You are currently browsing the category archive for the ‘Vänskap’ category.

Trevlig middag med två väninnor igår, men jag kände inte riktigt att jag var med hela vägen. Jag gillar inte att dricka längre (inte för att de övriga i sällskapet direkt hävde i sig) och hade bara köpt tre olika ölsorter och två alkoholfria som jag satt och sög på hela kvällen. Reflekterar i mitt stilla sinne hur vi umgås nuförtiden. Visst, vi pratar med varandra men emellanåt märker jag hur gärna vi vill ha den där mobiltelefonen i handen. Det kan vara något som måste googlas, lyssnas på eller visas. Och sen sitter man där med mobiljäveln i handen och släpper den inte. Alla tre sitter och checkar igenom sina sociala flöden – facebook, instagram, twitter, mailen. Bekräftelse; vem har tittat, vem har like’at? Nästa tjejmiddag ska vara hos mig – jag funderar på mobilförbud då, faktiskt. Och det är inte så att jag inte är en del av det där, jag är snarare den som gärna försjunker i mobilbläddring när jag blir lite låg och känner mig ‘off’. Och det kände jag igår. Jag tror att jag går och drar med nån slags känslomässig dipp just nu. Känner mig inte alls speciellt alert och på hugget; kontemplerar, funderar en hel del, förundras över hur ‘folk’ är, vad jag själv håller på med och hur vi beter oss i stort. Nån slags medelålders kris i lightversion, kanske.

Och på vägen hem passerade vi den lokala baren och smög in för en sista stänkare. Och vem satt väl där om inte väninnans lilla flört. Han var rätt bra på trycket och när vi klev innanför dörrarna verkade det som att han inte såg henne. Hon sa; jodå, han såg men jag tror han känner sig dum (eftersom han sagt att han inte skulle ut). Hon är inte den som krusar så vi satte oss i ett hörn av lokalen medan vi drack upp och sen gav vi oss iväg hem. Och det där kändes verkligen som att vara 14 igen. Att spela spelet – spelet om vem som kan visa sig svalast och coolast, och den som vinner är den som visar upp den mest ointresserade fasaden. Fast egentligen vinner ingen, vi bara fortsätter odla myten om att man inte får visa sig intresserad för då falnar intresset. Precis så där höll vi på när vi var tonåringar och det känns så torftigt att det fortfarande funkar på det viset.

Annonser

Älskar känslan varje gång av att vakna och inte vara trött, bakis och sugen på pizza. Älskar känslan att välja alkovfri nyårsafton, slippa vänta fyra timmar på en taxi och kunna ta bilen hem från festen. Trevlig fest, trerätters middag och mysigt häng med kompisar. Vi köpte med oss ett 1.000-bitarspussel och fördrev tiden fram till tolvslaget – prat, pussel och mat. Tror det är första året som vi inte gick ut och sköt nyårsraketer men med en strålande utsikt över hela Hammarby kunde vi njuta av tolvslagets prakt inomhus. Jättefint.

Nu vilar vi ett par dagar till. Sen jäklar!

IMG_5479.JPG

IMG_5480.JPG

IMG_5475.JPGKänner man mig, vet man att jag inte är någon skogsmulle-typ. Det är inte så att jag inte gillar att gå skogspromenader eller vara ute i naturen, men det är inget jag riktigt kommer mig för att göra, förutom när jag golfar. Men i helgen skedde det. Och svamp plockades det, så det stod härliga till. Medlurad ut i grödingeskogarna av två vänner från branschen. En kvinna som jag var arbetskamrat på den tiden jag var anställd i slutet av 90- och början på 2000-talet och som nu jobbar som… ja, jag vet inte vad man ska kalla det när det inte är manager eller promotionperson för en artist. Personlig assistent, kanske? Och den andra kvinnan jobbar hos en distributör och gör exakt det jag gör. Hon är oerhört duktig och lägger ner själ och hjärta i varje projekt. Själv fnös hon under bilturen ut i skogen: ”Haha, ni har verkligen åkt ut i skogen med en superkommunist!”. Må så vara, men hon är en väldigt fin kommunist. Och trevligt hade vi. Och vi hittade så jäkla mycket svamp. En hel del har jag redan förvällt och fryst in och lika mycket ligger på tork i vardagsrummet. Och en liten näve hamnade på något konstigt vis i stekpannan, vidare till en rostad bit bröd och landade slutligen i min mage. Gudomligt goda trattkantareller!

0130614de23360461f555fb181bed184744fdccfcf 013972ba38fc0972ac95c8f0ce57fcd1f9d6652120   0195a6203b8045385fb2deb65dbf8b38e3a03156e9

I helgen åkte jag till Uddevalla med min allra närmaste vän, en ”förena nytta med nöje”-resa där det egentliga syftet var att se ett av mina band uppträda – och vad passar väl bättre än att göra det i trevligt sällskap? Jag har jobbat med det här bandet sedan 2012, och tyckte det vore roligt att se dem live någon annanstans än i Stockholm. Så, Uddevalla fick det bli.

Det är verkligen nåt speciellt med vänner som man känt länge, länge. Det var länge sedan jag skrattade så mycket. Från det att vi satte oss i bilen och käkade 44 mil asfalt, till det att vi gick och la oss sent på natten, låg vi mer eller mindre dubbelvikta av garv. När man känner varandra utan och innan, behövs det bara en blick eller ett ord, ibland knappt ens det, för att man lägger loss och nästan kissar i brallan av skratt. Miner, uttryck och ögonkast – sen är det färdigt igen. Inte blev det bättre av att stället inhyste rätt mycket originella människor. Jag tror att vi hade kunnat sitta i den hyrda stugan och skrattat helt för oss själva hela kvällen och natten och sen åkt tillbaka och varit oerhört nöjda med resan. Vi har lovat varandra att vi måste göra sånt här oftare.
En riktig vederkvickare för själen – och magmusklerna.

Spanien. Nueva Andalucia. Hej. Det är precis här jag befinner mig just i detta nu. Jag trotsade flygrädslan den här gången också. Den var rätt galopperande den här gången och tog mig med storm. Sist jag flög var det så lugnt, jag var sten-cool. Sen försvann ett flygplan, ett blev nerskjutet och ett störtade. Jomen tjena. Strax var paniken tillbaka i full blom.
Men. Klockan är halv fem. Det är varmt och vi har legat vid poolen och badat hela dagen. Precis hemkomna efter en promenad till Supermercado för proviantering.
Det är speciellt att semestra och ha sin mamma med sig. Jag älskar verkligen min mamma men oj, så ängslig hon är ibland! Lilla mamma, samtidigt förstår jag. Hon hade ett skitförhållande med den man jag kallade pappa och jag tror det på gott och ont har format henne väldigt mycket. Och jag är glad att hon och hennes man hängde med. Man ses inte alltför ofta och åren går. Plötsligt händer nåt och man får aldrig chansen igen. Sånt vill man inte tänka på, såklart men jag tror det är bra att man gör det ändå, ibland.
Nehej, om man skulle ta och gå ut och ta sig ett dopp i poolen igen då…

Har börjat återhämta mig efter skilsmässouppgörelsen. Så illa tvungen att hålla huvudet kallt nu, eftersom det mitt upp i alla kaoskänslor och ledsamhet är mycket att göra. The show must Go on, liksom..
Vi har enats om att vi jobbar officiellt ihop fram till första juni, men jag sköter de flesta av våra gemensamma projekt fram till dess. Tror dessutom det blir svårt att hinna med allt som ska styras upp innan början på juni. Hemsidor som ska uppdateras, texter som ska författas om vår ”splittring” och spridas i branschen…
Det gör mig inget att jag får slita lite. Det känns lite som ett rättmätigt straff, på något sätt lite skön självspäkning, eftersom det ändå är jag som ställt till med den här situationen.
Ett projekt tar slut i dagarna men nya tar vid. Egna. Där alla intäkter går till mig. Ett precis igångsatt, ett avtal som godkändes idag och en offert som lämnats iväg. Och, trots allt: det känns som en lättnad, måste jag erkänna. Att veta att det kommer finnas täckning på kontot och att jag vet att det som kommer in inte ska reduceras med hälften.

Jag har lärt mig en hel del. Många dyrköpta lärdomar.
Jag kommer att försöka planera bättre projektmässigt: hitta färre men bättre betalda projekt, så att jag kan varva ner lite och faktiskt känna att jag KAN styra mitt liv lite annorlunda. Jag vill inte jobba som en blådåre varenda dag, tills jag spyr. Missuppfatta mig inte, jag älskar att jobba hårt, jag går in för mitt jobb med liv och lust. Men jag är för gammal och för bra på det jag gör för att jobba mig till en hjärtinfarkt eller ett magsår. Det har varit mycket vånda och mycket jobb senaste året, för mycket vånda och jobb för för lite pengar. Och mer: Jag kan börja göra rätt för mig på kontoret igen. Har en fantastisk vän som inhyst mig under lång tid utan ersättning och det är ytterligare något som jag mått rätt illa över. Helt plötsligt kan jag sitta där hur ofta som helst utan ett uns dåligt samvete, för jag betalar faktiskt hyra!

Det gläder mig också precis lika mycket att ex-kollegan och jag behåller vår vänskap. Det har varit tre helt galna år, med många, många garv och mycket kärlek oss emellan och jag är så glad och lättad att känna att det kommer att kunna fortsätta så. Jag tror det här är riktigt bra för oss båda. Det finns hopp.

Pratade med en kompis igår. Hon sammanfattade, otroligt väl och i smattrande ordalag, vad som hänt sen vi pratade sist. Om hur hon har det som tvåbarnsmorsa, jobbsökande sedan innan jul och med en karriär-make som ständigt befinner sig på resande fot. Hon avslutade med en oerhört krass sammanfattning av påsken, när hon i förtrolig ton sa: ”Nej, du. Jag gillar inte påsken. Man bara åker runt till folk och äter ägg…”.

Amen.

Helgen har rusat, hänger inte med i svängarna.
Hängde lite på Öl- och Whiskeymässan i fredags. Det blev mer som en lite annorlunda AW, eftersom vi mest hängde i en nära väns monter. Gratis är som bekant gott, och sällskapet var trevligt. Det var också kul att gå runt och testa lite olika sorters dryck och kika på folk.
Efteråt begav vi oss till förortskrogen. Jag klarar inte av förortskrogar, jag när någon slags hatkärlek till människorna där. Många rara människor men också en hel del klåpare som dricker för mycket och har svårt att uppföra sig. Just denna fredag fick jag se ett par exempel på det sistnämnda. Jag har jävligt svårt att fatta hur vissa, vuxna människor beter sig: både mot sig själva och mot andra, gentemot sådana de kallar vänner. Just den här kvinnan slutar aldrig att förvåna mig. Jag har aldrig träffat en människa som saknar empati förut. Fascinerande.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 32 477 hits
Annonser