You are currently browsing the category archive for the ‘Hälsa och motion’ category.

Jag har varit lite inne på att testa detox nån gång. Jag kör 5:2 sedan två år tillbaka, och det funkar jättebra. Min stackars mage mår mycket bättre av att vila dom två dagar i veckan jag bara kör flytande kost. Jul- och nyårshelgen har det av förklarliga skäl inte gått att praktisera 5:2, och det märks direkt. Jag svullnar upp, känner mig däst och ur form. Tappar fokus och blir liksom… uppstoppad, känns det som.

Och som sagt, jag skulle vilja testa detox. Jag har hört både bra och dåliga grejer om detox. Att jag som kör 5:2 inte ens skulle behöva göra det, eftersom jag genomgår någon slags mini-detox varje vecka. Någon som har erfarenhet och vill dela med sig?

Annonser

Jag vet inte om det är det eviga flängandet hit och dit, rädslan för att flyga i kombination med ett fullkomligt blomstrande uselt golfspel som gör att min rygg fullständigt tackat för sig och lagt ner verksamheten. Har varit förskonad från rygg- och nackont under semestern men idag var jag hos naprapaten, efter att ha drabbats av något slags låsningsrelaterat migränanfall igår. Det sprängvärkte i precis hela det stackars lilla pratkvarnshuvudet. Det blev kulmen på ungefär två veckors spänningshuvudvärk, onda höfter och ett evigt gnällande från yours truly. Jag fick åtta noggrant satta akupunkturnålar och massage som inte direkt präglades av behaglighet och varsamma, mjuka händer. Slutligen la h*n sig i princip över mig och lossade på låsningen i bröstryggen. Inte ens det var särskilt behagligt, trots att h*n faktiskt är ganska tjusig. Jag ska tillbaka på torsdag igen. Det känns som om h*n lyckades mjuka upp en del väldigt spända muskler och låsningen är i princip borta. Har fått en bra rörelse som jag ska försöka göra minst två gånger om dagen. Och i tidningen Må Bra hittade jag ett träningsprogram som jag ska försöka sätta igång med imorgon. Det är ett core-program, d v s ett som ska stärka framförallt bukmuskulaturen. Sen är det nog så att jag får lov att vila från golfen resten av säsongen. Eller också bli ungefär en miljon gånger bättre på att stretcha, tänja och ta hand om kroppen efter golfen. Jag gillar verkligen att spela, men när kroppen pajar ur varken funkar spelet eller är det speciellt roligt att utöva det. Det finns ett vedertaget begrepp på sjukhusmottagningar runt om i Sverige för såna som jag. Jag vet, eftersom jag själv varit med om att skriva in begreppet i en hel del patientjournaler i min ungdom. SVBK heter uttrycket. Ni kan härmed börja kalla mig ‘sveda-, värk- och bränn-kärring’.

Det märks att det är nyår och att det är folk som avgett nyårslöften. Ni är flera som hittar till min blogg genom att söka på ‘bikramyoga’.
Been there, done that. Det är ett bra sätt att ta hand om sin kropp. Ge det ett par gånger, sen kommer ni att älska det (eller möjligen kräkas, svimma och hata det). Jag skulle gärna fortsätta om det inte var a) så dyrt, och b) så långt till närmaste yogastudio. Fan. Jag är för slö. Fast imorse tränade jag faktiskt.

Nej. Jag tänker inte prata om datortomografi-undersökningen. Och jag tänker aldrig, aldrig någonsin utsätta mig för något liknande igen, utan att få nåt lugnande innan.
Resultatet har redan kommit, domen är diverticulit på utläkning. Nu kan jag glömma det här och gå vidare. Jag ska försöka se till att äta och dricka så att jag aldrig drabbas av det igen.
Tack för ordet.

