You are currently browsing the tag archive for the ‘Böcker och läsning’ tag.

Det blev inte Cleeves. Det blev Katarina Wennstam och Dödergök.
Men som sagt, snart är nog deckartaket nått. Det är trevligt att läsa andra böcker också…

Schulmans bok var inte speciellt svårläst och tog ungefär 3 dagar att klämma.
Alex hade innan på något konstigt sätt lyckats vrida till bilden av sig själv som cynisk och elak bloggare och B-mediaprofil till någon som faktiskt skulle kunna vara nästan mänsklig. Han kom liksom undan med att ha kastat skit på allt och alla genom att skriva en fin och känslig bok om sin pappa. Och eftersom det blev så fint och känsligt och bra, skulle han snabbt skriva en lika fin och känslig och bra bok om något annat. Eftersom hans mamma fortfarande lever och har hälsan fick det bli berättelsen om uppbrottet från exet och tiden fram till födelsen av hans barn. Och jag vet inte, men jag köper inte riktigt den här nya bilden av honom. Jag läser och det är fint och vackert och måste vara otroligt smickrande för hans flickvän men det känns… fabricerat på något vis. Det är så lyckligt och vackert, och han säger att hon och barnet verkligen förändrat honom och gjort honom till en ny människa. Trots att han numer småler överseende med Stureplansfolket och deras ”lekar” kan jag ändå läsa hur han äter sina middagar där, med sina vänner och hur familjen har shoppingorgier på NK. Trots att han gör sig lustig över hur han medverkar i det ena lekprogrammet efter det andra, sitter han i tv-program efter tv-program och gör helt andra saker än att vara så seriös som han egentligen vill vara.
Precis som han lånat boktiteln av Thomas Tranströmer känns det som han lånat sin prosa och sitt språk från någon annan. Nej, jag är inte speciellt imponerad.

Jag blir fan i mig tokig! Dagarna går, och jag försöker lära mig att prioritera vad som är viktigt för mig – både arbetsmässigt och i det vardagliga. Reser jag bort, om så bara för en dag, tappar jag totalt fokus. Men jag har ganska kul under tiden, så det får väl tyckas vara värt det…

I helgen var det full spruta som vanligt. Ett trevligt litet grillsamkväm i fredags, där det inmundigades gasolgrillad kyckling och dracks gott, vitt och PR-atkvarnen blev lite glad i hatten.
Morgonen efter (man sover över om man är på grillfest i kranskommun söder om söder om söder) blev jag av sambon benämnd som ”väldigt pratsam”. Jo, man tackar. Det bjöd jag på. Trevligt var det i alla fall.

Barnkalas på lördagen och tidig sänggång eftersom det väntades minst fem timmars bilkörning dagen efter. Och den lotten faller alltid på undertecknad, eftersom jag är den enda i den här familjen som har körkort. Även om jag verkligen gillar att köra bil, är det något som ibland känns rätt enerverande, särskilt vid längre tripper. Dessutom sitter min käre sambo alltid i baksätet när vi åker bil, något som alla jag berättar det för tycker är väldigt roligt. Han vill gärna sitta där vår kära dotter sitter. Dom sitter och myser, spelar spel, garvar och ibland tar dom sig en liten tupplur, medan jag sitter och nyper mig i låren och slår mig hårt i ansiktet för att inte somna vid ratten. Försökte praktisera fenomentet ljudbok på hemvägen från Göteborg i måndags eftermiddag. Inget för mig, kan jag berätta. Att köra bil och lyssna på Shanti Roney som entonigt läser ”Flickan under gatan” är som när jag tittar på TV och pratar i telefon samtidigt. Ingenting går in. Koncenterar man sig för mycket på läsningen, missar man dessutom avfarten till McD och resten av familjen riskerar att kissa på sig, eftersom det är 7 mil till nästa toalett.
Nej. Vanliga hederliga böcker duger gott åt mig.

Nästa gång gör jag säkert ett sånt där vuxen-tant-inlägg om att ”det var bättre förr” också…

När blev den här bloggen helt plötsligt en bokblogg? Jag bara undrar…

Trots att boken är väldigt lättläst tog den ett tag att läsa. Kanske för att jag hade väntat mig något annat. Jag ville läsa om festivalen, om allt som hände på festivalområdet, musiken, publiken, drogerna… Istället handlar halva boken om hur författaren, som visserligen spelar en viktig roll i festivalens tillkommande, kommer till insikt om sin sexualitet och sig själv. Den är naivt romantiserad och stundtals ganska ointressant. Jag får inget grepp om Elliot Tiber. Det visar sig faktiskt att han bara åkte ut till festivalområdet en gång (andra festivaldagen), trots att publiken invaderade området flera veckor innan den officiella starten.
Jag vet inte om taffligheten och känslan av naivitet och ytlighet har med översättningen att göra (jag tycker t ex det är skittrist när man direktöversätter amerikanska uttryck som t ex ”we’re in this together” – ”vi är tillsammans i det här”) men den här boken gjorde mig besviken och den fick stanna kvar på hotellrummet i Hagfors.

