You are currently browsing the tag archive for the ‘Kärlek’ tag.

Flera vänner och bekanta runt omkring väljer att separera. Jag lägger ingen värdering i det, en separation är sällan rolig men kanske inte heller oundviklig och inte heller till det sämsta i många fall. Rent av behövlig ibland. Det som slår mig är barnens inställning till en separation eller skilsmässa. Övervägande delen av barnen i den separerande relationen blir självklart ledsna, men det varar inte länge när de inser att de nu kommer att få ett nytt rum, fler leksaker/prylar och kanske t o m ett husdjur. Ha-begäret vinner över känslorna. Det gör mig lite beklämd, faktiskt.

Vilat upp oss med 60-årskalas, sjukhusbesök, pasta gorgonzola, biofilm och lite glasmålning. Fick faktiskt lite feeling när jag till slut hittade mitt uttryck.
Och… ja just… Sambon har spelat golf både fredag, lördag och söndag. Själv behöver jag gå mina fadderrundor innan jag kan ta det där eftertraktade kortet, men jag verkar aldrig komma så långt. Sambon verkar liksom ha fått första tjing på banan…

Varje gång jag träffar en ny bekantskap och berättar historien om hur jag och sambon möttes, och fortsätter att berätta om hans karaktärsdrag – då känner jag verkligen att det är killen jag älskar. Han är genomsnäll, lojal, trofast och gör mig varm inombords.
Varför känner jag inte samma varma kärlek när jag kommer hem och upptäcker att den satans diskmaskinen fortfarande inte är tömd?

Soon-to-be-sjuåringen har en beundrare.
Det en av dom mest högljudda och ”synliga” grabbarna i klassen som fallit för henne. Den lilla blyga violen tar det med fattning och en axelryckning. Jag fick själv reda på det häromdagen, när mamman berättade det för mig. Vi pratade om att låta de unga tu leka ihop någon eftermiddag efter skolan, och det tyckte hon var en bra idé.
Vi berörde ämnet, dottern och jag, för ett par dagar sedan. Jag frågade om hon tyckte att det kunde vara kul att leka med W någon dag. Ja, sa hon. ”Han verkar ju tycka om dig”, sa jag lite trevande. ”Men mamma”, kontrade hon. ”Han är ju KÄR i mig! Hela klassen vet om det!”.
Kärleken verkar tyvärr inte besvarad – hon visar inte något överdrivet intresse för det motsatta könet överhuvud taget.

Hur kommer det sig att bullriga, busiga killar faller för den blyga, tystlåtna typen? Jag fick själv för inte så länge sedan reda på att en av de tuffaste, coolaste killarna i min klass var dödligt förälskad i mig på högstadiet. Jag, en liten fjärt, två pannkakor hög, som inte sa ett ljud och som blev högröd i ansiktet om en kille så mycket som kastade ett öga på mig. Troligen ligger det väl något i det där uttrycket ”opposite attracts”.

Vårblommor är vackert.
Två små unga damer som plockar vårblommor på väg hem från fritids är ren och skär idyll.
Två små unga damer som passerar det lokala bageriet och som går in och tindrar med ögonen och yppar orden: ”får vi byta den här buketten mot varsin bulle” är inget annat än framåtanda och driftighet.

Lycka just nu, idag.
En morgon utan stress och tjat där vi till och med hann med en omgång med dinosaurie-kortspelet innan det var dags att gå till sexårs. Lycka är också dotterns fadder; en fantastisk nioåring med långt, korpsvart hår. Vi brukar alltid passera fritids på eftermiddagarna och dottern vill gärna se om hon är där. Två gånger har vi haft tur, och båda gångerna har denna fantastiska nioåring släppt allt hon haft för händer och sprungit fram och gett henne en stor kram. Dom har inte träffats mer än ett par gånger tidigare, men verkar ha funnit varandra ändå. Det gör mig alldeles varm.
Lycka är också att lämna skolgården och höra skratten från henne, där hon leker hinderbana med en kille i klassen.
Och lycka är den varma solen i nacken när jag sakta går till tunnelbanan.
Om jag hade en riktig skitdag häromdagen, är det här en rak motsats.

Ikväll går jag på releasepartaj.
St4ff4n Hellstr4nd släpper sin samlingsskiva och det firar vi självklart.

…och tjong, så var man tillbaka i vardagslunken med morgongnäll, soff-sömn och två vuxna som knappt ens umgås på kvällarna för att båda har så förbrakat mycket att göra.
Nu är det dags för en uppryckning i familjen. Vi kan ju inte ha det på det här viset!  Vi börjar lite lätt med en båttur med familjen till Åbo där det ska avnjutas (?) Mark00lio och äta gott. Mormor ska sedan anlitas under annandagen så att det förlovade paret får ha ett par timmar på tu man hand. Det behövs så lite. Bara gå på stan ihop, ta en fika, gå på bio. Jag har siktet inställt på ”Män som hatar kvinnor” för oss på måndag. Annars kommer jag att bli en kvinna som hatar män…

bn-132
Jag fortsätter imponeras av vår dotters konstnärsådra. Här har hon skildrat sin nyårsafton. Tyvärr ser man inte det fina glitter som hon illustrerat fyrverkeriet med. Hon har en osedvanlig känsla för detaljer – något som de båda skolfröknarna också påpekade när dom visade mig bilden.

Jag kommer verkligen att fortsätta uppmuntra henne att rita och måla.
Modershjärtat sväller av stolthet.

bn-122

Det blev ett bra avslut på gårdagen. Under styrelsemötet med bostadsrättsföreningen beslutade vi att sänka våra avgifter med 15 procent. Med tanke på att vi har områdets troligtvis högsta avgifter känns det skitbra. Förhoppningsvis kan det lätta åtminstone lite på den där stora, stora klumpen pengar som måste lämna kontot i slutet av varje månad.

Mindre roligt att få höra att våra underbara, bullbakande polisgrannar troligen kommer att separera och lämna huset.

På tal om relationer: svartsjuka är inte kul. Just nu är det jag som är sotis. Far och dotter knyter allt starkare band och det gosas och kramas, spelas Xbox-spel och på nätterna är det han som får nattlig påhälsning när hon vaknar och lämnar sin egen säng (och då blir det trångt, eftersom min käre sambo inte kan somna på annat ställe än i tv-soffan – ja, jag vet – han är galen…). Nu är det bara pappa som duger. Det är nästan så att det är tur att han åker bort imorgon, och blir borta nästan en vecka. Nu är det min tur att tanka mys.

Jag hör barnen pyssla bakom min rygg, när jag står och torkar disk. Ljusen brinner i dom nybyggda sockerslotten och jag stoppar in julskinkan i kylskåpet, tillsammans med all mat vi just handlat. Jag känner mig nästan lite huslig och barnen säger med förväntansfulla röster: ”nu är det bara tre dagar kvar till julafton…”.

Känner att det är på riktigt. Det är det här som betyder. Som spelar roll. Som jag vill minnas när jag blir gammal på riktigt.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,326 hits