You are currently browsing the category archive for the ‘Musik’ category.

Det kan vara så att det inte är helt kört med den eventuella resan till Kansas City. Håll tummarna hårt, hårt, hårt så kanske mitt förslag går vägen. I’ve given them an offer they can’t refuse, typ.

Annonser

”Nästa år åker jag inte”. Det är sammanfattningen av årets gala i Göteborg.

Det här är tyvärr en gala som tappat sin glans ganska rejält, eller också är det jag som verkligen börjar bli gammal och grinig. Det är snyggt, absolut, inget snack om den saken. Men det är halvlama uppträdanden som inte når ut i arenan (och knappt ens ur rutan har jag förstått). Det är dåligt med folk, både i arenan och på efterfesten. P3 Gu1ds efterfest  var Festen som alla såg fram emot på året, utöver Grammisgalan. Nu har det utvecklats  till att skivbolagen arrangerar sina egna efterfester runt om i Göteborg dit alla artister, bolagsfolk och till och med P3-folket drar efter att man ätit gratismaten. Kvar står vi som inte riktigt hängt med i den utvecklingen. Bara förra året var det världens drag på efterfesten på hotellet, fullt med folk överallt – övervåning, undervåning, lobby, sviter osv. Den här gången ekade det tomt och ödsligt i baren och foajén och det snackades hela tiden om att dra ut på stan, till den-och-den-festen. Jag kan nästan tycka att det är en liten skymf mot den arrangerande radiokanalen – ”tack för priserna, tack för exponeringen av min musik men er fest är inte tillräckligt cool att vara på, så nu fixar vi vårt eget.”

Nåväl. Eftersom jag dricker igen, blev jag lite lätt på lyset. Min käre adept var som en kalv på grönbete och väldigt hyper över att hans program ligger etta på Sveriges Radios lista över nedladdade podar/program och lite överrumplad över att folk börjar känna igen honom på stan. Lite trevligt häng hade jag såklart och kom väldigt sent isäng. Och jag kan avsluta med en annan klyscha – ”borta bra men hemma bäst”….

David_Bowie_-_Diamond_Dogs-front

Det är så svårt att ta in. Att den artist som funnits med sen ens tidiga tonår och som på nåt vis känts som evigt ung, ja nästan odödlig, plötsligt inte längre finns där.

Bowie har löpt som en röd tråd genom hela mitt liv, min enda riktigt stora idol. Inte ens Prince kommer i närheten. Bowie fanns där först. När jag var 12-13 och flyttade till Stockholm och insåg att jag inte hörde hemma i fina hooden, bland överklasskillarna och -tjejerna med Lacostetröja och seglardojor. Musiken, och inte minst Bowie, blev min ledstjärna, min tillflyktsort, mitt skydd och min tröst. Hans ”Pin Ups” var den första platta jag köpte, och jag minns att jag tyckte att han var så snygg, så svår att sätta fingret på, könlös, udda och vacker.  Hans spelning på Kungliga Tennishallen 1978 var vida omtalad på discot jag hängde på just då. Jag minns att det var någon av stammistjejerna som sa att hon hade legat med honom. Jag köpte plattorna – Hunky Dory, Diamond Dogs, Alladin Sane, ända fram till Heroes och Low, då jag började tappa honom lite.

Det dröjde länge innan jag såg honom live själv. 1990 spelade han på Stockholm Stadion. Jag och mina två tjejkompisar hade verkligen sett fram emot spelningen, riktigt längtat. Tyvärr blev det ett riktigt antiklimax. Jag gillade inte alls det  futuristiska och teatraliska, storvulna, storslagna. Vi gick innan konserten var slut.

Tack och lov fick jag se honom live en gång till. Jag hade börjat jobba på skivbolaget som blev min sista riktiga anställning. Det var december 1999 och Bowie skulle spela i Köpenhamn, på Store Vega. Jag minns inte om jag gick på den första konserten den 7 december, eller den extrainsatta dagen efter. Konserten var magisk. Vi var 1.500 människor där, jag stod där ensam i publikhavet och jag bara njöt. Mot slutet gick jag nästan längst fram och slogs av vilken milsvid skillnad mot den Bowie jag såg nio år tidigare. En av mina finaste konsertupplevelser. Efteråt såg jag honom stå och mingla med folk i Ideal Bar på Vega. Jag var alldeles darrig i knäna och stod och fånstirrade på håll.

Dagen igår var tung. Det är så sällan jag blir gripen på riktigt när en artist eller känd människa går bort. Visst, det är såklart tråkigt men jag känner ju inte personen. Med Bowie var det inte alls så. Det var som att förlora en närstående. Jag grät, flera gånger igår och jag har gråtit idag. Det som fick mig att gråta igår var framför allt Brian Enos fina ord, som visade att han verkligen höll sin sjukdom så dold: ”I received an email from him 7 days ago. It was as funny as always, and as surreal, looping through word games and allusions and all the usual stuff we did. It ended with this sentence: ‘Thank you for our good times, Brian. They will never rot,’ and it was signed, ‘Dawn’. ”I realize now he was saying goodbye.”

Nu är han borta. Kvar finns minnet av det som kommer att bli hans största skiva – den där han säger farväl till världen. Och jag ser det där leendet i mungipan som han alltid hade. ”Den såg ni inte komma va!?”.

IMG_0276

Igår hade jag en heldag i Örebro. Jag skulle sitta med i ett möte som gäller ett pågående projekt, en årlig musikfestival i stan som jag fått uppdraget att göra promotion för. Vi var några stycken som skulle träffa en representant för en svensk musiktidning, som är tänkt att vara mediapartner längs vägen. Fick samtidigt, senare på kvällen, frågan om jag kunde tänka mig att bli involverad i den grupp som ska ta fram en femårig affärsplan för festivalen. Det låter ju onekligen som en jättekul utmaning och något jag verkligen kan lära mig mycket av. Våren börjar redan tjocka på sig i kalendern…

Mötet gick bra och vi avslutade med sushi-lunch på en av Sveriges allra bästa sushirestauranger, East West Sushi. Maken till god sushi finns bara inte! Man sitter nästan och gråter när man äter.

Passade på att träffa och avsluta förhandlingarna med den herre som under en testperiod på 6 månader nu blir bokare för mitt fina band. Han ska boka spelningar för dem, så att vi får in lite cash i kassan, så att vi kan göra roliga saker framöver, lansering och marknadsföring i utlandet t ex. Han är en kille som lätt kan prata hål i huvet på en, vilket gör mig både glad och förtvivlad. Vi får se hur det går, helt enkelt. Han bokar redan spelningar åt ett par andra band och det verkar gå ganska bra. Han har ett gediget musikintresse men ingen direkt erfarenhet från branschen. Det är också verkligen på gott och ont. Vi får se vilken av sidorna, den onda eller den goda, som väger över.

Tog sista tåget från Örebro, via ett byte i Hallsberg och var hemma halv ett på natten. På tunnelbanan hem reflekterade jag lite över hur nyktra och städade folk var. Men kanske var jag för tidigt ute. Hade jag kommit 2-3 timmar senare hade det nog sett ut på annat sätt…

Åh! Höll på att glömma det halleluja moment som uppstod på tåget:
Jag hade inte hunnit äta någon middag i Örebro och gick till bistron för att få nåt enkelt att äta. Hittade en wrap som såg god ut, och en flaska vatten. Gick till kassan för att betala, bara för att mötas av en kommentar om att deras kortterminal strulade och att dom bara tog emot kontanter. Jag har aldrig kontanter på mig och blev ledsen i ögat och insåg att jag skulle få sitta hungrig och törstig hela resan. Killen i kassan såg min nedslagna min och sa: ”Men vet du vad? Jag bjuder på den där wrapen och vattnet!”. Jag blev väldigt förvånad, en är ju inte direkt bortskämd med sådant av SJ. Han fick många tack, tack, tack, tacksnälla av mig och en guldstjärna i kanten.

Folk tror nog inte jag är klok när jag säger att jag verkligen älskar att jobba. När man säger sånt låter det som att man har det dåligt hemma. Jag har det inte. Lika fint som det känns att jobba, känns det såklart tillsammans med maken och nyblivna tonåringen.

Det är samma med min make. Häromveckan satt vi i TV-soffan och slöglodde på nåt när han plötsligt glatt utbrast: ”- Härligt, imorgon är det måndag!”.

På grund av detta, eller rättare sagt tack vare, var det inte speciellt jobbigt att bege sig till stort fik på Söder för dagens första möte. Tillsammans med de två som utgör stommen i sjumannabandet drog vi upp planer för 2016, när vi ska släppa singlar, album, turnera osv. Och jag säger vi, för det känns nästan som att jag är en åttonde medlem i det här coola, coola bandet. För någon dag sedan blev en av deras senaste videos utsedd till en av årets tio bästa av en tysk blogg. Jag blir nästan grinfärdig när jag läser motiveringen:

”Bi11y M0m0 are so fascinating. What are they? Folk? Rock? Pop? Country? Yes they are indeed. You know that song by cash where over the years he assembled himself a handcrafted automobile one part at a time and he couldn’t have been prouder of the nonconventional results…This is Bi11y M0m0 to me and not a dull moment one their blazingly unique … A blast in every corner. This video does the band justice, captures their every nuance. I think this band is going to be internationally huge sooner than later.”

Samtidigt blir jag så frustrerad, eftersom dom svenska musikjournalisterna totalt har ignorerat det här bandet. Men, det sporrar mig samtidigt, eftersom jag hela tiden drivs framåt av känslan ”jag ska fan visa dom!”.

Eftersom jag hade ytterligare ett möte inbokat under eftermiddagen och min lilla familj var iväg på annat håll, gick jag till kontoret och fortsatte jobba ett par timmar. Mötet på eftermiddagen var med en trio killar som spelar excentrisk, intelligent hårdare rock. Deras nuvarande management har inte riktigt prioriterat dem så som de hade hoppats och de letar någon som kan göra det. Och eftersom jag är bekant med trummisen sedan tidigare och han i sin tur är bekant med killarna i mitt första band – ja, det ena har ju lett till det andra. Jag måste vara helt tokig för innan vi skildes åt efter att ha suttit och snackat i en och en halv timme hörde jag mig säga ”jo, jag skulle tycka det vore jättekul att jobba med er!”.

Tar jag mig vatten över huvudet nu?
Cheezus, hur ska det här sluta, egentligen…

Jag kom plötsligt att tänka på en grej som hände mig i höstas.

I egenskap av manager var jag med bandet jag representerar på en tillställning där de skulle spela. Det var en etablerad fotograf som firade ett jubileum och han hade engagerat bandet som kvällens musikaliska underhållning. Jag brukar nästan alltid vara med när killarna spelar, snackar med folk, samlar på mig lite publikreaktioner och funderar på vad som kan förbättras eller förändras.

Medan killarna förberedde sig för kvällens spelning, stod jag och hängde vid ett bord. En av gästerna på festen kom fram och presenterade sig och vi bytte några artiga fraser. Han frågade vem jag var och jag berättade att jag var där med bandet och att jag är deras manager. ”- Jaha, okej – är du ihop med någon av killarna i bandet, eller?”, frågade han. Jag tänkte först inte så mycket på hans fråga, utan svarade bara per automatik. ”- Nej, jag är inte ihop med någon i bandet, jag jobbar som deras manager”. Och som om den första frågan inte var tillräckligt inskränkt, fortsatte han att trampa ännu  lite djupare i sitt klaver: ”– Jaha, så du är manager på riktigt?!”, Tydligen hade han aldrig träffat någon av de många kvinnor som faktiskt finns i musikbranschen på strategiska positioner. Han verkade helt ha missat att kvinnor har jobb överhuvud taget.

Och jag kände hur jag liksom sjönk ihop, som en sockerkaka när man öppnar ugnen för tidigt. Jag blev degraderad till nån jävla hang-around som är lite småkåt på eller ihop med nån av bandmedlemmarna och  leker manager för att få ligga. Efteråt, när det sjunkit in ordentligt, blev jag riktigt förbannad. En man hade aldrig fått den frågan! Nästa gång ska jag fundera ut någon riktigt dryg kommentar. Jag ska öva lite mer på min Bert Karlsson-attityd, tror jag.

Ni har väntat, va´? Jag lämnade med en riktig cliffhanger senast. Skulle hon, eller skulle hon inte signa en andra artist till sitt stall?

Men! Såklart hon skulle!
Den här gången kändes det lite lättare, lite smidigare och krävde inte fullt lika lång betänketid. Så, ja: numera finns åtta stycken jäkligt snygga killar inom mitt management. Den nye adepten är 19 år, en verklig svärmorsdröm och vansinnigt begåvad. Nästa år kommer hans karriär att braka loss ordentligt, i och med att han blir programledare på P3. Innan dess är tanken att han ska ha producerat klart och släppt sin andra singel. Där ligger fokus nu.

Och, fokus ligger även på ett väldigt stort jobb för N0rdisk Fi1m, där jag jobbar PR för deras stora familjefilm, som har premiär i jul. Jämfört med musikbranschen är filmbranschen rena drömmen ekonomiskt. Jag hoppas att vårt samarbete blir långvarigt. Jag måste ha gjort något bra i somras, när jag jobbade med Kjell Sundva11s Prästen i paradiset.

Mina fina skäggiga killar går det fortsatt försiktigt framåt för. Förra veckan spelade de på en musikfestival i Örebro – Live 4t Heart – och jag knöt en ny och väldigt intressant utländsk kontakt. Om dom planerna sätts i verket, kan det bli riktigt, riktigt bra.

Och jag har tagit ett beslut av det mer privata slaget. Jag har fattat något slags inofficiellt beslut att sluta dricka alkohol. Mitt hjärtas kärlek är helvit sedan 2 år tillbaka och hans beslut att avstå alkohol har förändrat honom totalt, han är en helt ny människa idag. Jag är så sjukt stolt över honom!
De senaste åren har jag mer och mer insett att jag inte trivs med att dricka, inte ens lite grand. Jag trivs inte med den jag blir när jag dricker. Jag gillar inte att tappa kontrollen och jag gillar inte den lätta ångest jag alltid får dagen efter en fylla. Och, de flesta gånger jag dricker gör jag det i jobbsammanhang (vilket i sig låter helt vrickat, för hur många kan dricka på jobbet?) – och i den position jag är just nu vill jag ha skallen klar och redig för att kunna sköta mina artisters intressen. Jag drack min sista öl i mitten av juli, och sedan dess är det torrlagt. Hela förra helgen i Örebro var jag alltså spik nykter, medan mina herrar i bandet inte direkt spottade i glaset. Jag hade vansinnigt kul ändå, och på lördagen kom jag inte isäng förrän kvart över fem på morgonen. Tre timmar senare gick jag upp för att köra hem till Stockholm, med tre trötta grabbar som medresenärer. Det hade ju aldrig hänt om jag hållit deras takt på natten.

Jag har inte sagt att jag aldrig någonsin ska ta ett glas vin eller en öl igen, men just nu känns det inte alls lockande. Jag kör numera på ren glädje. Dessutom känns det bra att vara en schysst förebild för tolvåringen i hemmet, att visa att man kan ha hur kul som helst utan att behöva dricka alkohol.

Den enda smolken i bägaren just nu är att jag kommit lite på kant med en vän i branschen. Men det är en annan historia.

Det är ju bra att man har ett jobb att gå till när det är ruttet svenskt sommarväder. Om man ändå inte kan ligga på en strand någonstans, få sand mellan skinkorna och bränna kroppen, då jobbar man väl hellre? Nej. Jag är inte bitter. Jag tycker faktiskt så.

Idag har jag förberett pressutskick. Flera stycken. Och jag har varit på ett möte med ett management och en skivbolagsrepresentant. Jag har tittat på nytryckta cd-skivor som ska släppas om ungefär en vecka. Och jag har tittat på det jättesnygga skivomslaget, som akut måste tryckas om för att både fotograf och formgivare har använd en bild där en avslöjande detalj syns, en detalj som skulle ha retuscherats bort innan tryck. Ganska roligt var det, men jag gissar att skivbolaget kunde hålla sig för garv, eftersom skivan snart ska släppas.

Imorgon är det fredag. Då jobbar jag lite till, men troligen från hemmakontoret. Jag gissar att det kommer att regna imorgon också.

Det där med att ha momsredovisning en gång per år. Vem faan tillät den idiotregeln och satte den i händerna på klåpare (läs: mig)? 

Nu blir det nudlar, vatten och bröd och att leva efter Malte Lindemans skatte- och deklarations-tes: 

Ruta 1: Hur mycket pengar tjänade du förra året? 

Ruta 2: Hur mycket har du kvar? 

Ruta 3: Skicka in det! 

Men vad tänker ni på, egentligen!? Varför säger ingen nåt? Inte ett inlägg på över en månad! Vad är det för kass typ som sköter den här bloggen, egentligen? Och varför har ingen sagt hur mycket ni längtat efter en reseberättelse från min USA-resa med bandet? Va?! Vaaa?!!

Ja. Jag ska berätta. Men ska jag vara helt ärlig, var det ju inget speciellt.

Äh, vem försöker jag lura, egentligen? Och varför ska jag verka svår och introvert? Det var bara det roligaste jag gjort på mycket, mycket länge! Vilken energikick, vilken boost för den sociala självkänslan, vilken lärdom i konsten att mingla och vilket jäddra skönt sätt att lära känna det här gänget på riktigt.
Själva resandet såg jag ju inte fram emot, särskilt inte med tanke på att vi skulle upp i luften dagen efter den tragiska olyckan där en pilot valde att krascha sig själv och 150 pers in i döden. Men, jag stod ut. Med lite hjälp av lite piller och det faktum att det var gratis alkohol ombord på långflighten.
Som belöning fick jag en hel drös med roliga minnen, träffa nya människor och inte minst ett gäng nya skrattrynkor. Det var väldigt länge sedan jag skrattade så vansinnigt mycket. Och det är svårt att inte bli imponerad av de kaliforniska vyerna. Jag fick fjärilar i magen på riktigt när vi åkte över Golden Gate Bridge och blickade ut över bukten, och där ute låg Alcatraz.
Värmen, vädret och attityden – säga vad man vill om amerikanare, men känslan av att höja blicken från marken framför en, låta axlarna sjunka ner och möta varje människa med ett ”hi, how are you?” var precis vad jag behövde. Det var magiskt och en känsla som jag gärna hade tagit med mig hem och försöker applicera lite här hemma.
Själva staden Napa var liten och oerhört trevlig

Klicka på den här länken så får du en liten hint om hur det var. Bandet filmade själva. I klippet där den kompissökande hunden dyker upp, ser man hur kameran skakar av mitt skratt.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,558 hits