You are currently browsing the tag archive for the ‘fobier’ tag.

Veckorna rusar. Jag blir nästan tokig, för jag hinner inte med.

Åkte till Helsingborg i tisdags. Jag flög. Jepp, det gjorde jag. Flygresan ner ska jag erkänna var jobbig, för det var ett tag sedan jag flög (senast var från Mello och Ö-vik i februari). Dessutom var det lite gropigt på vägen ner, så pass gropigt att det till och med fanns dom som i stolsraderna bakom mig som utbrast ett högljutt ”oj!” och som under landningen pratade lite lugnande med en flygvärdinna. Vad folk än säger, tror jag nästan alla är mer eller mindre flygrädda. Och jag känner till och med nu hur jag blir lite svettig i handflatorna när jag skriver om det.

Flygresan hem gick oerhört smutt, och jag hade inte ens behövt den öl jag beställde in. Det kändes knappt när vi lyfte och landade.

Åkte ner för att ha ett par möten med folk vi arbetar med. Dels två unga tjejer som har en relativt nybildad electronica-duo, och som fått en riktigt fin start. Vi gav dem en s k ‘varumärkesprofilering’ som vinst i samband med en musiktävling de deltog i. Vi hjälper hjälper dem och stöttar dem ‘free of charge’ i samband med ett singelsläpp under våren. Det var något som vi bestämde tidigare i vintras, när vi hade dåligt med jobb och vi har sagt att vi ska försöka göra så någon enstaka gång, när det finns sådana som vi tror skulle bli glada av lite oväntad, gratis hjälp.

I Lund hade vi nästa möte. Vi träffade fem mer eller mindre unga (allt från 35 och uppåt är i min värld ungt nuförtiden) seriösa män, som tillsammans bildar en vokalgrupp. Vi har jobbat med dem ett par månader och nu skulle vi summera arbetet, eftersom vi går mot avslut. Båda parter verkar känna att det finns mer att göra här, så efter mötet bestämde kollegan och jag att vi ska göra ett första ordentligt försök med management-biten. Vi kommer att erbjuda dem att vi försöker boka dem för spelningar; festivaler, events, företagsgig och fortsätter jobba med dem. Precis när jag och kollegan började jobba ihop, hade vi ett sånt här tillfälle och ytterligare ett något senare. Då har det av olika anledningar inte blivit av, och så här i efterhand är jag glad att det gick så. Nu har vi skaffat oss ordentlig erfarenhet, och det sammanfaller nu med artist som är i behov av hjälp och tacksamma för allt vi kan göra för dem. Det kommer såklart att bli hårt jobb, och en stor del av det kommer att bli mer eller mindre gratisjobb, eftersom det är så ett management funkar fram till den dag artisten börjar tjäna pengar på sin verksamhet. Jag tror vi kan hitta en lösning för någon form av liten ‘garantilön’ per månad, åtminstone första året men det handlar om en struntsumma egentligen. Men, så länge vi har andra jobb utöver detta, finns alltid möjlighet att göra sånt som inte genererar en hel massa pengar in. Det handlar om vilja och ambition och rätt artist/band att jobba med. Det är inte speciellt ofta den kombinationen dyker upp.

bild
Med artisten på kvällstidningsredaktion idag. Hon skulle medverka i tidningens web-tv-program, Birros bord. Gäst i samma program var Mikae1 Wiehe. Det visade sig att han bara några timmar tidigare hade legat och kramat en toalettstol hemma, något han talade om för min artist efter att dom hade tagit i hand och hälsat. Hon kom galopperande ut till mig och var i upplösningstillstånd. Eftersom vi båda är ständigt utrustade med handsprit i väskan, blev det ett panikartat rafsande i handväskor och tvagande med sprit. Jag tror till och med att hon inhalerade lite. Under intervjun höll hon ett ordentligt avstånd till den andra gästen, och vill definitivt inte krama honom till avsked. Hopplöst att vara hypokondriker…

Drömde en mardröm om det värsta jag vet. Jag var på en fest, där vi satt vid långa bord längs en vägg. Bredvid satte sig en kille som jag tyckte verkade lite halvhet och han pratade och pratade medan han lassade in mat i munnen. Helt plötsligt ser jag hur han börjar mala lite med käkarna och se konstig ut, och sen kommer kaskaden. En hård stråle bara, rakt ut. Sen vänder han sig om till vänster (jag sitter på hans högra sida) och kräks rakt på den tjej som sitter bredvid honom. Han vänder sig sen mot mig och det stänker i mitt hår. Och då vaknade jag, med hjärtklappning och äckelkänsla i hela kroppen.
Det är fan inte lätt att vara kräkfobiker.

20110621-203631.jpg

Har man följt mig genom åren vet man att jag lider av emetofobi, en skojig liten åkomma som jag vet att jag delar med många. Fler än man tror när en panisk rädsla för att kräkas. Men lite kul är det samtidigt att hitta såna här roliga anslag. Och jag kan inte nog understryka det – om vi alla var lite mer noga med handhygienen skulle vi slippa Galna Kräksjukan. Word!

Snart väntar fyra hektiska dygn i Luleå, då första deltävlingen i Melodifestiva1en drar igång. Det blir min tredje medverkan, den här gången jobbar jag för någon helt annan än tidigare. Som jag inte känner och inte vet hur hon funkar under press. Det borde göra mig lite pirrig i magen, men det enda jag är nervös för just nu är den jävla flygresan upp. När ska jag någonsin bli kvitt min rädsla för att flyga?