Äsch då. Det var ju inte så farligt, det där. Värre har jag varit med om. Jag minns till exempel en jul för några år sedan, när jag sprang mellan pepparkaksdegen och toasitsen. Och det var inte det minsta lilla uns Citrafleet inblandat då. Ingen datortomografi väntade runt hörnet, dagen efter heller. Det hade ju annars varit ett ypperligt tillfälle, kan jag tycka.
Inte mycket kvar i den magen, minns jag.
Nu ska jag bara lyckas med konststycket att suga i mig en liter vatten (till) innan sänggående och sedan lyckas med den ännu större bedriften att inte pinka på mig inatt.
Fast föda har jag inte ätit sen imorse, och inte speciellt mycket ens då: två rostade mackor med smör och en kopp te. Kvällen innan – en halv tallrik pasta gorgonzola. Jag är svårt, svårt hungrig just nu. Det kommer att intas en låååång lunch imorgon. Med grönsaker!

K1amydiamåndagen. Sug på den. Eller förresten, gör inte det. Det är nog inte att rekommendera. Men när ni från slutet av nästa vecka och de kommande dagarna därpå förhoppningsvis hör talas om just den måndagen – tänk då på att det är jag och en kollega i branschen som ligger bakom jobbet. Ett roligt och nödvändigt projekt. Inte bara för att den uppmanar ungdomar att kolla sin intimstatus utan också för att den ser till att jag kan betala mina utgifter den här månaden. Fo1khä1somyndigheten och pr-byrån har väl inte varit helt smidiga att jobba med men den frilansande kollega i branschen som tog med mig i projektet uppväger allt det. Jag gör allt för att hon ska bli nöjd så att jag kan få jobb av henne igen. Då kan det bli en skojig höst.

Dagens ord: ‘Tarmvila’.
Jag vet – det är ett riktigt äckligt ord, men det ligger trots allt något vilsamt i det ändå. Tror det är sammansättningen av äckelordet ‘tarm’ och det sköna ordet ‘vila’ som gör att man får lite blandade känslor.
Skit samma, dagens ord är det och det är vad jag pysslat med precis hela dagen. Tarmvila. Det är så vansinnigt tråkigt att bara äta flytande kost, men jag känner onekligen att det hjälper.

Imorgon ska jag ringa till vårdcentralen och boka tid hos en dietist.

Egentligen är det för jävligt att man ska vara sin egen jäkla läkare hela tiden.

01215ffc1b45f68b002394340ff019471eaa5e9ad3

Bilden är missvisande, vi hade fint väder, faktiskt.

På riktigt. Den här veckan, som i och med denna söndag äntligen tagit slut, vill jag aldrig någonsin uppleva igen. Den här veckan har fått mig att känna mig gammal, den har fått mig att känna att min kropp är på fallrepet, skröplig och snart uttjänad. Jag är så innerligt trött på att ha ont och att gnälla över smärta och sjukdom, så jag orkar knappt skriva det här inlägget.

För att göra en jäkligt lång och rätt deprimerande liten historia kort, kan jag bara sammanfattningsvis säga att jag troligen har en släng av divertikulit. Och har ni aldrig någonsin drabbats av den lilla åkomman, bara säger jag: stort jävla grattis! Utan att överdriva är det nog det ondaste jag haft i magen. Lägg lite feber till och en känsla av att ‘nu fan är jordens undergång nog nära och det kan gärna göra detsamma för det ska bara bli skönt’. Ja, så kan vi ju lägga till lite allmän nack- och axelvärk, och en gullig liten tennisarmbåge på det, så har ni min vecka i ett nötskal.

Trots det allmänna tillståndet av att man hellre vill lägga sig ner och kvida i ett hörn, åkte jag och maken till Ljusterö för att fira vår 2-åriga bröllopsdag och spela lite golf ihop. Det var bokat sedan länge och vi vill ju göra det till en tradition. Extra mysigt skulle det ju bli eftersom han dessutom varit bortrest en hel vecka.
Well, så där riktigt romantiskt och jättemysigt blev det ju då inte pga det där ovanstående men vi fick mycket frisk luft och två uppfriskande 18-hålsrundor på en väldigt fin och rolig bana. Under lördagnatten låg jag mest i fosterställning och gnydde i min säng men – peppar peppar – idag, söndag, har det äntligen känts lite bättre. Nu ska jag bara googla och dammsuga internet på vad och hur man ska äta för att slippa det här eländet i framtiden. Jag vet på ett ungefär vad det handlar om, eftersom jag har en väninna som har drabbats flera gånger, men det finns specifika livsmedel och saker man definitivt bör undvika. Nötter t ex, som alltid sägs vara bra och extremt nyttigt för dig, är rena smärtfällan för en med divertikulit. Nåt jag definitivt for sure vet, är att jag ska återuppta min 5:2 igen. Den stupade ju i somras men jag tror det är ett bra trick att slippa sånt här skit. Att ha tarmproblem av den här kalibern är inte min grej.

