You are currently browsing the tag archive for the ‘facebook’ tag.

Är ytligt bekant med känd svensk artist, våra vägar har korsats under ett antal av mina uppdrag och vi är vänner på facebook. H*n hade gjort en statusuppdatering där h*n ordgjorde sig över en designer som intervjuades i TV, iförd en kreation som inte föll artisten på läppen. Jag blev så förvånad, eftersom h*n är en sådan som gärna försvarar de svaga och utsatta. Följarna hängde på och fortsatte häva ur sig negativa kommentarer. EN höjde rösten och sa: ‘det där är en väldigt god vän till mig, var glad att han vågar tänka lite mer än jeans och t-shirt’. Artisten blev upprörd och skrev ”Snälla du, vi får väl tycka vad vi vill här på min sida, har inte du en egen sida att hålla till på?”. Då blev JAG upprörd och kunde inte hålla truten. Då ska man veta att jag är en rätt timid och tillbakadragen person och vågar inte alltid sticka ut hakan och framföra min åsikt. Men det här kändes som om det var droppen som fick bägaren…, ja, ni vet. Jag skrev ett svar riktat främst till den som försvarade sin vän, designern: ”Älskar att du tar din vän i försvar, jag tror alla här hade gjort exakt samma sak om det gällde någon av våra egna vänner”.

Behöver jag säga att jag och den kända, svenska artisten inte längre är vänner på facebook? H*n tog bort mig i en farlig fart.

Funderar lite kring det här med facebook, över hur mycket vissa läser in i andra människors nyttjande av detta sociala media. Alltså det här med att ”jag la ut den här statusuppdateringen, och NN har inte klickat ‘gilla’ på den. NN har förresten inte klickat ‘gilla’ på nåt av mina inlägg den senaste tiden. Jag undrar om h*n är sur på mig?”.
Eller partnerns inlägg och klickningar: ”H*n har klickat ‘gilla’ på den här personens inlägg så ofta nu, varenda gång h*n postar något, klickar min partner ‘gilla’, undrar om dom har ihop det?”.

Facebook är ett tidsfördriv. Jag har en rejäl blandning ‘vänner’ där – gamla jobbarkompisar, flyktiga bekanta, kolleger i branschen, kunder och uppdragsgivare och nära vänner. Riktigt så tråkigt och mycket tid över har jag sällan, att jag sitter och kollar vilka som inte gillat mina inlägg eller drar några slutsatser om varför.

Nu blir det hårdhandskarna gällande det digitala användandet i den här familjen (skrev hon, och hade nyllet fullt av ettor och nollor…). Inser att både dotter och jag är digitala missbrukare, och det suger. Idag har vi varit på dop och dop-fika, och mitt mission var att jag lämnade mobilen hemma. Inte ett foto. Inte en enda tweet och inte ett enda facebookinlägg. Dottern har också fått nya förhållningsregler: en datafri dag varje helg och en timme datatid varje vardag, och då ska läxorna vara gjorda innan.
Imorse låg hon och kved i sängen när hon insåg att den datafria dagen inföll idag. Nu står hon och gör hamburgare med sin far. Dessutom har hon gjort sin engelskaläxa och vi har spelat ”finns i sjön” åtta gånger.

Fler datafria dagar åt folket. Du som läser det här: hur har du det med dataanvändandet?

Hur orkar tidningarna?
Jag inser att jag håller på att tjata hål i huvet på mig själv, men hur fan orkar dom göra rubriker av det som folk skriver om på twitter och facebook? Följer man bara ”rätt” kulturfolk och en klick ”kändisar” så har man med råge dagsbehovet av löpsedlar och braskande rubriker, och det stormas och chockas hela tiden. Bara håll koll på vad som trendar på twitter, så har du full koll.
Det är Det är fan inte underligt att vi inte får bukt med mobbing och utfrysning – det är kontentan blir av det, varje dag.

Nu senast var det läkaren i Nyhetsmorgon som fick på skallen för att han var så brunbränd. Han måste helt plötsligt uttala sig till höger och vänster och försvara sig. ”Varför är han så brun?”, ”Hur fan ser han ut?”. I en rubrik kallas han till och med ”solläkaren”.

Återigen – jag tycker det är för djävla sorgligt och rätt usel journalistik.

Jag kan inte riktigt sätta fingret exakt på vad det är, men jag vill försöka förklara känslan när man slösurfar runt lite på facebook och tittar på bilder. Här snubblar man ibland över dom där myspys-bilderna – tända ljus överallt, tekoppar, fluffiga filtar och arrangerade krambilder tagna med självutlösare och ljuva leenden i ansiktet, allt inramat och komplett med vaselin-lins i bildbehandlingsprogrammet. Måhända är det så enkelt att det bottnar i gränslös avundsjuka, men jag tvivlar på att dom där bilderna speglar verkligheten. Jag önskar också att jag hade lite mer vaselin och hollywoodfilter på min verklighetslins. Visst, jag gillar också att tända doftljus ibland och vira in mig i mjuka filtar. Men det slutar nästan alltid med att jag somnar framför den där bra filmen vi hyrde, eftersom filten är så varm och go’. Efter en stund kommer jag till sans eftersom både dotter och make med gemensam mun ropar: ”mamma, sluta snarka!”. Och det där lösgodiset som han köpte, är bara bitar han gillar. Och varför hyrde vi den här filmen; det var väl min tur att välja? Varför lägger ingen ut såna bilder på facebook?

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,425 hits