You are currently browsing the tag archive for the ‘tonåringar’ tag.

Från att ha varit en ventil, en oas dit jag tagit mig och pyst ur mig saker som känts lite jobbiga har bloggen totalt bara gett upp andningen. Kan det vara så att jag helt enkelt är för lycklig? Mår för bra? Emellanåt känns det faktiskt så; jag har inget större som skaver, ingen konflikt som gror och skapar oro, jag har en familj som jag står ut med och som står ut med mig. Jag vandrar inte på rosa moln till dagligdags men jag mår faktiskt rätt bra och känner mig tillfreds med livet. Och det finns inget att skriva hem till morsan om, om jag säger så.

Eller vänta. Det finns. Det här med att bo ihop med ett väsen, ett slags unisextillstånd till människa som snart fyller tretton. Jösses. Den grejen är ju värd en hel roman i sig. Och åh, det märks att hon har våra gener. Hon lider av en näst intill sjuklig blyghet. Jag vet precis hur det var när jag var i hennes ålder. Jag sa ingenting, om jag inte blev ställd mot väggen och hotad med vapen eller stryk. Så fort någon tilltalade mig blev skiftade jag färg och började svettas på överläppen. Imorgon ska vi till skolan för samtal med lärare/coacher och rektor om just den här grejen. Hon vägrar nämligen att göra sina muntliga framställningar, ni vet den där oerhört kräkframkallande grejen man skulle göra inför hela klassen, kring ett ämne som man i värsta fall blivit tilldelat sig och inte var ett dugg engagerad i men som bara måste göras. Annars kan man tyvärr inte få något fullständigt betyg. Min lilla sötgris, jag ser hur hon lider. Jag ser hur hon lider även i sällskap bestående av vår släkt och våra vänner. Hon hatar att prata med folk hon inte riktigt känner, hon undviker ögonkontakt, tittar ner i golvet. Hon ler lite desperat i ena mungipan och fly så fort hon kan. Och jag undrar – vad har jag gjort för fel? Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Att tvinga någon att försöka bli social mot sin vilja, kan man det? Ja, till viss del måste vi nog försöka göra det. Över och förbi är t ex tiden då hon gör sina mat/cafébeställningar, inköp eller liknande genom mig eller sin far. Hon måste prata för sig själv, inte använda oss som språkrör. Det här med blygheten är ju ingen ny grej – hon har alltid varit blyg. Och tyvärr skötte vi hennes kommunikation under småbarnsåren, svarade i hennes ställe och gav henne en ursäkt att fördjupa sin blyghet.

Fan. Curling byggde denna unge. Gissar att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i situationen och försöka reda ut det.

Annonser

Överhörde tre hysteriska, adrenalinstinna och högljudda tonårstjejer – aka gangsta wannabee’s – på tunnelbanan hem. De hade tydligen blivit tagna av polisen i samband med vad jag tror var klottring. På riktigt blir jag ‘fett lessen’ över hur dom kan tycka att det är världens coolaste grej att bli arresterad. Det pratades om att dom blev kroppsvisiterade, att polisen hade skottsäker väst, vilka puckade frågor dom ställde och hur tjejerna hade ljugit för att skydda varandra. ”Och asså, min advokat, hon var fett bra, hade du advokat, asså jag bara älskade henne!”. Och så tänker jag på min egen tjej därhemma. Hon som snart är 12, men ibland önskar att hon vore 15 men liksom inte förstår vidden av det. Jag tänker på hur vi bråkade lite imorse, att hon inte ville ha jackan som hennes pappa köpte förra hösten, för att den ”inte direkt är så snygg”. Hon är inte speciellt ‘tonårig’ egentligen, inte ännu. Hon hänger med bra kompisar och jag tycker trots allt att vi har en bra relation och älskar och respekterar varandra. Ibland bråkar vi, visst och ibland blir jag helt galen på henne, och hon på mig. Samtidigt undrar jag, hur ska det bli om ett par år? Och så tänker jag – den dagen den sorgen. Under tiden får jag se till att försöka göra det jag kan för att fortsätta fostra henne till en bra individ.

I mitt jobb hänger jag mycket på nätet. Surfar, googlar, kollar facebook, youtube och twitter. I jobbet. Privat är jag inte lika positiv till vare sig twitter, facebook eller instagram. Raderade just mitt instagram-konto och twitter kommer eventuellt att gå samma väg. Trots att vi förordar sociala medier till våra kunder, är det inte kul att se hur det kan missbrukas, skapa upplopp för att inte tala om all nätmobbing. Grisigt!

Hamnade av en slump på en av dom här evinnerliga tonårsbrudarnas bloggar. Unga tjejer i äldre tonåren som skapat sig en karriär genom att blogga, shoppa, sminka sig och tonårsaktigt filosofera kring vardagen som framgångsrik ung kvinna. Just den här tjejen figurerade i periferin förra gången jag var involverad i Mello. Hon och hennes manager betedde sig rätt illa i samband med en av efterfesterna. Trots att hon var så framgångsrik var hon oförstörd; såg fräsch och naturlig ut och jag vet att äldre i hennes närhet pushade henne att hålla fast vid det idealet.
Nya bilder på henne på bloggen visar att hon opererat läpparna och sminkat sönder sig totalt. Nu ser hon ut som alla dom andra. Anknäbbsbrudarna.
What a waste!

Läste högt för min fjortonåriga praktikant från aftonbladet.se under lunchen (jo, hon kan läsa själv, vad jag vet).
”Det har varit jordbävning i Italien!”.
”Ja, se så det kan gå när man inte röstar på Loreen i Eurovision!” blev hennes rappa svar.

Jag läste också högt för henne ur Metro medan vi väntade på vår lunchbeställning, om den nakne och helt uppenbart bindgalne amerikanske mannen som hade börjat tugga på en uteliggare. Helt utan minsta ironi frågar hon: ”Vadå, är han zombie?”. Jag försökte fnissa lite men hon var helt seriös. En zombie.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,556 hits