 

011890a59d36b0eee291c43a54b42c964851f74877Testar lite nya grejer här, bara för att chocka igång kroppen ordentligt inför hösten.
Min tennisarmbåge håller verkligen på att knäcka mig och jag varken kan eller vill egentligen inte äta mediciner. Dels ger Pronaxen mig nästan magsår, och dessutom gillar jag inte heller att stoppa i mig preparat, även om det så bara är Alvedon och Ipren.
Så nu är nya grejen naprapat. Jag har i fyra års tid gått till kiropraktor och hur duktig hon än är på att ta hand om mina låsningar i bröstrygg och nacke, så kommer de ju alltid tillbaka hela tiden. Inte heller får jag några direkt konkreta råd och tips på vad jag ska göra för att undvika att låsningarna kommer tillbaka. Det är mest ”jo, men träning är bra, träna ordentligt”. Det känns som om jag hela tiden måste fråga vad jag kan göra, istället för att kiropraktorn säger ”gör så här!”. Eller också har jag kanske slutat lyssna? Det är som ett längre förhållande, där det partnern säger inte riktigt går in, för att man inte är tillräckligt uppmärksam…
Så – nu har naprapaten fått komma till tals. Hon har gått igenom min rygg, mina axlar och min nacke och fått hela min bakgrund berättad för sig. Hon har känt och klämt, tryckt och knådat. Inte knäckt, så som kiropraktorer gör. Tennisarmbågen fick sig en ordentlig omgång också, och dessutom satte hon 4-5 akupunkturnålar i armen. Då var jag alltså av med akupunktur-oskulden också!
Tillbaka ska jag om 7 dagar, för att gå igenom ytterligare lite saker som hon direkt kände behövde åtgärdas.
Och så ska jag träffa en PT och få ett träningsprogram, specialanpassat för golfen, för det finns ju ingen chans i världshistorien att jag ger upp den! Det gör jag inte förrän armen ramlar av.

500 mg Pronaxen fick jag utskrivet av doktorn. Tanken var en tablett två gånger om dagen. Redan efter första tabletten kände jag hur smärtan bara gav med sig och klingade bort. Oerhört skönt, eftersom jag gått och dragits med den så länge. Dagen efter reagerade jag över hur jag kände mig sugen på mat hela tiden, liksom en sugande hungerkänsla i magen. Dag två kändes det som om jag höll på att få akut magsår och senare på kvällen kackade magen ur helt och sa ”hej och nejtack, dom där pronaxentabletterna åker rakt ut i avloppet nu”. Himla tråkigt, eftersom dom verkligen hjälpte. Jag försökte med allt – a-fil, novalucol, massor med mat i samband med medicin men det hjälpte inte. Vårdcentralen tyckte att jag hellre skulle ta en alvedon tillsammans med en ipren. Det hade tydligen ungefär samma effekt men är betydligt snällare mot magen. Jag ska låta magstackarn återhämta sig ett par dagar, men sen ska jag testa att ta en tablett om dagen istället för två. Vore ju underbart om den kunde tolerera det.

Kiropraktorn har gett mig mailadressen till en sjukgymnast som är duktig på akupunktur. Kortisonspruta var inget hon rekommenderade, eftersom det gör leder och ligament sköra och dom kan till och med brista. Just nu går jag på Voltaren gel, efter att ha slagit 100 bollar på driving rangen idag – det är första gången på länge jag håller i en golfklubba. Vi får väl se hur det känns imorgon. På torsdag spelar jag tävling, 18 hål, med maken. Då gäller det att vara fit for fight. Annars är det inte ens säkert att vi får uppleva vår andra bröllopsdag…  

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 32 074 hits
Annonser