You are currently browsing the tag archive for the ‘management’ tag.

Jösses som den här veckan har rusat iväg! Och grejer har det hänt också, fina grejer som gör att jag känner att jag presterat något riktigt bra.

Bandet jag representerar har fått sitt första ordentliga förbands-gig. Tyvärr är de så många i bandet att det fick bli en bantad uppsättning; dom gör det akustiskt på fyra. Gudarna ska veta att man får hacka i sig och stå ut med mycket som förband. Huvudbandet är det enda som räknas, det är inget betalt och killarna ska vara glada om de får möjligheten att soundchecka. Men, eftersom det är ett utländskt band de ska värma upp för och båda konserterna i princip är utsålda så är det bara att le och se nöjd ut. Killarna får visa upp sig för en ny publik och också testa på hur  det skulle kunna se ut och låta om det dyker upp liknande erbjudanden framöver.

Så, det blir en hel del resande nästa vecka, eftersom både Stockholm och Göteborg står på agendan. (Ja, och så Örebro igen på fredag.) Ingen rast, ingen ro. Det som känns extra skönt är att det är jag som satte dealen. Jag. Inte deras nytillträdde bokare. Och självklart är det ju en fjäder i hatten för mig som manager, och jag kan känna att jag presterar något.

Under tiden fortsätter min unge adept att ösa kärlek över mig. Det är nästan lite otäckt att någons framtida karriär vilar i händerna på en. Och jag har haft en första, liten clash med en vän som är involverad i honom. Hen har hjälpt mig med hans mediaträning och hen har rådgjort med honom kring hur han ska bemöta media och agera i intervjuer. Och efter en intervju han gjorde häromdagen ringde hen mig och sa att han var så missnöjd med intervjun, så ledsen och att hen trodde att den skulle ge effekter på hans relationer med dem han gjorde intervjun tillsammans med. Hen sa: ”Jag tycker du ska ringa honom, han var väldigt ledsen och jag hörde att han höll på att börja gråta. Jag har erbjudit mig att han kan få sova här om han tycker det blir jobbigt ikväll.”. Självklart ringde jag min adept, bara för att upptäcka att han inte var ledsen, bara ordentligt besviken och förbannad. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur hen tolkade honom när dom pratade. Och varför hen erbjöd honom att få övernatta där. Jag drar genast öronen åt mig och blir avvaktande. Det ska mycket till innan jag skulle erbjuda någon jag jobbar med och knappt känner en sådan sak. Hur nära jag än kommer den jag jobbar med.

Jag hann med att gå på ett publik-rep också. Lena Phi1ipssons ”Jag är ingen ä1sk1ing” i torsdags. Och om hon säger att hon inte är någon älskling, kan väl jag också berätta att jag inte är något super-fan heller. Men det är ändå roligt att gå på något som jag aldrig hade betalt pengar för att se själv. Dessutom ska jag erkänna att hon kan sjunga jävligt bra och diggar man henne, är det definitivt värt att se showen.

Folk tror nog inte jag är klok när jag säger att jag verkligen älskar att jobba. När man säger sånt låter det som att man har det dåligt hemma. Jag har det inte. Lika fint som det känns att jobba, känns det såklart tillsammans med maken och nyblivna tonåringen.

Det är samma med min make. Häromveckan satt vi i TV-soffan och slöglodde på nåt när han plötsligt glatt utbrast: ”- Härligt, imorgon är det måndag!”.

På grund av detta, eller rättare sagt tack vare, var det inte speciellt jobbigt att bege sig till stort fik på Söder för dagens första möte. Tillsammans med de två som utgör stommen i sjumannabandet drog vi upp planer för 2016, när vi ska släppa singlar, album, turnera osv. Och jag säger vi, för det känns nästan som att jag är en åttonde medlem i det här coola, coola bandet. För någon dag sedan blev en av deras senaste videos utsedd till en av årets tio bästa av en tysk blogg. Jag blir nästan grinfärdig när jag läser motiveringen:

”Bi11y M0m0 are so fascinating. What are they? Folk? Rock? Pop? Country? Yes they are indeed. You know that song by cash where over the years he assembled himself a handcrafted automobile one part at a time and he couldn’t have been prouder of the nonconventional results…This is Bi11y M0m0 to me and not a dull moment one their blazingly unique … A blast in every corner. This video does the band justice, captures their every nuance. I think this band is going to be internationally huge sooner than later.”