Jag har inte direkt frossat i läsning under semester. Nu har jag tagit tag i den biten ordentligt. Jag plöjer just nu ”I ondskans spår” av Peter Robinson. Den är bra. Däremot kan jag inte få ur huvudet, att jag tycker mig ha läst den förut. Tidigt in i boken fick jag en deja-vu-känsla och tyckte mig kunna ana upplösningen ganska snabbt. Men jag tror faktiskt inte att jag har läst den, jag borde verkligen komma ihåg det i så fall.

Nu tänker jag äta en sen lunch ihop med Mr Robinson.

”Hypnotisören” utläst. En väldigt, väldigt otäck bok, tankarna sätts igång om människans ondska, om vad ‘dagens samhälle’ – och hur vi agerar och beter oss i det som individer, familjer – gör med vår moral, etik och uppfattning om andra människors värde. Jag fascinerades också över hur ondskan som uppdagades ibland inte ens hörde till intrigen, den stod på helt egna ben och figurerade som en kort bisats.
Jag vill att någon gör den som film nu. Jag vill se den som en svensk film, när hollywoodversionen görs kommer den att göras full av chockeffekter och splatter. Jag vill ha kvar det suggestiva, den sugande skräcken som kryper under skinnet på en…

Just nu är Dan Browns ”Den förlorade symbolen” min lektyr och jag måste säga att jag blir jättesur på den där Robert Langdon. Maken till tjurig typ får man leta efter. Han är professor i symbolik och känner till innebörden i all världens symboler. Men karln har inget tålamod när andra försöker förklara symbolik för honom. Då förstår han ingenting och ifrågasätter allt, och tycker allt låter ologiskt och som rent nonsens. Dessutom har han inget som helst överseende när andra inte förstår hans egna teser och symbolförklaringar, hur långsökta och invecklade dom än är. Ibland kan man riktigt se hur han himlar med ögonen och förfasar sig över mänsklighetens fördumning och förfall. Surgubbe!
Trots att jag alltså inte tycker att Robert Langdon är nån speciellt sympatisk person, fortsätter jag att läsa. Jag är trots allt fascinerad av historien och det Brown skriver om symboler och dess ursprung tycker jag är intressant.

Jag plockade på mig ett ex av tidningen SID vid kioskbesöket senast. SID är Pressbyråns tidning om tidningar. En ganska ovidkommande och intetsägande publikation, kan man tycka. Men den upplyste mig i en hyfsat intressant intervju om att Bryan Adams;  ni vet han med ”Summer of 69”, idag jobbar som fotograf och driver tidningen Zoo Magazine.  Dessutom gjorde SID att jag nu funderar på att byta min prenumeration på Tara till en på Tidningen Vi.

Vad man än läser kan man lära sig något. Därför uppmanar jag; läs, läs, läs!

Stående på rad i sovrummet. Ett gäng olästa böcker. Man kan ju undra vad jag väntar på.
Bättre tider? Sämre tider? Semester? Senast jag kollade, var det oerhört tungt att släpa med fyra-fem inbundna rackare i semesterbagaget. Jag har ännu inte riktigt heller fattat varför jag inte gått över till pocket. Det bara känns så mycket mer… gediget… med ett inbundet exemplar av en bok. Och dom gör sig så fint i (den ännu icke helt existerande) bokhyllan. Min dröm är ett helt rum fullt med bokhyllor – det gör inget om det är billigaste Billy-hyllan från Ikea – det är nästan ett krav. Och så ska dom digna av böcker! Huller om buller, ingen speciell ordning. Det låter konstigt för att vara mig, men jag föredrar oorganiserade hyllor. Eller förresten, ordnade efter författare bör dom ändå vara. Vi har en precis lagom vägg i vardagsrummet som är perfekt för höga Billy-hyllor. Med stege. Jag ska bara fortsätta operation övertalning med sambon.

Nu ska jag återigen försöka ta mig igenom ett par sidor Joyce Carol Oates, ”Dödgrävarens dotter”. Tror inte det är Joyce Carol det är fel på att den aldrig blir färdigläst. Jag gillar verkligen Joyce Carol. Det har nog mer att göra med att jag somnar efter bara ett par sidor.

Det där med läsningen går verkligen i vågor.
För någon månad sedan plöjde jag bok på bok. Sen försökte jag ge mig på en som jag egentligen inte var inställd eller speciellt sugen på att läsa. Och det tog tvärstopp. Inte ens den tunnaste lilla bok orkar jag öppna. Det ligger en Giles Blunt oläst i hallen, som jag är sugen på. Men det tar emot.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits