You are currently browsing the category archive for the ‘Hus och hem’ category.

På riktigt.  Hur är det möjligt att vara så här söt? Tio veckor gammal flicka (?) som vår granne håller på att försöka få oss att köpa till ett symboliskt pris och ta hand om. Jag är bara rädd att den där sjukiloskolossen som redan pinkat in sitt revir här sedan tio år tillbaka ska göra uppror och käka upp den när den kommer innanför dörren…

  

Annonser

Helt ärligt – vad tycker ni om det här med jul? De senaste åren har det varje år vid exakt den här tiden slagit mig: vad är grejen med jul egentligen? Folk hetsar upp sig i flera veckor. Redan i oktober börjar det julskyltas och hetsas. Och ju närmare julafton vi kommer, desto mer börjar folk bli svettiga på överläppen, få något hysteriskt i blicken och prata osammanhängande om julgardiner, griljering, klappar och att det för helvete måste tindra i ögona på ungarna! 

Hela december går det liksom och laddas och byggs upp någon slags ångestladdad hysteri. För en enda dag! Julafton kommer, och då läggs någon slags läskig filt över hela Sverige. Och det ska tuggas julgröt och spottas russin och drickas OP Andersson och Skåne, och så ska det tittas på Kalle Anka ‘för det har vi alltid gjort’, och det är ju skit samma att det bara är såna som är födda på 60-talet som sitter och tittar. Ungarna är upptagna med att tagga varandra på instagram, spela minecraft och har inte en susning om vem Bengt Feldreich eller Karl Bertil Jonsson är. Och dan efter är det över. Då är julen slut, och man gör sin pytt i panna på överbliven potatis, julskinka, prinskorv och köttbullar. Den där julgröten som var så viktig att svärmor skulle koka; för andra året i rad var det ingen som ens orkade äta gröt. Jag kan inte räkna för vilken gång i ordningen jag ligger i soffan på juldagen och är svullen och rapar julskinka och känner att – jaha, då var det över för den här gången. Sånt jäkla rabalder för det där lilla…

Nästa år vill jag införa nån ny tradition. Göra något omvälvande, som gör att jag kommer bort från den här lite unkna och tråkiga känslan av ”var det här allt?”. Jag vill knappt ens ha skinka längre, jag blir ledsen över alla stackars misshandlade grisar och tycker att det är ganska vidrigt att det förr tog fem år för en gris att komma upp i slaktvikt och att det idag tar 6 månader. Och varför äter vi samma mat vid alla våra stora högtider? Påsk, midsommar, jul – det är alltid samma mantra:  ”sill, köttbullar, prinskorv, jansson”. Jag tänker be trettonåringen tänka ut nån ny grej som vi från och med nästa jul alltid ska göra. Vad vet jag? Springa naken ett varv runt parken? Fästa svansen på grannen? Jag vet inte. Bara nåt… annat.

Jag är här nu. Jag fattar att ni har längtat. Ni en eller två stackare som fortfarande tittar in här då och då.

Det går inte en dag utan att jag jobbar. Det är mitt liv. Ibland känns det till och med som att jag inte vore någon utan mitt jobb. Jag lever genom mitt jobb. På helgerna, när jag inte jobbar (eller åtminstone inte borde), vill jag göra noll och ingenting. Ligga i en soffa, äta onyttiga grejer och glo på film eller tv-serier, gärna hela säsonger på raken. Utanför jobbet blir jag en osocial enstöring och vill bara vara hemma, ensam eller med bara familjen runt mig.

Trots det där med soffliggandet har det varit stenhård aktivitet idag. Vi har städat. Riktig grovstädning. Hela familjen har jobbat järnet. Tvättat. Dammsugit. Skrubbat stengolvet i köket med Cilit Bang med klorin. Händerna stinker men fogarna i golvet är renare än någonsin.
Jomen, så har jag ju jobbat lite, såklart. Chattat lite med killarna i bandet.  Mailat en radiostation i Chicago som hört om dem. Fick en ingivelse och mailade till bokaren för Manfred Manns Earth Band, som spelar i Stockholm, Göteborg och Malmö i början av februari. Mina killar skulle vara klockrena som förband.
Min andra artist vill komma förbi kontoret imorgon och bjuda på champagne. Jag fick ett sms i eftermiddags: ”Om vi bygger upp en fiktiv värld och, låt oss säga att i den här fiktiva världen finns en manager som ska till sitt kontor kl 08 en måndag och det finns en artist som ska åka hem till sin hemstad över julen men köpt på sig en liten flaska champagne som han skulle vilja ta ett litet glas av med managern, för att fira den bra hösten, framtiden och hur fantastiskt jävla bra den där managern egentligen är. Hur tror du managern skulle ställa sig till det isåfall..? Bara rent hypotetiskt liksom…❤️😘”. 
Det är ju inte konstigt att man gillar sitt jobb när man får den sortens bekräftelse…

Juldagsmorgon kanske glimmar, visan säger ju så. Själv känner jag mig rätt grådaskig. Inte så att jag är bakis eller nåt, alkoholintaget i det här hemmet är nuförtiden ytterst blygsamt och alla är synnerligen skötsamma och nyktra. Men särskilt glimmande blir man inte av att sitta hela dagen framför en tv (klämt 7 avsnitt av Touch med Kiefer Sutherland på Netflix – vansinnigt bra!), alternativt stående framför en diskmaskin som antingen ska tömmas eller fyllas. Jag kan trösta mig med att jag ändå inte är tillnärmelsevis lika snurrig som kvinnan ur ett av de par som delade vårt julbord här hemma igår. När de lämnade igår kväll, ringde hon från bilen och frågade om vi möjligen såg dotterns kvarglömda tröja någonstans. Det gjorde vi inte. Däremot hittade vi en påse med sonens jeans och tröja (han reste inte hem naken, han reste hem utklädd till tomte) och hennes egna skor. I förmiddags ringde hon igen, från makens telefon, och bad oss leta efter hennes telefon, som hon troligtvis glömt någonstans i vår lägenhet. Hon lovade komma och hjälpa till och leta, eftersom de ändå skulle åka och hämta lite grejer hos makens pappa. När hon ringde lite senare, för att säga att dom var på väg, sa jag att vi hade vänt upp och ner på hela lägenheten men inte hittat någon telefon. ”- Åh, telefonen! Den har jag hittat, den hade ramlat ur fickan i bilen!”, sa hon glatt. ”Men vi kommer ändå förbi och hämtar ryggsäcken som vi glömde i hallen..”.

Ni vet, den där känslan när man inte riktigt hinner med, när man inte riktigt är med i matchen.

Det är jul snart. `Jag vet det för jag ser tecknen runt omkring mig och på facebook fylls statusuppdateringarna med vuxenpoängsamlande, duktiga människor som kokar knäck, rimmar skinka och handlar julklappar. Själv sitter jag mest och tycker julen är hysterisk och upphaussad. Låt mig bara få vara ledig, sitta ner vid ett bord, ha släkt, vänner och familj omkring mig och lite mat i magen. Det räcker så. Jag orkar inte med det här med att byta grejer med varandra. Jag har allt jag behöver. Visst, det är fint när vi ger varandra saker, men det handlar ju knappast om det längre. Nåväl, jag må vara en bitter och svårflirtad typ. Tur att inte alla är som jag. Då hade vi snart inga traditioner kvar.

När det är stiltje på den vanliga arbetsfronten, kan man med gott samvete lägga krut på annat. Om man har ork och lust kan man sitta en timme i telefonmöte med bostadsrättsföreningens förvaltare och gå igenom budgetförslaget för 2015. Det har jag roat mig med idag. Det positiva är att vi äntligen börjar få ”svarta siffror” i budgeten – helt jäkla underbart efter så många års rotande i hyreskontrakt, avgiftsökningar och tjafs med lokalhyresgäster. Nu ska vi bara ge i uppdrag till den nya förvaltaren att ta fram en tjusig underhållsplan och förklara för oss det där med ”rättvisa avgifter”, som dom pratar så varmt om hela tiden.

Söndag. Fixardag. Tvätta, plocka, diska, städa, vika tvätt.
Vansinnigt tråkigt men eftersom vi förlustade oss hela dagen igår, med 3 x 9 håls golfspel på Smådalarö Gård igår, känns det som om man ligger lite back på hemmafronten. Soon-to-be-tolvåringen har för andra dagen på raken åkt med ett kompisgäng till Nacka Forum, för att kolla in ett event där. Jag är lite stolt över att dom tar sig dit helt på egen hand. Mest stolt är jag nog kanske över att jag själv inte sitter nojar ihjäl mig över just det faktumet.

Imorgon är det fortsatt studiedag för ungen, och jag ska försöka hinna med ett tidigt besök på Nyhetsmorgon med artist, en förhandling i hyresnämnden för en lokalhyresgäst i föreningen, hämta ett par guldörhängen som varit på lagning, jobba lite och sen åka iväg med dottern för klippning. Körig måndag.

Åh! The sound of en hårt arbetande make hörs på övervåningen och I love it (som svengelsktalande Ylva i Paradise Hotel skulle sagt)! Vi hängde på Ikea-låset idag och köpte en Hemnes-byrå till vår fina hall. Nu har han skruvat, hamrat och monterat i ett par timmar. Inte utan att han var värd den där svingoda oxfilén som vi åt till middag…

Jösses, så gott det känns att ta tag i grejer som legat och känts jobbiga att ta tag i! Att bara bestämma sig för att göra det, kosta vad det kosta vill och inte sluta förrän det är gjort. Jag snackar om grejer som att bokföra och kontera tre, fyra skiiitjoooooobbiga kontokortsfakturor, köpa nya pärmar och sortera in en stor och vidrig hög med bostadsrättsföreningspapper, vika den jättestora högen med ren tvätt. Efteråt känner man sig liksom upprymd och lättad som efter en lång tids förstoppning.
Så efter att ha tittat på tv/dator så ögonen blöder och till slut ledsnat på att nästan få liggsår i soffan, tog jag tjuren vid hornen och satte igång. I mitt fall handlar det som sagt mycket om papper. Har en förkärlek för att lägga papper på hög, att tänka ‘äh, jag sorterar in det här sen’. Vilket gör att den där pappershögen brukar innehålla en salig blandning av skolpapper, fakturakopior, brf-papper, blanketter, broschyrer, läxböcker, avtal. Jäkligt jobbigt att hålla ordning på till slut.
Det tog sin lilla tid, men efteråt infann sig just den där förlösta, härliga känslan, och den har gjort att jag fortsätter göra saker som jag vanligtvis brukar skjuta upp. Börjar fundera på om det ska bli något av ett nyårslöfte, kanske. Att inte lägga papper (och göromål) på hög. Just do it, liksom! Känns som ett bra nyårslöfte.

Det har varit oerhört skönt att vara ledig, men nu vill jag börja jobba. Jag vill ta med mig den här positiva känslan till jobbet också.

Ännu en jul i vårt hus. Än en gång fick vi samla hela tjocka släkten under vårt tak. Och jag är dubbelt glad, för inte bara var det mysigt och trevligt att ha mamma, mammas make, svärmor, svärfar, svägerska, gammelfarmor, kusiner, kusinens pojkvän och kusinens barn runt julbordet. Julen var också anledningen till att det äntligen blev färdigrenoverat i vardagsrummet. Vi lovade tidigt att vi skulle fira hos oss, med enda krav att det skulle vara byggklart i tid. Det kravet kunde man ju tycka inte skulle vara någon svårare grej att uppfylla, speciellt med tanke på att renoveringen från helvetet har pågått sedan april/maj nångång. Men det var en strid på kniven, vill jag lova. Dagen innan julafton hade färgen torkat på väggarna och vi kunde börja ana hur vi skulle kunna klämma in 16 pers (varav en i rullstol) i rummet.
Och konstigt nog har just den där byggstressen gjort att jag inte känt den där vanliga jul-stressen. Allt kändes lugnt och på bana – vi har handlat i tid, gjort knäck och griljerat skinka. Och eftersom vi är många, och det är knytkalas på våra julaftnar, fördelas ansvaret ut på flera och man slipper göra allt själv. Väldigt bra! Till och med mamma, som just nu lider av sviterna efter kristallsjukan (eller möjligen ett virus på balansnerven, dom vet inte så noga) kunde äta och vara med oss utan att få yrsel- och kräkanfall. Gläds åt att vi får ha julmys tillsammans!

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,834 hits
Annonser