Samtidigt blir jag så frustrerad, eftersom dom svenska musikjournalisterna totalt har ignorerat det här bandet. Men, det sporrar mig samtidigt, eftersom jag hela tiden drivs framåt av känslan ”jag ska fan visa dom!”.

Eftersom jag hade ytterligare ett möte inbokat under eftermiddagen och min lilla familj var iväg på annat håll, gick jag till kontoret och fortsatte jobba ett par timmar. Mötet på eftermiddagen var med en trio killar som spelar excentrisk, intelligent hårdare rock. Deras nuvarande management har inte riktigt prioriterat dem så som de hade hoppats och de letar någon som kan göra det. Och eftersom jag är bekant med trummisen sedan tidigare och han i sin tur är bekant med killarna i mitt första band – ja, det ena har ju lett till det andra. Jag måste vara helt tokig för innan vi skildes åt efter att ha suttit och snackat i en och en halv timme hörde jag mig säga ”jo, jag skulle tycka det vore jättekul att jobba med er!”.

Tar jag mig vatten över huvudet nu?
Cheezus, hur ska det här sluta, egentligen…

Jag kom plötsligt att tänka på en grej som hände mig i höstas.

I egenskap av manager var jag med bandet jag representerar på en tillställning där de skulle spela. Det var en etablerad fotograf som firade ett jubileum och han hade engagerat bandet som kvällens musikaliska underhållning. Jag brukar nästan alltid vara med när killarna spelar, snackar med folk, samlar på mig lite publikreaktioner och funderar på vad som kan förbättras eller förändras.

Medan killarna förberedde sig för kvällens spelning, stod jag och hängde vid ett bord. En av gästerna på festen kom fram och presenterade sig och vi bytte några artiga fraser. Han frågade vem jag var och jag berättade att jag var där med bandet och att jag är deras manager. ”- Jaha, okej – är du ihop med någon av killarna i bandet, eller?”, frågade han. Jag tänkte först inte så mycket på hans fråga, utan svarade bara per automatik. ”- Nej, jag är inte ihop med någon i bandet, jag jobbar som deras manager”. Och som om den första frågan inte var tillräckligt inskränkt, fortsatte han att trampa ännu  lite djupare i sitt klaver: ”– Jaha, så du är manager på riktigt?!”, Tydligen hade han aldrig träffat någon av de många kvinnor som faktiskt finns i musikbranschen på strategiska positioner. Han verkade helt ha missat att kvinnor har jobb överhuvud taget.

Och jag kände hur jag liksom sjönk ihop, som en sockerkaka när man öppnar ugnen för tidigt. Jag blev degraderad till nån jävla hang-around som är lite småkåt på eller ihop med nån av bandmedlemmarna och  leker manager för att få ligga. Efteråt, när det sjunkit in ordentligt, blev jag riktigt förbannad. En man hade aldrig fått den frågan! Nästa gång ska jag fundera ut någon riktigt dryg kommentar. Jag ska öva lite mer på min Bert Karlsson-attityd, tror jag.

Hörni. Vad säger ni om att utöka artiststallet? Ska vi satsa på det? Ni får ju stötta mig i det här, det här är ju viktiga grejer, för tusan!
Det känns tokigt bra, han är begåvad, har en fantastisk röst, han är ung och utvecklingsbar. Dessutom är han redan halvt om halvt etablerad. Hans första singel, som han gett ut själv, har redan lyssnats på närmare 100.000 gånger på Spotify. Och tack vare att han är så driven har han jobbat hårt med sin musik, han har producerat en populär podd och deltagit i en mängd event sedan flera år. Och det betyder att han redan har en inkomst. Vilket gör att jag kommer att få en inkomst.
Man hör ju hela tiden – ‘om det känns för bra för att vara sant, då är det oftast inte sant’. Jag kan ändå inte riktigt applicera det på den här situationen. Och eftersom jobba är det enda i livet jag känner mig bekväm och ‘hemma’ med, förutom min familj, så behöver åtminstone inte jag fundera speciellt länge över det här. Jag har nog redan bestämt mig.

Vi kör, va?

Men vad tänker ni på, egentligen!? Varför säger ingen nåt? Inte ett inlägg på över en månad! Vad är det för kass typ som sköter den här bloggen, egentligen? Och varför har ingen sagt hur mycket ni längtat efter en reseberättelse från min USA-resa med bandet? Va?! Vaaa?!!

Ja. Jag ska berätta. Men ska jag vara helt ärlig, var det ju inget speciellt.

Äh, vem försöker jag lura, egentligen? Och varför ska jag verka svår och introvert? Det var bara det roligaste jag gjort på mycket, mycket länge! Vilken energikick, vilken boost för den sociala självkänslan, vilken lärdom i konsten att mingla och vilket jäddra skönt sätt att lära känna det här gänget på riktigt.
Själva resandet såg jag ju inte fram emot, särskilt inte med tanke på att vi skulle upp i luften dagen efter den tragiska olyckan där en pilot valde att krascha sig själv och 150 pers in i döden. Men, jag stod ut. Med lite hjälp av lite piller och det faktum att det var gratis alkohol ombord på långflighten.
Som belöning fick jag en hel drös med roliga minnen, träffa nya människor och inte minst ett gäng nya skrattrynkor. Det var väldigt länge sedan jag skrattade så vansinnigt mycket. Och det är svårt att inte bli imponerad av de kaliforniska vyerna. Jag fick fjärilar i magen på riktigt när vi åkte över Golden Gate Bridge och blickade ut över bukten, och där ute låg Alcatraz.
Värmen, vädret och attityden – säga vad man vill om amerikanare, men känslan av att höja blicken från marken framför en, låta axlarna sjunka ner och möta varje människa med ett ”hi, how are you?” var precis vad jag behövde. Det var magiskt och en känsla som jag gärna hade tagit med mig hem och försöker applicera lite här hemma.
Själva staden Napa var liten och oerhört trevlig

Klicka på den här länken så får du en liten hint om hur det var. Bandet filmade själva. I klippet där den kompissökande hunden dyker upp, ser man hur kameran skakar av mitt skratt.

Orden från sångaren i ett band jag jobbat med tidigare ringer tydligt i mina öron efter helgen. Han pratade om deras tidigare manager/turnéledare/bokare om anledningen till att dom gick skilda vägar. ”Mot slutet verkade hon tycka det var roligast att sitta med grabbarna backstage och dricka vin”. Nu tror jag förstås inte det är hela sanningen, för det tror jag aldrig hade varit ett problem om det hade rört sig om en man, åtminstone inte i samma utsträckning. Men det ger onekligen mig perspektiv på vad jag/man bör och inte bör göra som manager. Som kvinna är man verkligen i en helt annan sits, särskilt i ett band med uteslutande män.

Jag åkte med bandet till Eskilstuna för att se giget. Jag delar gärna bil med dem, jag äter gärna middag i logen med dem innan gig. Men när jag satt med dem i logen efter maten och hörde deras interna snack, då kände jag att ‘här är inte min plats just nu’. En timme innan gig lämnade jag, strosade runt i lokalen, fixade ett bord där vi sålde lite merchandise och höll mig undan.
Jag tänker inte gå på alla deras gig (möjligen de i Stockholm), de är ett band som klarat sig väldigt bra utan inblandning från någon manager eller liknande tidigare. Mitt jobb är inte att ”sitta med grabbarna backstage och dricka vin”. Jag fyller en annan funktion, har en annan roll. Jag pratar gärna och ger feedback före och efter gig, peppar och kommer med beröm och/eller konstruktiv kritik. Jag vill vara någon som man lyssnar på och att man fattar att jag är seriös och på riktigt. Jag är där idag, jag känner att jag fått dom här killarnas förtroende på ett jättefint sätt och jag vill behålla det. Jag är inte ute efter att bli deras nya bästa vän. Jag är lyckligt gift och jag letar inte någon potentiell pojkvän i bandet. Jag vill hjälpa dem i deras karriär, se till att de flyger. De ska vara trygga med mig, veta att det är jobb och inte nöje eller fritid när jag ger dem min tid. En öl på sin höjd, men jag kommer alltid att vara näst intill alkoholfri i deras sällskap. Jag har sett för mycket av den andra sidan i andra sammanhang.

Efter en bra helg har onsdag, idag alltså, varit första riktiga arbetsdagen. Känns bra att vara igång igen.
Nu är dessutom managementavtalet underskrivet och klart. Det här året kan bli hur intressant som helst. Stolt, glad och lycklig att jag gör detta.

Lite lagom jobb idag. Lite mailande. Ett möte med en driven kvinna som jag hoppas kan bli något av en mentor för mig i det här nya som snart kommer. Det finns ett nätverk i min bransch som heter Makten Över Mus!ken, som består av en hel massa erfarna personer, bara kvinnor, i musikbranschen som hjälper och stödjer varandra och verkar för bättre jämställdhet i vår bransch. Alla dessa erfarna kvinnor agerar också mentorer och tar sig an varsin adept, unga kvinnor som vill in i branschen och som får råd, tips och stöd. Där vill jag vara med. Kanske inte som mentor eller adept, men som en del i nätverket. Träffas, utbyta tankar och visioner. Det känns mer och mer som ett stort och rätt steg för mig, detta. Och jag hoppas, och tror, att det faktum att jag som kvinna blir manager för ett band med sju herrar, kan vara något som är fördelaktigt både för mig och för dem.
Nu ska avtalet bara gås igenom och justeras lätt, och sen… Sen blir det champagne!

Trots att avtalet ännu inte är underskrivet, och jag egentligen borde slappna av och lägga bort tankarna på det tills vidare, så fortsätter det att mala i huvet på mig.
Sju grabbar?! Hur ska jag orka? Hur ska jag kunna hävda mig som ensam kvinna i en grupp män som redan är ordentligt sammansvetsade? Samtidigt väljer jag att tro att en kvinnas styrande hand är precis vad dom behöver. Lite andra ögon, lite mer professionella som inte bara tänker konstnärsskap och musik.
Sedan är ju också frågan: hur mycket ska jag lägga mig i? Image, kläder, utseende, låtval på gig, ljus, ljud – grejer som kan vara väldigt känsliga ämnen om man trampar på och har för mycket åsikter kring, som utomstående.

Jag träffade gänget igår, och såg dem live igen. Nästan bättre den här gången, tyckte jag. Mer avslappnat och ännu lite tajtare. Vi bestämde då att när allt är underskrivet och klart, ska vi sätta oss ner och bena ut vad som är prioritetsfrågor för dem. Det mest naturliga är ju att fokusera på det som ger båda parter inkomster, så att hitta en bokare känns definitivt som ett första mål. Vi får se hur deras visioner och tankar ser ut.
Det är härligt att se hur fina dom här killarna är mot varandra och hur väl dom verkar känna varandra. När en av medlemmarna stod lutad över sångaren (som satt ner) och pratade med honom, strök sångaren honom kärvänligt i skägget. Det är fina killar som verkar bry sig om varandra på riktigt. Det tycker jag om.

Och alla utom en har väldigt fina skägg.

 

Iiiiiiiiiiiiiiiii!

Kärleken spirar. Det pirrar i hela kroppen och jag är troligen en pina för min omgivning, särskilt min käre make, eftersom jag inte kan sluta t-j-a-t-a om mina nya killar. Igår träffade jag ena hälften av bandet, vi snackade ganska länge och jag har just skickat iväg managementavtalet för granskning.
Jag får hålla mig hårt i bordskanten för att inte lägga upp saker på fejjan eller på twitter men jag tänkte försöka göra det här strategiskt och bra. Professionellt, liksom. Vi får se när vi skriver under och kör igång på riktigt. Jag vill att allt ska vara rätt, undertecknat, godkänt och klart innan vi tar det stora steget.
Under tiden fortsätter killarna att droppa små mail med glada tillrop och positiva saker som händer kring bandet: folk som lyssnar och gillar, engelsmännen som tar andrasingeln till sitt hjärta, hur media i England gör inlägg på twitter och hyllar låten – jag har positivt pirr i hela kroppen!  Jag tror faktiskt inte att jag känt så här tidigare, jag har varit positiv till många av mina projekt men aldrig på det här sättet. Imorgon ser jag dem live för andra gången. Till det giget tar jag med mig ord från tidigare idag, en tidigare kund/artist som berättade att han och hans band ska ut och turnera som förband till ett stort, amerikanskt band i höst, samtidigt som dom planerar att släppa sin fjärde platta. Jag nämnde inte något om mina nya planer för honom. Men han berättade att hans band och deras (kvinnliga) manager gick skilda vägar tidigt i somras. ”På slutet var det som att hon bara gillade att hänga med killarna i bandet och dricka vin”. I samma ögonblick han yttrade dom orden, tog jag ett beslut – en sån manager kommer jag aldrig att bli!

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits