You are currently browsing the category archive for the ‘skola’ category.

Bra skolmöte. Vi kom fram till lite förslag och förändringar. KBT kom på tal, och ska övervägas. ”Men om jag försöker förändra hur jag är på lektionerna, behöver jag kanske inte gå och prata med nån?”. Jag har inte riktigt förstått hur konsekvent hon vägrar att prata. Att det gäller allt i kommunikationsväg. Det handlar om att det utvecklats till något av en social fobi. Och det kan väl inte bara vara mitt fel?

 

Annonser

Från att ha varit en ventil, en oas dit jag tagit mig och pyst ur mig saker som känts lite jobbiga har bloggen totalt bara gett upp andningen. Kan det vara så att jag helt enkelt är för lycklig? Mår för bra? Emellanåt känns det faktiskt så; jag har inget större som skaver, ingen konflikt som gror och skapar oro, jag har en familj som jag står ut med och som står ut med mig. Jag vandrar inte på rosa moln till dagligdags men jag mår faktiskt rätt bra och känner mig tillfreds med livet. Och det finns inget att skriva hem till morsan om, om jag säger så.

Eller vänta. Det finns. Det här med att bo ihop med ett väsen, ett slags unisextillstånd till människa som snart fyller tretton. Jösses. Den grejen är ju värd en hel roman i sig. Och åh, det märks att hon har våra gener. Hon lider av en näst intill sjuklig blyghet. Jag vet precis hur det var när jag var i hennes ålder. Jag sa ingenting, om jag inte blev ställd mot väggen och hotad med vapen eller stryk. Så fort någon tilltalade mig blev skiftade jag färg och började svettas på överläppen. Imorgon ska vi till skolan för samtal med lärare/coacher och rektor om just den här grejen. Hon vägrar nämligen att göra sina muntliga framställningar, ni vet den där oerhört kräkframkallande grejen man skulle göra inför hela klassen, kring ett ämne som man i värsta fall blivit tilldelat sig och inte var ett dugg engagerad i men som bara måste göras. Annars kan man tyvärr inte få något fullständigt betyg. Min lilla sötgris, jag ser hur hon lider. Jag ser hur hon lider även i sällskap bestående av vår släkt och våra vänner. Hon hatar att prata med folk hon inte riktigt känner, hon undviker ögonkontakt, tittar ner i golvet. Hon ler lite desperat i ena mungipan och fly så fort hon kan. Och jag undrar – vad har jag gjort för fel? Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Att tvinga någon att försöka bli social mot sin vilja, kan man det? Ja, till viss del måste vi nog försöka göra det. Över och förbi är t ex tiden då hon gör sina mat/cafébeställningar, inköp eller liknande genom mig eller sin far. Hon måste prata för sig själv, inte använda oss som språkrör. Det här med blygheten är ju ingen ny grej – hon har alltid varit blyg. Och tyvärr skötte vi hennes kommunikation under småbarnsåren, svarade i hennes ställe och gav henne en ursäkt att fördjupa sin blyghet.

Fan. Curling byggde denna unge. Gissar att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i situationen och försöka reda ut det.

Skolavslutningen – vilket antiklimax det blev.
Stod med en klump i halsen och såg hur dottern gått i en klass där hon inte riktigt passat in. Det ser tjusigt och sammansvetsat och lugnt ut på ytan, men under terminen har antimobbing-gruppen varit på flera besök i klassen. Mobbingen sker i det tysta, och ingen av tjejerna vågar eller vill berätta om det.
Min dotter sitter där med sitt korta hår och är tyst och tillbakadragen, inte inblandad i grupperna som mobbar eller mobbas men ändå inte med i gemenskapen. Dessutom är hon för tillfället rejält osams med en av sina kompisar, och kändes nästan utfryst. Jag uppfattade det också som att kompisens mamma var kort och kärv, och knappt sa hej till mig.
Det gjorde väldigt, väldigt ont i mammahjärtat under den där timmen i klassrummet och jag är oerhört glad att vi valt att lämna skolan. Till hösten börjar hon sexan inne i en ny skola på Söder. Helt rätt beslut, känner både mor och dotter.

Soon-to-be-elvaåringen har nojat över dagens vaccinering mot livmoderhalscancer. Tjejerna i klassen har hetsat varann till hysteri, och det har pratats om bedövningsplåster, svåra biverkningar och smärta. Vid ett-tiden, när jag visste att det var över, messade jag och frågade hur det hade gått, hur det hade känts. Svaret kom, precis som jag förutspådde.

”Så här kändes det: 😒😞😳😀”.

Har försökt berätta och förklara det här med totalt onödig noja, över saker man garvar åt efteråt, hur futtigt det egentligen var.

Bra. Nu vet hon. Det ska tas ytterligare två sprutor.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 32 477 hits
Annonser