You are currently browsing the tag archive for the ‘netflix’ tag.

charlie-hunnam-sons-of-anarchy-headshotJag är säkert sist på bollen som vanligt, men Sons Of Anarchy – goddamn vilken bra serie!
Och med risk för att bli kallad gumsjuk, men goddamn så het han är, Charlie Hunnam, som spelar Jax.

Om jag sneglar åt vänster här i tv-soffan, så liknar han som sitter bredvid mig faktiskt den här snubben ganska mycket. Samma ljusa, långa hår och småkaxiga attityd. Love it!

Mitt TV-tittande har verkligen förändrats på väldigt kort tid. Jag har plöjt så mycket serier. Och jag älskar det. Tyvärr blir bokläsandet lidande – jag har liksom ingen ork att läsa böcker längre. Nu är det ”quick fixes” och cliff hangers som gör att man bara måste fortsätta titta. Inne på avsnitt 6 på säsong 2 nu. Många, många säsonger kvar…

Annonser

Men åh, förlåt att jag stör igen!

Jag har varit på bio också. Värsta ketchupeffekten, ba’. Bio är kul. Tror det var Tsatsikifilmen som fick proppen att gå ur – den såg jag tre gånger på kort tid. Visserligen var det ju i jobbet, men det triggade igång känslan av hur ballt det är att se film på jätteduk. Så i julhelgen har jag klämt En underbar jävla jul, som jag tyckte hade sina poänger men som sjabblades bort lite. Och varför skildras alltid en förlossning med att vattnet går och sen kläms ungen ut direkt efter? Såna grejer kan jag reta ihjäl mig på, men ja ja, jag fattar ju. Det är film, och det är en förlossning som ska skildras och på kort tid. För mig tog det 23 timmar från det att vattnet gick och ungen kom. Så långa filmer är det ju såklart ingen som orkar titta på, hur roliga dom än är. Men ett par riktigt bra skådespelarinsatser, bl a av Peshang Rad och jo, föralldel Robert Gustafsson och Maria Lundqvist innehöll den. Och den får godkänt.

Och igår såg jag Mockingjay part 2. Utan att ha sett part 1. Men jag såg den inledande filmen, alltså Hungerspelen. Och det var ju inte någon handling som krävde ingenjörsexamen direkt. Den var också helt OK, sevärd och jag gillar verkligen Jennifer Lawrence, hon är riktigt, riktigt bra.

Mellan biobesöken har jag också lyckats klämma första säsongen av Frankie och Grace (Netflix), Jessica Jones (Netflix) och sista avsnitten av The Affair (HBO). Jag sa ju att jag har legat som en svullen valross i soffan!

Juldagsmorgon kanske glimmar, visan säger ju så. Själv känner jag mig rätt grådaskig. Inte så att jag är bakis eller nåt, alkoholintaget i det här hemmet är nuförtiden ytterst blygsamt och alla är synnerligen skötsamma och nyktra. Men särskilt glimmande blir man inte av att sitta hela dagen framför en tv (klämt 7 avsnitt av Touch med Kiefer Sutherland på Netflix – vansinnigt bra!), alternativt stående framför en diskmaskin som antingen ska tömmas eller fyllas. Jag kan trösta mig med att jag ändå inte är tillnärmelsevis lika snurrig som kvinnan ur ett av de par som delade vårt julbord här hemma igår. När de lämnade igår kväll, ringde hon från bilen och frågade om vi möjligen såg dotterns kvarglömda tröja någonstans. Det gjorde vi inte. Däremot hittade vi en påse med sonens jeans och tröja (han reste inte hem naken, han reste hem utklädd till tomte) och hennes egna skor. I förmiddags ringde hon igen, från makens telefon, och bad oss leta efter hennes telefon, som hon troligtvis glömt någonstans i vår lägenhet. Hon lovade komma och hjälpa till och leta, eftersom de ändå skulle åka och hämta lite grejer hos makens pappa. När hon ringde lite senare, för att säga att dom var på väg, sa jag att vi hade vänt upp och ner på hela lägenheten men inte hittat någon telefon. ”- Åh, telefonen! Den har jag hittat, den hade ramlat ur fickan i bilen!”, sa hon glatt. ”Men vi kommer ändå förbi och hämtar ryggsäcken som vi glömde i hallen..”.

Netflix, I love you. Ett riktigt smörgåsbord för filmälskare. Enda negativa är väl att filmerna kunde varit något aktuellare. Men jag klagar inte. Många filmer har gått mig helt förbi. Just nu är det mycket Matthew MacConnaughey. Duktig skådis är han. Och man får inte ont av att se på honom heller…
Och på fredag har nya säsongen av House of Cards premiär. Nåt att se fram emot, indeed. Attans, jag är beroende av min tv…

Så hade det rusat iväg nästan ett par veckor till sen senast.

Medan livet gallopperat på har det hänt saker, minsann:
Min kiropraktor har hunnit rädda livet på min nacke och mina axlar, jag har varit förkyld och repat mig, tränat, lagt om träningen, klippt mig, börjat fasta igen (en dag i veckan bara, nuförtiden), varit på gala i Göteborg, jobbat med Mello-kvinnan, beställt tid hos optikern för progressiva glas (inte en dag för tidigt! Fy satan så trött jag är på att ta av och på glasögon, glasögon som försvinner osv), beställt tid för massage och knarkat House Of Cards, The Killing och sjunkit djupt, djupt ner i tv-soffan. Det är helt underbart att kunna följa en serie hur länge och hur ofta man vill, istället för att se ett avsnitt och sen vänta en vecka på nästa. Tappade helt intresset för True Detective när jag inte kunde se avsnitt 2 direkt efter avsnitt 1. Dessutom tycker jag den var lite överhypad. Men Matthew McConahey, Macconnahy, är alltid bra.

bild från photoshoot 2_ej pressbildNu förbereder jag min kropp och min knopp inför fyra totalintensiva dagar i Mellos tecken. Det är några veckor kvar och just nu är jag glad att detta inte är vår mest hektiska tid på året. För jag behöver styrka, mod och kraft. Jag har till och med lovat mig själv att jag ska ta med mig mina träningskläder.
Artisten i fråga kommer att bo i eget hus i Övik, och det betyder troligen att jag kommer att få ha en hel del tid för mig själv. Det måste ju utnyttjas så gott det bara går!

Och nuförtiden är jag ju en ordentlig och skötsam kvinna, artisten ifråga benämnde mig till och med ”dam” för några dagar sedan. Och jobbet där i Ö-vik kräver dessutom att jag lever upp till allt det där. Artisten är en ny bekant och jag vill såklart visa att jag är pålitlig, säker, proffsig och har full kull. Tror inte hon skulle gilla att jag kom bakfull med alkoholstinn andedräkt till repetitionerna. Funderar faktiskt på att vara (nästan) helt vit den här gången. Vi får se. Det brukar vara åtminstone någon av kvällarna som det är lite hejom fejom på hotellet, men man behöver ju faktiskt inte gå all in för det. I säng innan 12 varje kväll, va? Och högst 2 öl. Vi säger det!

Begreppet ‘dam’ däremot, har jag inte riktigt mentalt förlikat mig med, känner jag. Det är jävligt jobbigt att inse att man faktiskt är tant, eller ja, ‘dam’ då. Under den där galan jag var på i helgen, började jag haja grejen dock, att det faktiskt är sant, precis som dom säger. Och det drabbade mig hårdare än jag hade räknat med.
Känner mig lite vilsen i min kropp och huvudet vill inte alls fatta att jag faktiskt kunde vara både morsa och mormor åt dom där ungdomarna jag frotterade mig med i lördags. Men jag tar informationen till mig, försöker reda ut tankarna och agera som den tant vuxna kvinna jag är…

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,556 hits