You are currently browsing the category archive for the ‘vardagsliv’ category.

Igår somnade min make kl 9. Alltså kl 21:00. Låt oss skylla det på att han tog vårens första allergipiller. Dom kan ju knocka en fullständigt, dom där.

Själv försökte jag, med en liten kattungeklutt liggande på bröstet, titta på första avsnittet av House Of Cards. Jag har längtat, men samtidigt kommer jag inte riktigt ihåg hur förra säsongen slutade, märkte jag. Och sen Donald Trump gav sig in i leken därborta i USA, tycker jag nästan att verkligheten överträffar dikten. Skrämmande, faktiskt.

Det finns något jag längtar väldigt, väldigt mycket efter just nu.

Det är den dag då vi ska ha vårt årsmöte i vår bostadsrättsförening. Jag har bestämt att jag ska lämna ordförandeposten i styrelsen. Jag orkar inte riktigt med att vara 100% yrkesarbetande, morsa, fru och engagerad ledamot i föreningen. Det ryms inte fler kostymer på den här kroppen.

I juni hoppas jag att jag får kliva av. Som jag längtar.

Under ett litet break på kontoret idag kom jag på det. Jag som trott att jag är ‘typ strax över femti’ bara, upptäckte att jag faktiskt i år fyller femtifem. Dom där bokstäverna, som tillsammans bildar en siffra, en ålder… Jag fattar den liksom inte. Den åldern är inte jag. Jag som fortfarande känner mig naiv som en sjuttonåring, banal som en 19-åring och flamsig som en tjugosjuåring. Jag var på riktigt tvungen att räkna på fingrarna hur gammal jag egentligen är.

Lite av den här åldersnoja-grejen har jag nog gått och burit på ett tag, men sen dog Bowie. Och då började jag fundera jättemycket på mina ungdomsår (ja, men ni hör ju – jag låter ju som om jag vore 65 också, minst). Och så blev jag tvungen att maila en gammal ungdomskärlek (japp, nu blev jag 72 här… ‘ungdomkärlek’. Vem säger det nuförtiden?) som delade min fascination för Bowie, och Bowie var liksom kittet mellan oss två. Och så blev jag väldigt melankolisk och lite gråtmild ett par dagar, och mindes hur mycket jag tyckte om honom, den där ungdomskärleken, att han faktiskt gillade mig också jättemycket men att jag sumpade det för att jag var så ung, så osäker och kär i varenda kille på hela jorden, samtidigt. Och så gick jag på ett möte med min adept och en ung, framgångsrik kvinnlig fotograf som under vårt möte kallade mig ‘äldre kvinna i karriären’. Och det var där det började på allvar. Vadå, ‘äldre kvinna’!? Jag är inte en dag äldre än 42! Och så tänker jag på att min man är 13 år yngre, och jag ska fylla 55 i år och då måste jag nästan hämta en papperspåse att andas i.

Imorse pratade jag med min bästa vän, som också har den där sifferkombon. Hon berättade att hon träffat en jättegullig, några år yngre, kille för ett par dagar sedan och det lät på henne som det var lite pirr på gång. Och den där melankolin tog över igen för det kommer aldrig att bli så där som det var när man var sexton, sjutton igen. Varken för henne eller för mig. Och jag älskar min man men det pirrar liksom inte så där härligt längre, man bara liksom vardagsälskar varandra, men jag vet att jag skulle vara halv utan honom och att han är den finaste kille jag känner. Jag vet att han känner likadant och skiter i hur jag ser ut eller vilket födelseår det står i mitt pass. Men jag famlar efter papperspåsen igen när jag inser att jag är en bra bit över strecket nu, halvvägsstrecket. Och det är inte så konstigt att jag inte hade speciellt kul på den där galan i helgen. Den är ju liksom inte avsedd för mig längre.

Söndag.

Vi/jag har städat bort julen, vikt tvätt, slängt grovsopor, lagat mat, kollat status inför momsdeklaration och skatteinbetalning imorgon, regat fakturor och bokfört kontokortsfaktura, lyssnat på min artists radioprogram i P3, chattat med ev blivande bokare för bandet, och på sluttampen kastade vi in en stund med tusenbitarspusslet. Jäklarns så svårt det är! Funderar nu på att avsluta den här söndagen med ett yogapass. Har slarvat alldeles förskräckligt med det under helgerna. Min rygg, mina axlar och min nacke mår ju bra av yoga. Vi får se om kroppen orkar masa sig ur soffan.

Idag (för klockan är över midnatt) är det röd dag. Eftersom jag har slappat så in i helvete hela jul- och nyårshelgen tänkte jag skippa den röda dagen och jobba lite. Två möten inplanerade. Men jag ska erkänna att det tar emot lite, faktiskt. Jag är nog inte helt utvilad ännu. Tur att det snart är helg igen.

Idag fick jag känna på lite hur det är att jobba igen. Det känns som det var länge sen nu. Åkte in till TV4-huset med dom här sköna typerna, som gästade morgonsoffan och pratade om filmen de är med i/har regisserat.

I samma program medverkade ett band jag känner väl. Kul att träffa dem, även om det var hastigt.

Imorgon börjar jobbet på riktigt igen, har lite möten inplanerade den här veckan. Och, som sagt, en resa till Örebro på fredag. Dottern börjar skolan på torsdag.

01 NyMo

Jag är här nu. Jag fattar att ni har längtat. Ni en eller två stackare som fortfarande tittar in här då och då.

Det går inte en dag utan att jag jobbar. Det är mitt liv. Ibland känns det till och med som att jag inte vore någon utan mitt jobb. Jag lever genom mitt jobb. På helgerna, när jag inte jobbar (eller åtminstone inte borde), vill jag göra noll och ingenting. Ligga i en soffa, äta onyttiga grejer och glo på film eller tv-serier, gärna hela säsonger på raken. Utanför jobbet blir jag en osocial enstöring och vill bara vara hemma, ensam eller med bara familjen runt mig.

Trots det där med soffliggandet har det varit stenhård aktivitet idag. Vi har städat. Riktig grovstädning. Hela familjen har jobbat järnet. Tvättat. Dammsugit. Skrubbat stengolvet i köket med Cilit Bang med klorin. Händerna stinker men fogarna i golvet är renare än någonsin.
Jomen, så har jag ju jobbat lite, såklart. Chattat lite med killarna i bandet.  Mailat en radiostation i Chicago som hört om dem. Fick en ingivelse och mailade till bokaren för Manfred Manns Earth Band, som spelar i Stockholm, Göteborg och Malmö i början av februari. Mina killar skulle vara klockrena som förband.
Min andra artist vill komma förbi kontoret imorgon och bjuda på champagne. Jag fick ett sms i eftermiddags: ”Om vi bygger upp en fiktiv värld och, låt oss säga att i den här fiktiva världen finns en manager som ska till sitt kontor kl 08 en måndag och det finns en artist som ska åka hem till sin hemstad över julen men köpt på sig en liten flaska champagne som han skulle vilja ta ett litet glas av med managern, för att fira den bra hösten, framtiden och hur fantastiskt jävla bra den där managern egentligen är. Hur tror du managern skulle ställa sig till det isåfall..? Bara rent hypotetiskt liksom…❤️😘”. 
Det är ju inte konstigt att man gillar sitt jobb när man får den sortens bekräftelse…

Bra skolmöte. Vi kom fram till lite förslag och förändringar. KBT kom på tal, och ska övervägas. ”Men om jag försöker förändra hur jag är på lektionerna, behöver jag kanske inte gå och prata med nån?”. Jag har inte riktigt förstått hur konsekvent hon vägrar att prata. Att det gäller allt i kommunikationsväg. Det handlar om att det utvecklats till något av en social fobi. Och det kan väl inte bara vara mitt fel?

 

Från att ha varit en ventil, en oas dit jag tagit mig och pyst ur mig saker som känts lite jobbiga har bloggen totalt bara gett upp andningen. Kan det vara så att jag helt enkelt är för lycklig? Mår för bra? Emellanåt känns det faktiskt så; jag har inget större som skaver, ingen konflikt som gror och skapar oro, jag har en familj som jag står ut med och som står ut med mig. Jag vandrar inte på rosa moln till dagligdags men jag mår faktiskt rätt bra och känner mig tillfreds med livet. Och det finns inget att skriva hem till morsan om, om jag säger så.

Eller vänta. Det finns. Det här med att bo ihop med ett väsen, ett slags unisextillstånd till människa som snart fyller tretton. Jösses. Den grejen är ju värd en hel roman i sig. Och åh, det märks att hon har våra gener. Hon lider av en näst intill sjuklig blyghet. Jag vet precis hur det var när jag var i hennes ålder. Jag sa ingenting, om jag inte blev ställd mot väggen och hotad med vapen eller stryk. Så fort någon tilltalade mig blev skiftade jag färg och började svettas på överläppen. Imorgon ska vi till skolan för samtal med lärare/coacher och rektor om just den här grejen. Hon vägrar nämligen att göra sina muntliga framställningar, ni vet den där oerhört kräkframkallande grejen man skulle göra inför hela klassen, kring ett ämne som man i värsta fall blivit tilldelat sig och inte var ett dugg engagerad i men som bara måste göras. Annars kan man tyvärr inte få något fullständigt betyg. Min lilla sötgris, jag ser hur hon lider. Jag ser hur hon lider även i sällskap bestående av vår släkt och våra vänner. Hon hatar att prata med folk hon inte riktigt känner, hon undviker ögonkontakt, tittar ner i golvet. Hon ler lite desperat i ena mungipan och fly så fort hon kan. Och jag undrar – vad har jag gjort för fel? Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Att tvinga någon att försöka bli social mot sin vilja, kan man det? Ja, till viss del måste vi nog försöka göra det. Över och förbi är t ex tiden då hon gör sina mat/cafébeställningar, inköp eller liknande genom mig eller sin far. Hon måste prata för sig själv, inte använda oss som språkrör. Det här med blygheten är ju ingen ny grej – hon har alltid varit blyg. Och tyvärr skötte vi hennes kommunikation under småbarnsåren, svarade i hennes ställe och gav henne en ursäkt att fördjupa sin blyghet.

Fan. Curling byggde denna unge. Gissar att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i situationen och försöka reda ut det.

Det där med att ha momsredovisning en gång per år. Vem faan tillät den idiotregeln och satte den i händerna på klåpare (läs: mig)? 

Nu blir det nudlar, vatten och bröd och att leva efter Malte Lindemans skatte- och deklarations-tes: 

Ruta 1: Hur mycket pengar tjänade du förra året? 

Ruta 2: Hur mycket har du kvar? 

Ruta 3: Skicka in det! 

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits