Tiden rusar. Jag har varit i Göteborg och i Örebro den här veckan. Och ett tag var jag till och med i Kansas City. Men, lätt fånget lätt förgånget heter det ju. Och hela tiden kändes det som nåt sånt här som Viralgranskarna brukar skriva om. ”Om det känns för bra för att vara sant, då är det för bra för att vara sant”…

Jag blev erbjuden att överta en extrabokad flygbiljett till en festival i Kansas City. Tanken var att jag skulle hjälpa till att jobba. Men, när det visade sig att det bara var den svenska delen av resan som gick att boka om, alltså anslutningen Stockholm-Chicago och inte det amerikanska inrikesflyget, ja då gick det i stöpet tyvärr. Visst, vi hittade en hyfsat billig flygbiljett, som kostade runt 3.500 spänn, men den innebar två mellanlandningar – en i Amsterdam och en i New York och en restid på drygt 17 timmar. Och att betala för att få jobba, hur kul jag än tycker att det är, det gör jag inte. Så, jag blir hemma. Och fortsätter jobba och titta på Sons Of Anarchy som avkoppling.

Mina pojkars förbandsgig gick förträffligt bra. Arrangörerna och folket runt Manfred Manns Earth Band var så bra att ha och göra med. Och mitt band var proffsiga, snabba och tog inte något ljus från huvudakten, samtidigt som de gjorde ett väldigt bra intryck på både dem och publiken. Särskilt Göteborg kändes som att de till och med har en publik där. Dit vill jag åka tillbaka för en spelning igen snarast möjligt. Killarnas facebooksida fick ett rejält uppsving efter konserterna och det märks att det börjar puttra. Och då gör det inget att det inte blev någon resa till USA. Dit ska vi ändå, igen. Jag känner det på mig.

 

Annonser

Jösses som den här veckan har rusat iväg! Och grejer har det hänt också, fina grejer som gör att jag känner att jag presterat något riktigt bra.

Bandet jag representerar har fått sitt första ordentliga förbands-gig. Tyvärr är de så många i bandet att det fick bli en bantad uppsättning; dom gör det akustiskt på fyra. Gudarna ska veta att man får hacka i sig och stå ut med mycket som förband. Huvudbandet är det enda som räknas, det är inget betalt och killarna ska vara glada om de får möjligheten att soundchecka. Men, eftersom det är ett utländskt band de ska värma upp för och båda konserterna i princip är utsålda så är det bara att le och se nöjd ut. Killarna får visa upp sig för en ny publik och också testa på hur  det skulle kunna se ut och låta om det dyker upp liknande erbjudanden framöver.

Så, det blir en hel del resande nästa vecka, eftersom både Stockholm och Göteborg står på agendan. (Ja, och så Örebro igen på fredag.) Ingen rast, ingen ro. Det som känns extra skönt är att det är jag som satte dealen. Jag. Inte deras nytillträdde bokare. Och självklart är det ju en fjäder i hatten för mig som manager, och jag kan känna att jag presterar något.

Under tiden fortsätter min unge adept att ösa kärlek över mig. Det är nästan lite otäckt att någons framtida karriär vilar i händerna på en. Och jag har haft en första, liten clash med en vän som är involverad i honom. Hen har hjälpt mig med hans mediaträning och hen har rådgjort med honom kring hur han ska bemöta media och agera i intervjuer. Och efter en intervju han gjorde häromdagen ringde hen mig och sa att han var så missnöjd med intervjun, så ledsen och att hen trodde att den skulle ge effekter på hans relationer med dem han gjorde intervjun tillsammans med. Hen sa: ”Jag tycker du ska ringa honom, han var väldigt ledsen och jag hörde att han höll på att börja gråta. Jag har erbjudit mig att han kan få sova här om han tycker det blir jobbigt ikväll.”. Självklart ringde jag min adept, bara för att upptäcka att han inte var ledsen, bara ordentligt besviken och förbannad. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur hen tolkade honom när dom pratade. Och varför hen erbjöd honom att få övernatta där. Jag drar genast öronen åt mig och blir avvaktande. Det ska mycket till innan jag skulle erbjuda någon jag jobbar med och knappt känner en sådan sak. Hur nära jag än kommer den jag jobbar med.

Jag hann med att gå på ett publik-rep också. Lena Phi1ipssons ”Jag är ingen ä1sk1ing” i torsdags. Och om hon säger att hon inte är någon älskling, kan väl jag också berätta att jag inte är något super-fan heller. Men det är ändå roligt att gå på något som jag aldrig hade betalt pengar för att se själv. Dessutom ska jag erkänna att hon kan sjunga jävligt bra och diggar man henne, är det definitivt värt att se showen.

Trevlig middag med två väninnor igår, men jag kände inte riktigt att jag var med hela vägen. Jag gillar inte att dricka längre (inte för att de övriga i sällskapet direkt hävde i sig) och hade bara köpt tre olika ölsorter och två alkoholfria som jag satt och sög på hela kvällen. Reflekterar i mitt stilla sinne hur vi umgås nuförtiden. Visst, vi pratar med varandra men emellanåt märker jag hur gärna vi vill ha den där mobiltelefonen i handen. Det kan vara något som måste googlas, lyssnas på eller visas. Och sen sitter man där med mobiljäveln i handen och släpper den inte. Alla tre sitter och checkar igenom sina sociala flöden – facebook, instagram, twitter, mailen. Bekräftelse; vem har tittat, vem har like’at? Nästa tjejmiddag ska vara hos mig – jag funderar på mobilförbud då, faktiskt. Och det är inte så att jag inte är en del av det där, jag är snarare den som gärna försjunker i mobilbläddring när jag blir lite låg och känner mig ‘off’. Och det kände jag igår. Jag tror att jag går och drar med nån slags känslomässig dipp just nu. Känner mig inte alls speciellt alert och på hugget; kontemplerar, funderar en hel del, förundras över hur ‘folk’ är, vad jag själv håller på med och hur vi beter oss i stort. Nån slags medelålders kris i lightversion, kanske.

Och på vägen hem passerade vi den lokala baren och smög in för en sista stänkare. Och vem satt väl där om inte väninnans lilla flört. Han var rätt bra på trycket och när vi klev innanför dörrarna verkade det som att han inte såg henne. Hon sa; jodå, han såg men jag tror han känner sig dum (eftersom han sagt att han inte skulle ut). Hon är inte den som krusar så vi satte oss i ett hörn av lokalen medan vi drack upp och sen gav vi oss iväg hem. Och det där kändes verkligen som att vara 14 igen. Att spela spelet – spelet om vem som kan visa sig svalast och coolast, och den som vinner är den som visar upp den mest ointresserade fasaden. Fast egentligen vinner ingen, vi bara fortsätter odla myten om att man inte får visa sig intresserad för då falnar intresset. Precis så där höll vi på när vi var tonåringar och det känns så torftigt att det fortfarande funkar på det viset.

charlie-hunnam-sons-of-anarchy-headshotJag är säkert sist på bollen som vanligt, men Sons Of Anarchy – goddamn vilken bra serie!
Och med risk för att bli kallad gumsjuk, men goddamn så het han är, Charlie Hunnam, som spelar Jax.

Om jag sneglar åt vänster här i tv-soffan, så liknar han som sitter bredvid mig faktiskt den här snubben ganska mycket. Samma ljusa, långa hår och småkaxiga attityd. Love it!

Mitt TV-tittande har verkligen förändrats på väldigt kort tid. Jag har plöjt så mycket serier. Och jag älskar det. Tyvärr blir bokläsandet lidande – jag har liksom ingen ork att läsa böcker längre. Nu är det ”quick fixes” och cliff hangers som gör att man bara måste fortsätta titta. Inne på avsnitt 6 på säsong 2 nu. Många, många säsonger kvar…

Under ett litet break på kontoret idag kom jag på det. Jag som trott att jag är ‘typ strax över femti’ bara, upptäckte att jag faktiskt i år fyller femtifem. Dom där bokstäverna, som tillsammans bildar en siffra, en ålder… Jag fattar den liksom inte. Den åldern är inte jag. Jag som fortfarande känner mig naiv som en sjuttonåring, banal som en 19-åring och flamsig som en tjugosjuåring. Jag var på riktigt tvungen att räkna på fingrarna hur gammal jag egentligen är.

