You are currently browsing the tag archive for the ‘golf’ tag.

Söndag.
Har pyntat hemmet fullt med jul (det brukar räcka med lite julstjärnor, LED-lampor, levande ljus och lite röda gardiner så känns det lite juligare). Tittat på film med tre tolvåringar. Spelat 9 hål vintergolf på en bana, vars greener var så frusna att det var ett litet helsike att putta. Tränat. Nu väntar ett fint bastubad och sen är det väl snart dags att nanna kudden, för att möta ännu en arbetsvecka.
Och ute blåser kalla vindar. Den politiska utvecklingen i Sverige gör mig mörkrädd. På riktigt.

Annonser

Ja, jäddrar vad man kan hinna med på bara två ynka dagar, utan att ändå känna att man på något sätt bränt ut sig.
Lite golf, lite städning, en konsert med förfest-mingel, lite mer städning, en födelsedagsfika och så avslutningsvis lite egen pizza-tillverkning. Nu väntar strax ett litet jobbmöte på telefon. Sen ska jag bänka mig i valvake-soffan ett tag. Trots att en redan nu kan gissa utgången är det ändå ganska spännande. Låt oss bara hoppas att kvällstidningarnas kampanj gentemot SD har fått några att ta sitt förnuft till fånga. Tyvärr tror jag de kommer att få stort genomslag på vissa lokala orter runt om i Sverige och ojojoj, vad de som placerat dem där kommer att få ångra det när dom inser vad dom gjort…

01215ffc1b45f68b002394340ff019471eaa5e9ad3

Bilden är missvisande, vi hade fint väder, faktiskt.

På riktigt. Den här veckan, som i och med denna söndag äntligen tagit slut, vill jag aldrig någonsin uppleva igen. Den här veckan har fått mig att känna mig gammal, den har fått mig att känna att min kropp är på fallrepet, skröplig och snart uttjänad. Jag är så innerligt trött på att ha ont och att gnälla över smärta och sjukdom, så jag orkar knappt skriva det här inlägget.

För att göra en jäkligt lång och rätt deprimerande liten historia kort, kan jag bara sammanfattningsvis säga att jag troligen har en släng av divertikulit. Och har ni aldrig någonsin drabbats av den lilla åkomman, bara säger jag: stort jävla grattis! Utan att överdriva är det nog det ondaste jag haft i magen. Lägg lite feber till och en känsla av att ‘nu fan är jordens undergång nog nära och det kan gärna göra detsamma för det ska bara bli skönt’. Ja, så kan vi ju lägga till lite allmän nack- och axelvärk, och en gullig liten tennisarmbåge på det, så har ni min vecka i ett nötskal.

Trots det allmänna tillståndet av att man hellre vill lägga sig ner och kvida i ett hörn, åkte jag och maken till Ljusterö för att fira vår 2-åriga bröllopsdag och spela lite golf ihop. Det var bokat sedan länge och vi vill ju göra det till en tradition. Extra mysigt skulle det ju bli eftersom han dessutom varit bortrest en hel vecka.
Well, så där riktigt romantiskt och jättemysigt blev det ju då inte pga det där ovanstående men vi fick mycket frisk luft och två uppfriskande 18-hålsrundor på en väldigt fin och rolig bana. Under lördagnatten låg jag mest i fosterställning och gnydde i min säng men – peppar peppar – idag, söndag, har det äntligen känts lite bättre. Nu ska jag bara googla och dammsuga internet på vad och hur man ska äta för att slippa det här eländet i framtiden. Jag vet på ett ungefär vad det handlar om, eftersom jag har en väninna som har drabbats flera gånger, men det finns specifika livsmedel och saker man definitivt bör undvika. Nötter t ex, som alltid sägs vara bra och extremt nyttigt för dig, är rena smärtfällan för en med divertikulit. Nåt jag definitivt for sure vet, är att jag ska återuppta min 5:2 igen. Den stupade ju i somras men jag tror det är ett bra trick att slippa sånt här skit. Att ha tarmproblem av den här kalibern är inte min grej.

 

500 mg Pronaxen fick jag utskrivet av doktorn. Tanken var en tablett två gånger om dagen. Redan efter första tabletten kände jag hur smärtan bara gav med sig och klingade bort. Oerhört skönt, eftersom jag gått och dragits med den så länge. Dagen efter reagerade jag över hur jag kände mig sugen på mat hela tiden, liksom en sugande hungerkänsla i magen. Dag två kändes det som om jag höll på att få akut magsår och senare på kvällen kackade magen ur helt och sa ”hej och nejtack, dom där pronaxentabletterna åker rakt ut i avloppet nu”. Himla tråkigt, eftersom dom verkligen hjälpte. Jag försökte med allt – a-fil, novalucol, massor med mat i samband med medicin men det hjälpte inte. Vårdcentralen tyckte att jag hellre skulle ta en alvedon tillsammans med en ipren. Det hade tydligen ungefär samma effekt men är betydligt snällare mot magen. Jag ska låta magstackarn återhämta sig ett par dagar, men sen ska jag testa att ta en tablett om dagen istället för två. Vore ju underbart om den kunde tolerera det.

Kiropraktorn har gett mig mailadressen till en sjukgymnast som är duktig på akupunktur. Kortisonspruta var inget hon rekommenderade, eftersom det gör leder och ligament sköra och dom kan till och med brista. Just nu går jag på Voltaren gel, efter att ha slagit 100 bollar på driving rangen idag – det är första gången på länge jag håller i en golfklubba. Vi får väl se hur det känns imorgon. På torsdag spelar jag tävling, 18 hål, med maken. Då gäller det att vara fit for fight. Annars är det inte ens säkert att vi får uppleva vår andra bröllopsdag…  

Det är kul att träffa nya människor.

I helgen firade vi vår första bröllopsdag, och eftersom vi gifte oss på golfbanan, har vi beslutat att införa en tradition. Bröllopsdagen ska alltid firas med en golfweekend någonstans. Bara han och jag, inga barn eller polare.

Men så händer det andra grejer, såklart. Roliga och lite otippade grejer, under sagda golfweekend – den första i ordningen. Maken och jag stiftade bekantskap med ett lite äldre par. Han 65, hon 68. Dom var nyförälskade och redan när vi stötte ihop på parkeringen kändes att det var… folk man funkade med, trots att vi inte var riktigt i samma ålder. Under middagen satt de ensamma vid ett bort och kuttrade; vi tjyvlyssnade lite på samtalet och insåg att de verkade jäkligt roliga och dessutom hade vi lite gemensamma beröringspunkter, så att det fanns en naturlig igång, så att säga.

Så, när våra middagar var uppätna såg vi till att börja prata med varandra. Det hela slutade med att vi ”slog ihop våra bollar”, d v s vi bestämde att gå våra respektive golfrundor tillsammans dagen efter, istället för att gå var för sig, efter varandra. Och vi hade jätteroligt! Dom var precis så där roliga och trevliga som man kunde märka redan från början. Dessutom var de från stockholmstrakten, så nu är vi utmanade på returmöte någon gång framöver.

Det är kul när det klickar.

Magen bättre. Ingen feber. Nässelutslagen nästan helt borta. Jag mår prima.
Nu jä*lar ska det golfas! En sänkning till officiellt hcp innan säsongen är över är mitt mål. Heja mig!

Jag trodde aldrig någonsin att det skulle bli så här. Att jag skulle bli så förälskad, näst intill besatt. Ständigt i mina tankar, jag funderar hela tiden på när det ska bli nästa gång. Jag vill – hela tiden.

Min nyfunna passion – golf. Som sagt. Kiropraktorn upplyste mig så vist om att det – med min taskiga nacke och axlar – troligen inte är den bästa sysselsättning jag kunde ha. Ensidiga rörelser är sällan bra för någon som sysslat med ensidiga rörelser hela arbetslivet. Samtidigt sa hon att det är härligt med passion. Det tog jag fasta på, och sa också – i ett eget försök att verka klok – att ”ju bättre man blir desto färre slag gör man ju!”.

Jag har sänkt mig. Igen. Nu ligger jag på 42. Kan tyckas som ett mycket blygsamt handicap, men med tanke på att jag tills för bara ett par månader sedan stod och stampade på envisa 54 sedan förra året, känner jag det som en stor framgång. Och jag vill. Mer. Mer. Mer!

Imorgon bitti kl 07 lyfter planet mot Turkiet. En vecka utan golf. Det ska väl fan till om jag inte får gå och ut spela en gång innan. Om det så ska bli ensam!

Uppdaterad, senare: Tvingade med mig maken ut på vår lilla bana/klubb här nästgårds. Trots att han redan gått 18 hål idag, var han inte speciellt svårövertalad. Jag lyckades skrapa ihop 17 poäng, och grämer mig lite över dom tre hål jag fick streck på. Det hade kunnat bli en sänkning igen… Maken fick 18.

Just där, klockan 16:34 i eftermiddags, tog intresset för golfen slut.
Idag slog jag en hink bollar på driving rangen och av dom 40 jag fick från maskinen, var det 5 som jag var hyfsat nöjd med. Resten gick snett, kort, toppades och till och med i 90 graders vinkel, nästan rakt på näsan på väninnan som stod bredvid mig och slog.
Som sagt, nu är det slutslaget på ett tag. Fullständigt naturligt, eftersom vi ska ut på en veckas båtsemester. Och jag kommer inte att ta i en golfklubba förrän jag varit hos min kiropraktor och dragit ryggen rätt. Jag har ingen kraft i högerarmen överhuvudtaget, och det känns verkligen att det var länge sedan mitt senaste kiropraktorbesök. Det i kombination med en mängd bra och dåliga golfslag; till slut pallar kroppen inte mer.
Vi kan väl i alla fall skylla på det?

Läser mitt förra inlägg, som gjordes för så många veckor sedan. Hur deppigt lät inte det? Jag mår bättre, även om situationen på vissa fronter fortfarande ser ut som det gjorde då.

Maken har skärpt sig, efter att jag fått ett smärre psykbryt på honom dagen innan midsommar. Sedan dess har han varit mest som makar ska vara. Maken är av den sorten att han har väldigt svårt att uttrycka sig med ord och känslor. Man får mest gissa och fråga och möjligen få någon slags försök till känsloyttring till svar. Men när han häromdagen kom hem med ett paket ankelsockor storlek 35 (som jag sagt att jag måste köpa nästa gång jag kom till en sportbutik), då vet jag att det är hans sätt att visa att han hör mig, hör vad jag säger och att han bryr sig om och älskar mig. Sån är nu han, och jag köper det.

Och så är det det här med golfen. Jag är helt besatt. Det är någon slags ny sjukdom jag fått. Golfsjukan. Jag måste spela varje dag, annars får jag abstinens. Dessutom, efter att ha tagit en lektion med min golfklubbs pro, har jag börjat få till swing och slag, så nu har jag gått från hcp 50 till 44 på bara ett par veckor. Det gör ju inte saken mindre rolig. Nu väntar jag ivrigt på att få bli pensionär, så att jag kan åka på golfresor och bara frossa i golf, något jag aldrig i livet trodde om mig själv. Galet är ordet.

Imorgon bitti kl 9 ska jag beta av den ena av dom två grejer som gör mig nervös den här veckan. Dags att slutföra inför det mål jag haft den här säsongen, dvs att få grönt kort, äntligen, efter att det gått nästan två år sedan jag började kursen. Klockan 9 går jag ut med klubbens pro, Rob, som har -23 i handicap, eller nåt. Skamligt duktig är han i alla fall, har till och med ”gått på touren” under sin karriär.
Lämnade datorn och dottern ensamma en timme och åkte till driving rangen och slog en hink bollar. Kändes bra. Återstår att se hur det känns imorgon bitti.

Gulp.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,556 hits