You are currently browsing the tag archive for the ‘mat’ tag.

Äter ägg. Till frukost, lunch och middag. Nja, inte middag kanske men minst 4 ägg om dagen blir det.
Jag har börjat med GI-mat igen. Och promenader, push- och situps. Om jag ska gifta mig i något annat än en one-piece till sensommaren, är det hög tid att börja tänka på att gå ner ett och annat kilo.
Sen jag slutade röka har jag sakta men ändå säkert utökat mitt midjemått. Till och med mamma säger ”jaha, du har fått lite rumpa, ser jag!”. Igår åt jag 2 ägg, skivad kalkon och paprikaringar till frukost. Till lunch ägghack med kräftstjärtar och majonnäs. Middagen var makalöst god, och bestod av blandfärsbiff med dijoncréme och rostade (läs sladdriga/fuktiga) grönsaker. Biffarna blev något av det godaste jag ätit på länge, och jag gjorde dem själv. Vi snackar inte Mästerkock-standard men jag fick mycket beröm både från min kära mor och hennes make. Om det sedan beror på kosten eller att jag faktiskt rört lite på mig, men jag känner mig faktiskt lite piggare redan.

Annonser

Jag erkänner villigt: Jag gillar definitivt inte matlagning och känner mig hämmad i köket. Men det hindrar väl inte att favoritprogrammet just nu heter Sveriges Mästerkock? Hela familjen njuter, förfäras och skrattar. Jag är vansinnigt trött på allt som heter True Talent, The Voice och Idol. Sveriges Mästerkock är strålande TV-underhållning.

Jag har fått en mani.
Oliv-mani.

Förra gången jag blev torsk på oliver var när jag åkte till Israel för att hälsa på en pojkvän som gjorde FN-tjänst i Libanon. Färska oliver med kärnor blev en stor favorit. I sallader. Som tilltugg till ölen eller vinet. Och nu är det dags igen. I Spanien vaknade oliv-lusten till liv igen. Jag hade glömt hur gott det är med r i k t i g a oliver.
Det trista med manin är att det inte finns speciellt gott om riktiga oliver i Sverige. Tillverkarna ska ju envisas med att fylla dom med en massa tjafs. Pimiento, tror jag det heter. Mandel, citron, ansjovis, syltad paprika.
Vilket tjafs! Hela oliver med kärnor vill jag ha. Ge mig, ge mig, ge mig!

Det finns tydligen ingen riktig hejd på hur mycket kolja kan lukta (läs: stinka). Jag har aldrig varit med om en fisk som luktat så mycket… fisk. Igår fick jag bassning när sambon kom hem efter golfrundan. ”Vad fan har ni gjort, det stinker i hela trapphuset!?”. Idag fick jag bassning på kontoret när jag fick förbi med min lunchtallrik. ”Åh, fy fan! Det ligger som en luktsträng efter dig!”.

Ja, ja. Gott var det i alla fall.

Just nu står en doro wot och puttrar på spisen. Om du inte vet vad en doro wot är, kan jag upplysa om att det är en etiopisk kycklinggryta. Den ska serveras med råris och haricot verts, allt enligt ”Linametoden”. Jag vet ännu inget om smaken, men det doftar sååå gott! Kryddblandningen heter berbere och innehåller koriander, ingefära, curry, muskot, kanel, cayenne, chilipeppar, svartpeppar och paprikapulver. Vi får se hur det går hem i den lilla familjen…
Ikväll ser jag min artist bli blåst på TV3. Från början blev jag tillfrågad att agera mullvad (ni kanske minns att jag för en tid sedan var väldigt hemlighetsfull i ett inlägg?). De hade tänkt applicera SDF’s giftemåls-blåsning på C och frågade om jag kunde låtsas ha en kompis som skulle gifta sig, en kompis som hade C som sin stora idol. Jag tackade nej. Dels eftersom jag har jäkligt svårt att ljuga och dessutom skulle det inte varit trovärdigt. Jag skulle aldrig ställt frågan i normala fall och hon skulle fattat direkt att något skumt var på gång. Det gjorde hon inte nu. Jag träffade henne direkt efter, och hon var ganska omskakad. ”Jag trodde verkligen att jag höll på att bli galen, på riktigt…”.

Nu är det bestämt – det blir en paus från Linas Matkasse.

Inte så att jag är missnöjd, det är bara det att den tredje lilla personen i hushållet inte riktigt är med på noterna. Trots att maten inte är speciellt ”tillkrånglad” och barnovänlig har vi svårt att få henne att äta ordentligt av det som lagas. Istället kommer vi (eh, vänta… läs ”jag”) att ta fram en matsedel för 7-10 dagar i stöten. Det kräver lite extra jobb, men det är det värt.

Skulle det knipa och man känner att man blivit extra bekväm kan man ju alltid handla mat på nätet och få det hemkört…

Den feta- och persiljebakade sejfilén ratades bigtime av barnet i familjen. Själv tyckte jag den var god, även om sej inte tillhör fiskfavoriterna.
Ett litet tips till Linas Matkasse: barnanpassa menyerna lite mer. Visst, man ska lära barnen att äta ”allt” men kryddig kikärts- och paprikakräm en vanlig onsdagkväll, efter en lång dag med mycket hunger, kanske inte är det mest ultimata. Och de flesta av rätterna är sådär lite piffiga och speciella.

Om jag hade tid och ork skulle jag sätta mig ner och göra en veckomatsedel själv. Just nu fattas både tid och lust. Fortsätter kassarna att innehålla mestadels grönsaksrätter och sallader får jag nog ta och prioritera om lite ändå. Jag ger det ett par gånger till, sen följer en utvärdering och ett beslutstagande. Poängen är ju ändå att maten ska ätas av hela familjen.

Rulltrappsrepris
Timmarna rusar. Det är möten och sammankomster. När ska man hinna jobba, på riktigt? Eller är det mötena som är jobbet?
Åt årets första, och förhoppningsvis enda, julbord igår kväll. Det fanns så många olika sorters sill och lax och kallskuret, att jag aldrig orkade in på varmrätterna. När jag tryckt i mig kvällens sista knäck, kändes det som om jag aldrig mer i livet ville äta mat. Den sista slurken vin gick knappt ner.
Där satt vi, hela gänget, ute på Lidingön, vid vattnet på den fina restaurangen. Någon sa att vi skulle meddela Sveriges alla chefredaktörer att om någon skulle få för sig att bomba den just den här kvällen, skulle delas liv bli jättejobbigt. Jag undrar om dom skulle ha samma syn på situationen. Om sju av Sveriges promotorer skulle dö, skulle dom slippa en förskräcklig massa telefonsamtal.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,558 hits