You are currently browsing the tag archive for the ‘Barn’ tag.

Överhörde tre hysteriska, adrenalinstinna och högljudda tonårstjejer – aka gangsta wannabee’s – på tunnelbanan hem. De hade tydligen blivit tagna av polisen i samband med vad jag tror var klottring. På riktigt blir jag ‘fett lessen’ över hur dom kan tycka att det är världens coolaste grej att bli arresterad. Det pratades om att dom blev kroppsvisiterade, att polisen hade skottsäker väst, vilka puckade frågor dom ställde och hur tjejerna hade ljugit för att skydda varandra. ”Och asså, min advokat, hon var fett bra, hade du advokat, asså jag bara älskade henne!”. Och så tänker jag på min egen tjej därhemma. Hon som snart är 12, men ibland önskar att hon vore 15 men liksom inte förstår vidden av det. Jag tänker på hur vi bråkade lite imorse, att hon inte ville ha jackan som hennes pappa köpte förra hösten, för att den ”inte direkt är så snygg”. Hon är inte speciellt ‘tonårig’ egentligen, inte ännu. Hon hänger med bra kompisar och jag tycker trots allt att vi har en bra relation och älskar och respekterar varandra. Ibland bråkar vi, visst och ibland blir jag helt galen på henne, och hon på mig. Samtidigt undrar jag, hur ska det bli om ett par år? Och så tänker jag – den dagen den sorgen. Under tiden får jag se till att försöka göra det jag kan för att fortsätta fostra henne till en bra individ.

Usch. Har en period nu när jag tappar lite kontroll över hur jag handskas med dottern. Måste sätta lite pli på mig själv, annars blir detta inte bra…

Idag fick dottern och hennes ett par år äldre kompis mig till att gå på gym. Igår berättade dom att dom var lite nyfikna på ett tjejgym på Söder, dit den äldre kompisen gått med sin mamma ett par gånger. Egentligen skrek det ”neeej!” inom mig att gå med en elvaåring på ett gym, men eftersom jag själv letar alternativ och aldrig får tummen ur aschlet, tog jag chansen. Och dottern rör extremt lite på sig: ingen gympa, ingen dans, ingen sport… Nada. Så, varför inte testa, tänkte jag.

Kom dit och var beredd på att få hosta upp nära 200 spänn per skalle, men vi fick faktiskt provträna gratis. Och magkänslan jag hade gällande så unga tjejer på gym borde jag ha följt. Dottern, som redan är smal som en räka och har jäkligt svårt att lägga på sig, har definitivt inget där att göra, även om hon gillade att springa på rullbandet och tog ut sig ordentligt. Den äldre kompisen stod på rullbandet bredvid och skanderade: ”nu har jag bränt 100 kalorier!” och ”jag har lite michelin som jag vill bli av med!”. Inte direkt nån bra förebild för dottern, som erkände att hon inte ens fattade vad det där med att bränna kalorier betyder. ”Men det är roligt att säga det!”.
Kände mig som en usel morsa som tillät ungarna att gå dit. Det kommer inte att upprepas. Visst, vill hon jogga hänger jag gärna med ut i i skogen och springer, men nåt gym blir det inte förrän hon blir myndig. 

Positivt dock att det triggade igång dotterns hunger ordentligt, och att hon kommer att sova gott inatt. 

Pratade med en kompis om våra barns respektive klasser och barnen i dem. Hur ungar idag inte har respekt för någon, varken vuxen eller äldre barn, hur de beter sig i skolan och vad sådant kan bero på. Vi pratade lite om mobbing och utanförskap och hon berättade om en kille i hennes sons klass, en sån som inte har sådär coola kläder och ball attityd som många av de andra killarna i klassen. ”Han ser verkligen lite töntig ut, med alldeles för korta byxor och ärvda tjej-t-shirtar”. Hon tyckte att hans föräldrar kunde ‘poppa till’ honom lite. Jag förstår hur hon menar och visst, det vore ju en enkel lösning men samtidigt: varför kan vi helt enkelt inte bara sluta tuta i våra barn att man måste ha en snygg och ball yta? Hur mycket veckotidningar vi än läser under mottot ”var dig själv”, kommer vi ju aldrig att hamna där, när vi tänker så.

Dottern sover borta och utövar utpressning via sms. Hon vill ha Rumble till sin android för att kunna spela med kompisen, som hon övernattar hos. Men ni hör ju! Vad hände med min gulliga lilla Körsbärsblomma? När blev hon ett monster?
Något Rumble till androiden blir det inte. Hon kan istället förvänta sig att hon blir av med sin mobiltelefon i en vecka om hon skickar ett enda tjat-sms till, eller skickar en bild med en tjurig min. Det finns gränser även för en morsa som vanligtvis skämmer bort sin unge å det allra grövsta.

Det finns blåmärken, och så finns det BLÅMÄRKEN.
Sådana här går även under benämningen lårkaka.
Det är fan i mig inte snyggt.
Och ont lär det göra också.

Dottern hade med två kompisar klättrat högt upp i ett träd, när grenen hon stod på brast. Hon studsade som en flipperkula mellan de många grenarna i trädet, innan hon nådde marken. Hon hade verkligen tur – hon kom lindrigt undan med ett par jobbiga skrapsår och en riktig lårkaka. Min lilla unge! Jag såg det inte när det hände men det var många, många ”om” som for genom skallen efteråt.

Ändå sover hon borta inatt, hos sin klätterkompis.

Min fina, lilla Blomma.

Ibland, ja till och med ganska ofta, har jag barn omkring mig som jag knappt står ut med. Såna där som jag inte kan förklara varför jag inte gillar, som bara inte känns… bra. Som vet precis vad man säger och hur man uppför sig för att verka välartade och gott uppfostrade. Leende och trevliga men som lipar åt en så fort man vänder ryggen till. Men återigen. Det är inte jag som väljer mitt barns kompisar. Tyvärr.

Alldeles innan nioåringens golflektion började, viskade hon i mitt öra, ”mamma, det kliar i rumpan!”.

Hej springmask.
Tyckte väl att du varit borta ett tag nu.

Ibland vill jag bara vara liten igen. Obekymrad och med en omättlig nyfikenhet på livet. Liten och tjock som en smock. Och bli omhändertagen och vaggad i en mjuk famn, (Och ha en ovanligt ful hätta på huvudet.)

Jag undrar om det inte är den där betungande högen med redovisning och kvitton som jag måste gå igenom inför inlämnandet av deklarationen som gör mig deppig. Tolv stycken fakturor med kontokortsredovisning från Handelsbanken som måste matas in, bokföras och registreras. Jag har skjutit det framför mig i flera veckor nu. Jag hatar siffror! Jag villintevillintevillinte! ”Jag gör det imorgon”. Hela tiden. Fast jag vet att det måste göras, och görs det inte nu kommer det innebära nattarbete längre fram.
Nu har jag kommit så långt att jag har sorterat upp den efter månad, de ligger och stirrar på mig här på köksbordet. Det räcker att jag gör två per kväll, så är jag hemma. Det går fort, bara man gör det.

Ska bara…

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,425 hits