You are currently browsing the tag archive for the ‘Familj’ tag.

Snart nytt år. Sett i backspegeln hamnar känslorna mellan melankoli och lättnad. Jobbmässigt har det varit turbulent, efter långt och moget övervägande bröt jag upp med kollegan. Med facit i hand ser jag ju att det var det enda rätta att göra. Jag är glad att vi fortfarande är goda vänner och jag hoppas det kommer att lösa sig för henne arbetsmässigt.
Privat går maken och jag in i vårt fjortonde år tillsammans – det är faktiskt inte riktigt klokt, eftersom det känns som om vi blev ihop häromdan. Även om han ibland (och jag med stor sannolikhet honom) går mig på nerverna kan jag inte se mig tillsammans med någon annan.

2015 kommer att bli spännande. Jag bara vet det.

Annonser

Ja, jäddrar vad man kan hinna med på bara två ynka dagar, utan att ändå känna att man på något sätt bränt ut sig.
Lite golf, lite städning, en konsert med förfest-mingel, lite mer städning, en födelsedagsfika och så avslutningsvis lite egen pizza-tillverkning. Nu väntar strax ett litet jobbmöte på telefon. Sen ska jag bänka mig i valvake-soffan ett tag. Trots att en redan nu kan gissa utgången är det ändå ganska spännande. Låt oss bara hoppas att kvällstidningarnas kampanj gentemot SD har fått några att ta sitt förnuft till fånga. Tyvärr tror jag de kommer att få stort genomslag på vissa lokala orter runt om i Sverige och ojojoj, vad de som placerat dem där kommer att få ångra det när dom inser vad dom gjort…

Familjen har just klämt Yogi Bear, eller delar av familjen har klämt i alla fall. Sambon försökte se ut som han tittade men jag hörde att andningen blev oanturligt hög och regelbunden och emellanåt fick han en armbåge i revbenstrakten och ett surt ”men pappa, skulle du inte titta!?”.
Nu kör vi ”127 timmar” – det ska bli intressant att se vem som somnar först.

Vilat upp oss med 60-årskalas, sjukhusbesök, pasta gorgonzola, biofilm och lite glasmålning. Fick faktiskt lite feeling när jag till slut hittade mitt uttryck.
Och… ja just… Sambon har spelat golf både fredag, lördag och söndag. Själv behöver jag gå mina fadderrundor innan jag kan ta det där eftertraktade kortet, men jag verkar aldrig komma så långt. Sambon verkar liksom ha fått första tjing på banan…

Skolavslutning, behövlig vila och mamma på besök. Hennes man ligger inlagd på Södersjukhuset med någon obestämbar infektion och har haft hög feber i fem dagar. Troligen har han fått det efter ett ingrepp i käken för 14 dagar sedan. Han överdoserar Alvedon och väntar på provsvar, som dröjer. Under tiden utreder dom hela hans kropp; lungröntgen, hjärtkoll. Vad jag inte fattar är att odlingssvaret tar sån tid, det är ju det hela behandlingen hänger på – att han får rätt antibiotika. Det borde väl vara mer kostnadseffektivt att speeda på lite där?

En jubelåsna till sköterska träffade han på vid inskrivningen också. Sjukvårdsrådgivningen rådde honom att åka in akut, eftersom han hade så hög feber, ordentlig frossa och kände sig väldigt dålig. På sjukhuset fnös sköterskan, snörpte med munnen och sa ”hrm, jag brukar också få frossa när jag har feber!” och ondgjorde sig också över att ”ja, den där sjukvårdsrådgivningen, dom hänvisar så många patienter till akuten i onödan, och så får vi total överbelastning!”.
Är det ett professionellt sätt att ta emot patienter? Man häpnar.

Igår saknade jag plötsligt min lilla blogg.
Min Pratkvarnsblogg, som jag inte gjort ett inlägg i på tre månader.
Idag sitter jag på ett tåg, som ska ta mig först till Lund där jag sen ska ta ett nytt tåg mot Helsingborg. Jag är i Lund om två timmar. Nu kan jag blogga. Det känns ovant, men tryggt.

Inga världsomstörtande saker har skett sedan sist. Inga nya barn, inga skilsmässor, inget nytt hus eller liv. Ändå har något skett som är stort för mig. Jag har fått en kompanjon. Hon heter Pauline och jag lärde känna henne i Göteborg 2009, då hon bokade artister för ett stort tv-program. Vi hade en hel del telefonkontakt och när vi sågs i samband med progrmamet kändes det som om vi känt varandra länge, länge. Kontakten har vi hållit, jag har besökt henne i Göteborg och hon har varit uppe i Stockholm ett par gånger. På telefon har vi nosat lite på hur vi skulle kunna gagna varandra i jobbet. Och plötsligt ramlade poletten ner. Det är klart att vi ska jobba ihop, som ett enat bolag – inte hon för sig och jag för mig. Tillsammans. Tre dagar efter det beslutet ramlade vårt första stora gemensamma jobb i knät på oss; en stor konferens i Stockholm med deltagare från hela världen behövde hjälp med PR. Det fick dom och det gick riktigt bra. Bokade arrangören i flera stora rikstäckande radio- och tv-program. Arrangören nöjd och PR-firman en erfarenhet rikare, utanför musikbranschen.

Sen dess har det flutit på fint, jag har inte längre totalångest över att jag tagit på mig för mycket jobb. Nu är vi två som delar, med möjlighet att också ta in folk på timme. Dock ska jag erkänna att veckorna med den där konferensen var rätt jobbiga. Det var ett stort och bra betalt jobb, och vi fick sätta nästan allt annat åt sidan för att ta hand om det. Men nu, plötsligt, på det här tåget till Lund, känns det med ens som arbetslivet är rätt överskådligt och flyter på. Närmaste tiden väntar ett par stora turnéer i sommar och ett par-tre artister som släpper skivor efter sommaren. Överskådligt och inte alls betungande. Det är säkert därför blogglusten kom tillbaka. När tids-oket lyfte från mina axlar, kom skrivlusten sakta krypande igen.

På västfronten intet nytt. Hemmalivet går sin gilla gång. Lämnade en febrig blomma med halsont hemma imorse. Sambon var uppe med tuppen och spelade bort sig på årets första golftävling innan han kom hem och vi fick säga hej då. Nu stannar jag borta i Helsingborg, Malmö, Göteborg och tillbaka i Stockholm på torsdag. Känns trist att lämna en sjuk dotter men pappa duger minst lika bra, om inte bättre. Sånt är nu livet i en pratkvarns vardag.

Vi må vara trötta som grisar på kvällarna i den här familjen. Halv tio, vardag som helg, slumrar vi alla tre sött i varsin soffa. Men sen är det upp med tuppen och full kareta dagtid! Idag har vi hunnit med att borra upp två superhängare i ett förråd, tvättstugan, dammsugning, städning av åttaårings rum och lite slösurf och plock däremellan. Sambon har dessutom begett sig iväg för två matcher innebandy.

Jag tror jag måste gå och vila lite. Det tar på krafterna att vara morgonpigg.

Jag blir fan i mig tokig! Dagarna går, och jag försöker lära mig att prioritera vad som är viktigt för mig – både arbetsmässigt och i det vardagliga. Reser jag bort, om så bara för en dag, tappar jag totalt fokus. Men jag har ganska kul under tiden, så det får väl tyckas vara värt det…

I helgen var det full spruta som vanligt. Ett trevligt litet grillsamkväm i fredags, där det inmundigades gasolgrillad kyckling och dracks gott, vitt och PR-atkvarnen blev lite glad i hatten.
Morgonen efter (man sover över om man är på grillfest i kranskommun söder om söder om söder) blev jag av sambon benämnd som ”väldigt pratsam”. Jo, man tackar. Det bjöd jag på. Trevligt var det i alla fall.

Barnkalas på lördagen och tidig sänggång eftersom det väntades minst fem timmars bilkörning dagen efter. Och den lotten faller alltid på undertecknad, eftersom jag är den enda i den här familjen som har körkort. Även om jag verkligen gillar att köra bil, är det något som ibland känns rätt enerverande, särskilt vid längre tripper. Dessutom sitter min käre sambo alltid i baksätet när vi åker bil, något som alla jag berättar det för tycker är väldigt roligt. Han vill gärna sitta där vår kära dotter sitter. Dom sitter och myser, spelar spel, garvar och ibland tar dom sig en liten tupplur, medan jag sitter och nyper mig i låren och slår mig hårt i ansiktet för att inte somna vid ratten. Försökte praktisera fenomentet ljudbok på hemvägen från Göteborg i måndags eftermiddag. Inget för mig, kan jag berätta. Att köra bil och lyssna på Shanti Roney som entonigt läser ”Flickan under gatan” är som när jag tittar på TV och pratar i telefon samtidigt. Ingenting går in. Koncenterar man sig för mycket på läsningen, missar man dessutom avfarten till McD och resten av familjen riskerar att kissa på sig, eftersom det är 7 mil till nästa toalett.
Nej. Vanliga hederliga böcker duger gott åt mig.

Nästa gång gör jag säkert ett sånt där vuxen-tant-inlägg om att ”det var bättre förr” också…

Nu är det bestämt – det blir en paus från Linas Matkasse.

Inte så att jag är missnöjd, det är bara det att den tredje lilla personen i hushållet inte riktigt är med på noterna. Trots att maten inte är speciellt ”tillkrånglad” och barnovänlig har vi svårt att få henne att äta ordentligt av det som lagas. Istället kommer vi (eh, vänta… läs ”jag”) att ta fram en matsedel för 7-10 dagar i stöten. Det kräver lite extra jobb, men det är det värt.

Skulle det knipa och man känner att man blivit extra bekväm kan man ju alltid handla mat på nätet och få det hemkört…

Den feta- och persiljebakade sejfilén ratades bigtime av barnet i familjen. Själv tyckte jag den var god, även om sej inte tillhör fiskfavoriterna.
Ett litet tips till Linas Matkasse: barnanpassa menyerna lite mer. Visst, man ska lära barnen att äta ”allt” men kryddig kikärts- och paprikakräm en vanlig onsdagkväll, efter en lång dag med mycket hunger, kanske inte är det mest ultimata. Och de flesta av rätterna är sådär lite piffiga och speciella.

Om jag hade tid och ork skulle jag sätta mig ner och göra en veckomatsedel själv. Just nu fattas både tid och lust. Fortsätter kassarna att innehålla mestadels grönsaksrätter och sallader får jag nog ta och prioritera om lite ändå. Jag ger det ett par gånger till, sen följer en utvärdering och ett beslutstagande. Poängen är ju ändå att maten ska ätas av hela familjen.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,556 hits