Bättre förr?

Jag blir fan i mig tokig! Dagarna går, och jag försöker lära mig att prioritera vad som är viktigt för mig – både arbetsmässigt och i det vardagliga. Reser jag bort, om så bara för en dag, tappar jag totalt fokus. Men jag har ganska kul under tiden, så det får väl tyckas vara värt det…

I helgen var det full spruta som vanligt. Ett trevligt litet grillsamkväm i fredags, där det inmundigades gasolgrillad kyckling och dracks gott, vitt och PR-atkvarnen blev lite glad i hatten.
Morgonen efter (man sover över om man är på grillfest i kranskommun söder om söder om söder) blev jag av sambon benämnd som ”väldigt pratsam”. Jo, man tackar. Det bjöd jag på. Trevligt var det i alla fall.

Barnkalas på lördagen och tidig sänggång eftersom det väntades minst fem timmars bilkörning dagen efter. Och den lotten faller alltid på undertecknad, eftersom jag är den enda i den här familjen som har körkort. Även om jag verkligen gillar att köra bil, är det något som ibland känns rätt enerverande, särskilt vid längre tripper. Dessutom sitter min käre sambo alltid i baksätet när vi åker bil, något som alla jag berättar det för tycker är väldigt roligt. Han vill gärna sitta där vår kära dotter sitter. Dom sitter och myser, spelar spel, garvar och ibland tar dom sig en liten tupplur, medan jag sitter och nyper mig i låren och slår mig hårt i ansiktet för att inte somna vid ratten. Försökte praktisera fenomentet ljudbok på hemvägen från Göteborg i måndags eftermiddag. Inget för mig, kan jag berätta. Att köra bil och lyssna på Shanti Roney som entonigt läser ”Flickan under gatan” är som när jag tittar på TV och pratar i telefon samtidigt. Ingenting går in. Koncenterar man sig för mycket på läsningen, missar man dessutom avfarten till McD och resten av familjen riskerar att kissa på sig, eftersom det är 7 mil till nästa toalett.
Nej. Vanliga hederliga böcker duger gott åt mig.

Nästa gång gör jag säkert ett sånt där vuxen-tant-inlägg om att ”det var bättre förr” också…

Annonser

Trafikvett och etikett

Det kan vara abstinens.
Det kan även vara PMS eller det faktum att jag nu är på väg in i övergångsåldern.
Det kan också vara så att jag i grunden är en rätt tjurig och negativ människa.
Vad det än är så har det gjort att jag gått och varit lite halvirriterad hela dagen. Det var nog själva starten på dagen som la grunden. Nuförtiden händer det ganska ofta att jag tar bilen till jobbet. Det går fort, det är billigare än tunnelbanan (eftersom jag fulparkerar, d v s vägrar betala parkeringsavgift. Istället får jag med jämna mellanrum springa och kika efter lapplisor, men hey, vad jag tjänar pengar!) och jag slipper trängas med smittbärare av allehanda sjukdomar.
Imorse, på Horngatan blev det lite stopp i trafiken vid ett rödljus, när en bil gjorde en sväng och därefter blockerade korsningen. Bilen bakom mig börjar tuta. På mig! Blinka med hellyset och tuta igen. Men varför!? Jag kan inte ta mig någonstans, det står en stor bil framför mig som inte kommer någonstans och jag kan inte köra runt den. Varför tuta på mig?
När vägen är fri igen, ligger bilen fortsatt bakom mig och fortsätter blinka med hellyset. Det finns inte en chans i hela världen att jag genom dessa blinkningar ska kunna förstå vad människan i bilen bakom mig vill förmedla, eller hur? Håller mina hjul på att lossna? Har jag kört över någon? Det var ingen polis, och det var inte det minsta knas med min bil. Jag hade väldigt god lust att tvärstanna bilen och kliva ur och fråga: ”Vad är det du vill?”.
Jag fattar inte. Hur tänker folk?
Eller är det bara jag?

Rondellfähund

Det är jag som är den där rondellhunden. Fähunden i en rondell. Jag har idag, för andra gången i livet, krockat. Och för andra gången krockat i en rondell. Båda gångerna har det, helt uppenbart, varit mitt fel. Jag kör, för jag tror att bilen framför mig ska göra det. Och så kör jag, rakt in i hans aschle. Så jävla ouppmärksamt, dumt och onödigt. Sånt gör att jag inte ens vill vara kompis med mig själv.
Och så vill jag härmed att vi avskaffar världens alla rondeller.

Jag ska kanske tillägga att det inte blev några personskador. Hastigheten jag var uppe i när närkontakt uppstod var i princip obefintlig. Lite sprucken plast, en front (min) som blev lite tilltufsad och som behöver rätas till. Dessutom höjdes inga röster på något håll. Det var inte direkt någon tvekan om vem boven i dramat var. Däremot skallrade mina knän tio minuter efteråt.