det ändå. Tror det är sammansättningen av äckelordet ‘tarm’ och det sköna ordet ‘vila’ som gör att man får lite blandade känslor.
Skit samma, dagens ord är det och det är vad jag pysslat med precis hela dagen. Tarmvila. Det är så vansinnigt tråkigt att bara äta flytande kost, men jag känner onekligen att det hjälper.

Imorgon ska jag ringa till vårdcentralen och boka tid hos en dietist.

Egentligen är det för jävligt att man ska vara sin egen jäkla läkare hela tiden.

01215ffc1b45f68b002394340ff019471eaa5e9ad3

Bilden är missvisande, vi hade fint väder, faktiskt.

På riktigt. Den här veckan, som i och med denna söndag äntligen tagit slut, vill jag aldrig någonsin uppleva igen. Den här veckan har fått mig att känna mig gammal, den har fått mig att känna att min kropp är på fallrepet, skröplig och snart uttjänad. Jag är så innerligt trött på att ha ont och att gnälla över smärta och sjukdom, så jag orkar knappt skriva det här inlägget.

För att göra en jäkligt lång och rätt deprimerande liten historia kort, kan jag bara sammanfattningsvis säga att jag troligen har en släng av divertikulit. Och har ni aldrig någonsin drabbats av den lilla åkomman, bara säger jag: stort jävla grattis! Utan att överdriva är det nog det ondaste jag haft i magen. Lägg lite feber till och en känsla av att ‘nu fan är jordens undergång nog nära och det kan gärna göra detsamma för det ska bara bli skönt’. Ja, så kan vi ju lägga till lite allmän nack- och axelvärk, och en gullig liten tennisarmbåge på det, så har ni min vecka i ett nötskal.

Trots det allmänna tillståndet av att man hellre vill lägga sig ner och kvida i ett hörn, åkte jag och maken till Ljusterö för att fira vår 2-åriga bröllopsdag och spela lite golf ihop. Det var bokat sedan länge och vi vill ju göra det till en tradition. Extra mysigt skulle det ju bli eftersom han dessutom varit bortrest en hel vecka.
Well, så där riktigt romantiskt och jättemysigt blev det ju då inte pga det där ovanstående men vi fick mycket frisk luft och två uppfriskande 18-hålsrundor på en väldigt fin och rolig bana. Under lördagnatten låg jag mest i fosterställning och gnydde i min säng men – peppar peppar – idag, söndag, har det äntligen känts lite bättre. Nu ska jag bara googla och dammsuga internet på vad och hur man ska äta för att slippa det här eländet i framtiden. Jag vet på ett ungefär vad det handlar om, eftersom jag har en väninna som har drabbats flera gånger, men det finns specifika livsmedel och saker man definitivt bör undvika. Nötter t ex, som alltid sägs vara bra och extremt nyttigt för dig, är rena smärtfällan för en med divertikulit. Nåt jag definitivt for sure vet, är att jag ska återuppta min 5:2 igen. Den stupade ju i somras men jag tror det är ett bra trick att slippa sånt här skit. Att ha tarmproblem av den här kalibern är inte min grej.

 

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31 975 hits
Annonser