Lite av den här åldersnoja-grejen har jag nog gått och burit på ett tag, men sen dog Bowie. Och då började jag fundera jättemycket på mina ungdomsår (ja, men ni hör ju – jag låter ju som om jag vore 65 också, minst). Och så blev jag tvungen att maila en gammal ungdomskärlek (japp, nu blev jag 72 här… ‘ungdomkärlek’. Vem säger det nuförtiden?) som delade min fascination för Bowie, och Bowie var liksom kittet mellan oss två. Och så blev jag väldigt melankolisk och lite gråtmild ett par dagar, och mindes hur mycket jag tyckte om honom, den där ungdomskärleken, att han faktiskt gillade mig också jättemycket men att jag sumpade det för att jag var så ung, så osäker och kär i varenda kille på hela jorden, samtidigt. Och så gick jag på ett möte med min adept och en ung, framgångsrik kvinnlig fotograf som under vårt möte kallade mig ‘äldre kvinna i karriären’. Och det var där det började på allvar. Vadå, ‘äldre kvinna’!? Jag är inte en dag äldre än 42! Och så tänker jag på att min man är 13 år yngre, och jag ska fylla 55 i år och då måste jag nästan hämta en papperspåse att andas i.

Imorse pratade jag med min bästa vän, som också har den där sifferkombon. Hon berättade att hon träffat en jättegullig, några år yngre, kille för ett par dagar sedan och det lät på henne som det var lite pirr på gång. Och den där melankolin tog över igen för det kommer aldrig att bli så där som det var när man var sexton, sjutton igen. Varken för henne eller för mig. Och jag älskar min man men det pirrar liksom inte så där härligt längre, man bara liksom vardagsälskar varandra, men jag vet att jag skulle vara halv utan honom och att han är den finaste kille jag känner. Jag vet att han känner likadant och skiter i hur jag ser ut eller vilket födelseår det står i mitt pass. Men jag famlar efter papperspåsen igen när jag inser att jag är en bra bit över strecket nu, halvvägsstrecket. Och det är inte så konstigt att jag inte hade speciellt kul på den där galan i helgen. Den är ju liksom inte avsedd för mig längre.

”Nästa år åker jag inte”. Det är sammanfattningen av årets gala i Göteborg.

Det här är tyvärr en gala som tappat sin glans ganska rejält, eller också är det jag som verkligen börjar bli gammal och grinig. Det är snyggt, absolut, inget snack om den saken. Men det är halvlama uppträdanden som inte når ut i arenan (och knappt ens ur rutan har jag förstått). Det är dåligt med folk, både i arenan och på efterfesten. P3 Gu1ds efterfest  var Festen som alla såg fram emot på året, utöver Grammisgalan. Nu har det utvecklats  till att skivbolagen arrangerar sina egna efterfester runt om i Göteborg dit alla artister, bolagsfolk och till och med P3-folket drar efter att man ätit gratismaten. Kvar står vi som inte riktigt hängt med i den utvecklingen. Bara förra året var det världens drag på efterfesten på hotellet, fullt med folk överallt – övervåning, undervåning, lobby, sviter osv. Den här gången ekade det tomt och ödsligt i baren och foajén och det snackades hela tiden om att dra ut på stan, till den-och-den-festen. Jag kan nästan tycka att det är en liten skymf mot den arrangerande radiokanalen – ”tack för priserna, tack för exponeringen av min musik men er fest är inte tillräckligt cool att vara på, så nu fixar vi vårt eget.”

Nåväl. Eftersom jag dricker igen, blev jag lite lätt på lyset. Min käre adept var som en kalv på grönbete och väldigt hyper över att hans program ligger etta på Sveriges Radios lista över nedladdade podar/program och lite överrumplad över att folk börjar känna igen honom på stan. Lite trevligt häng hade jag såklart och kom väldigt sent isäng. Och jag kan avsluta med en annan klyscha – ”borta bra men hemma bäst”….

På väg till P3 Guldgala. Igen.
Eftersom jag, dom senaste gångerna jag varit där. inte tyckt det varit så jättespännande  (och det beror till största delen säkert på att jag börjar bli till åren) så är det kluvet att åka. Den här gången gör jag det mest för att jag representerar. Min unge adept är ju mitt uppe i sitt etablerande av sig själv på nämnda kanal och behöver synas och visa upp sig. Och ska han göra det, behöver jag göra det. Och eftersom jag inte tänkte gå på Grammis i år (heller), känns detta som ett bra tillfälle att träffa branschen och mingla. De flesta skivbolag och deras representanter är här.

Lyckades boka in mig på ‘fel’ hotell. Ville spara några hundralappar och inte bo på det jättedyra hotellet där artister,  P3-folk och musikbranschfolk bor utan ta det som i princip ligger vägg i vägg. Men jag bokade fel och hamnade nere vid Ullevi istället. Men skitsamma, det är inte speciellt långt att gå och bara raka spåret, så jag står ut. Nu sitter jag här i lobbyn, har ett par timmar att slå ihjäl och tänkte nästan försöka lägga mig och vila en stund.

David_Bowie_-_Diamond_Dogs-front

Det är så svårt att ta in. Att den artist som funnits med sen ens tidiga tonår och som på nåt vis känts som evigt ung, ja nästan odödlig, plötsligt inte längre finns där.

Bowie har löpt som en röd tråd genom hela mitt liv, min enda riktigt stora idol. Inte ens Prince kommer i närheten. Bowie fanns där först. När jag var 12-13 och flyttade till Stockholm och insåg att jag inte hörde hemma i fina hooden, bland överklasskillarna och -tjejerna med Lacostetröja och seglardojor. Musiken, och inte minst Bowie, blev min ledstjärna, min tillflyktsort, mitt skydd och min tröst. Hans ”Pin Ups” var den första platta jag köpte, och jag minns att jag tyckte att han var så snygg, så svår att sätta fingret på, könlös, udda och vacker.  Hans spelning på Kungliga Tennishallen 1978 var vida omtalad på discot jag hängde på just då. Jag minns att det var någon av stammistjejerna som sa att hon hade legat med honom. Jag köpte plattorna – Hunky Dory, Diamond Dogs, Alladin Sane, ända fram till Heroes och Low, då jag började tappa honom lite.

Det dröjde länge innan jag såg honom live själv. 1990 spelade han på Stockholm Stadion. Jag och mina två tjejkompisar hade verkligen sett fram emot spelningen, riktigt längtat. Tyvärr blev det ett riktigt antiklimax. Jag gillade inte alls det  futuristiska och teatraliska, storvulna, storslagna. Vi gick innan konserten var slut.

Tack och lov fick jag se honom live en gång till. Jag hade börjat jobba på skivbolaget som blev min sista riktiga anställning. Det var december 1999 och Bowie skulle spela i Köpenhamn, på Store Vega. Jag minns inte om jag gick på den första konserten den 7 december, eller den extrainsatta dagen efter. Konserten var magisk. Vi var 1.500 människor där, jag stod där ensam i publikhavet och jag bara njöt. Mot slutet gick jag nästan längst fram och slogs av vilken milsvid skillnad mot den Bowie jag såg nio år tidigare. En av mina finaste konsertupplevelser. Efteråt såg jag honom stå och mingla med folk i Ideal Bar på Vega. Jag var alldeles darrig i knäna och stod och fånstirrade på håll.

Dagen igår var tung. Det är så sällan jag blir gripen på riktigt när en artist eller känd människa går bort. Visst, det är såklart tråkigt men jag känner ju inte personen. Med Bowie var det inte alls så. Det var som att förlora en närstående. Jag grät, flera gånger igår och jag har gråtit idag. Det som fick mig att gråta igår var framför allt Brian Enos fina ord, som visade att han verkligen höll sin sjukdom så dold: ”I received an email from him 7 days ago. It was as funny as always, and as surreal, looping through word games and allusions and all the usual stuff we did. It ended with this sentence: ‘Thank you for our good times, Brian. They will never rot,’ and it was signed, ‘Dawn’. ”I realize now he was saying goodbye.”

Nu är han borta. Kvar finns minnet av det som kommer att bli hans största skiva – den där han säger farväl till världen. Och jag ser det där leendet i mungipan som han alltid hade. ”Den såg ni inte komma va!?”.

Söndag.

Vi/jag har städat bort julen, vikt tvätt, slängt grovsopor, lagat mat, kollat status inför momsdeklaration och skatteinbetalning imorgon, regat fakturor och bokfört kontokortsfaktura, lyssnat på min artists radioprogram i P3, chattat med ev blivande bokare för bandet, och på sluttampen kastade vi in en stund med tusenbitarspusslet. Jäklarns så svårt det är! Funderar nu på att avsluta den här söndagen med ett yogapass. Har slarvat alldeles förskräckligt med det under helgerna. Min rygg, mina axlar och min nacke mår ju bra av yoga. Vi får se om kroppen orkar masa sig ur soffan.

IMG_0276

Igår hade jag en heldag i Örebro. Jag skulle sitta med i ett möte som gäller ett pågående projekt, en årlig musikfestival i stan som jag fått uppdraget att göra promotion för. Vi var några stycken som skulle träffa en representant för en svensk musiktidning, som är tänkt att vara mediapartner längs vägen. Fick samtidigt, senare på kvällen, frågan om jag kunde tänka mig att bli involverad i den grupp som ska ta fram en femårig affärsplan för festivalen. Det låter ju onekligen som en jättekul utmaning och något jag verkligen kan lära mig mycket av. Våren börjar redan tjocka på sig i kalendern…

Mötet gick bra och vi avslutade med sushi-lunch på en av Sveriges allra bästa sushirestauranger, East West Sushi. Maken till god sushi finns bara inte! Man sitter nästan och gråter när man äter.

Passade på att träffa och avsluta förhandlingarna med den herre som under en testperiod på 6 månader nu blir bokare för mitt fina band. Han ska boka spelningar för dem, så att vi får in lite cash i kassan, så att vi kan göra roliga saker framöver, lansering och marknadsföring i utlandet t ex. Han är en kille som lätt kan prata hål i huvet på en, vilket gör mig både glad och förtvivlad. Vi får se hur det går, helt enkelt. Han bokar redan spelningar åt ett par andra band och det verkar gå ganska bra. Han har ett gediget musikintresse men ingen direkt erfarenhet från branschen. Det är också verkligen på gott och ont. Vi får se vilken av sidorna, den onda eller den goda, som väger över.

Tog sista tåget från Örebro, via ett byte i Hallsberg och var hemma halv ett på natten. På tunnelbanan hem reflekterade jag lite över hur nyktra och städade folk var. Men kanske var jag för tidigt ute. Hade jag kommit 2-3 timmar senare hade det nog sett ut på annat sätt…

Åh! Höll på att glömma det halleluja moment som uppstod på tåget:
Jag hade inte hunnit äta någon middag i Örebro och gick till bistron för att få nåt enkelt att äta. Hittade en wrap som såg god ut, och en flaska vatten. Gick till kassan för att betala, bara för att mötas av en kommentar om att deras kortterminal strulade och att dom bara tog emot kontanter. Jag har aldrig kontanter på mig och blev ledsen i ögat och insåg att jag skulle få sitta hungrig och törstig hela resan. Killen i kassan såg min nedslagna min och sa: ”Men vet du vad? Jag bjuder på den där wrapen och vattnet!”. Jag blev väldigt förvånad, en är ju inte direkt bortskämd med sådant av SJ. Han fick många tack, tack, tack, tacksnälla av mig och en guldstjärna i kanten.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,556 hits