Jo, tack. Flygresan gick fint, både dit och hem.
Det berodde till ganska stor del på att jag flög i sällskap med en väninna, som är tiotusenfalt mer flygrädd än undertecknad. Det tog lite fokus bort från min egen rädsla; istället hamnade det på henne med tröst och lugnande prat. Jag fick också vara med och lyssna i de många samtalen mellan henne och flygvärdinnorna, som fått veta att hon är så extremt rädd. De var oerhört pedagogiska, vänliga och deltagande.  När jag såg hennes paniska, oroliga blick och tårarna hon fällde, la sig min rädsla lite grand.
På hemresan dövade jag den där rädslan som kom smygande med filmen ”Farsan”, en Bloody Mary och en liten, inte speciellt välsmakande, burk vitt vin. Det gjorde att jag till slut tyckte att flygningen var riktigt behaglig.
När vi började förbereda oss för landning la jag sambons svarta tröja över huvudet och pluggade in hörlurarna långt in i hörselgångarna. Då gick det ännu bättre. Jag såg säkert inte klok ut, men det bjöd jag på. När vi kommit ner sa de övriga tre vuxna i resesällskapet att landningen varit ganska ”brysk”. Det märkte inte jag. Heja Bloody Mary!

En sista liten grej om gastroskopin jag lyckades övertala mig själv att göra. Jag lovar, jag släpper det sen.
Men visst är det egentligen ganska konstigt att man nojar mer över undersökningen i sig än vad undersökningen ska visa? Jag var inte ett dugg nervös över att kanske få ett besked om begynnande magsår eller något ännu värre. Jag var fullt fokuserad på att oroa mig gråhårig(are) över den där slangkameran…

Då var gastroskopin överstökad då. Och jag fick inte bli sövd.

När man är som jag, läser man förhållningsregler och instruktioner med flyktiga ögon och väljer att lagra det lite hur som helst i huvet. Jag läste ”du får inte äta sex timmar före undersökningen”. Vad jag valde bort var ”du får inte äta eller dricka sex timmar före undersökningen”. Eftersom jag åt min sista tugga igår kväll kompenserade jag glatt min hunger imorse med vatten, typ en halv liter eller nåt. Jättebra, inte.
När jag kom till mottagningen upplyste dom mig om att jag missat den lilla men viktiga detaljen och alltså inte kunde sövas. ”Men vi kan försöka ändå, om du vill, så du inte åkt hela vägen förgäves”. Jag var redan inne på att boka om tiden till ett annat datum, men när dom klappade mig tröstande på handen och talade vänligt till mig och samtidigt lockade med lugnande medel, tänkte jag ”ämen, va’ fan! Jag kan ju inte mer än spy på dom i värsta fall”. Och så gjorde jag undersökningen.
Hulkade gjorde jag, trots att dom bjöd på spädbarnsslangen och en massa lull-lull i blodet som gjorde mig lugn som en filbunke. Men det gjorde liksom inget. Livet var rätt skönt och flummigt just då och det tog inte mer än någon minut, så var det över. Och undersökningen visade inte på några som helst sår eller andra otrevligheter. Den gode doktorn mumlade något om intolerans mot laktos eller gluten, eller vad det var. Jag minns inte så noga. Jag var fullt upptagen med att flyga lite…

Jag tar gärna en tripp igen med det där lugnande inför flygresan på fredag….

Solar plexus känns som ett hål, magen svider och det svider och bränner i munhålan. Imorgon eftermiddag har jag en tid hos min husläkare. Den här magkatarren måste komma under behandling, annars kan det sluta illa. Jag har lagt av med allt. Kaffe, cigaretter, jag försöker äta bra och regelbundet och undviker sånt som magen inte gillar just nu. Ändå blir det inte bra, det går inte över. Minsta lilla stressmoment och jag känner det i magen, direkt. Nu blir det läkarbesök, som sagt. Och jag har sagt till mig själv att ska det göras gastroskopi, då jävlar måste dom söva mig. Jag kommer att noja till mig ett blödande magsår om jag måste göra det i vaket tillstånd och det är väl inte riktigt meningen. I mitt fall räcker det inte med den där tjusiga bedövningsvätskan man får. Visst kan man bli sövd? Säg att man kan bli sövd? Gastroskopi utan anestesi – över min döda kropp!

Jaha, så var det då dags igen. Imorse låg LK i sängen och smågnydde, innan det var dags att kasta upp i hinken. Fan, det var ju knappt tre veckor sedan sist! Och precis samma scenario – utochinvrängning på magen och sedan var det bra igen. Det är nästan så att man börjar fundera i andra banor än kräkbaciller. Frågan är – vilka banor då? Mask i magen?

Det enda som är bra med dessa regelbundet återkommande attacker är att jag blir mindre och mindre nojig. Nu kan jag t o m sitta bredvid och hålla undan håret, utan att få (så mycket) hjärtklappning.

Så, dagen har ägnats åt bokläsning, Xbox-spelande, tv-tittande och lite tv-spel. Imorgon måste jag ta med henne till tv-studion – har lovat följa med skivinspelande fröken som stöd i ett förmiddagsprogram i marksänd kanal. Det känns skönt att veta att LSS kommer åter från franska rivieran imorgon kväll.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits