You are currently browsing the tag archive for the ‘träning’ tag.

Jag vet inte riktigt hur många gånger i mitt vuxna liv jag har sagt: ”Jag måste ta tag i det här med träningen nu!”.
När jag var i tjugoårsåldern tränade jag jämt. Det var styrketräning och muskelbyggande var och varannan dag, och jag var faktiskt väldigt fit ett tag. Som vanligt när jag ska göra något, går jag all in och blir lätt fanatisk i mitt utövande. Det var samma sak när jag tränade simning i tonåren och när jag upptäckte bikramyogan som vuxen. Att bli extrem är sällan speciellt bra, vad det än handlar om.
Efter mitt andra naprapatbesök den här veckan känns det riktigt bra. Jag har tränat och försökt lösa spänningar i bröstryggen varenda dag. Och det handlar inte om att jag gått iväg till gymet, utan jag har rullat ut yogamattan hemma och gjort ett program som tar en halvtimme, och jag behöver inte ens byta om till träningskläder. Vågade mig till och med ut på driving rangen i fredags, och det gick över förväntan att slå.
Om en stund ska jag sätta mig ner och göra ett veckoschema över träningen. Jag ska fan i mig bli bättre på att ta hand om min stackars rygg. Den ska ju ändå bära mig ett par år till.

Jag vet inte om det är det eviga flängandet hit och dit, rädslan för att flyga i kombination med ett fullkomligt blomstrande uselt golfspel som gör att min rygg fullständigt tackat för sig och lagt ner verksamheten. Har varit förskonad från rygg- och nackont under semestern men idag var jag hos naprapaten, efter att ha drabbats av något slags låsningsrelaterat migränanfall igår. Det sprängvärkte i precis hela det stackars lilla pratkvarnshuvudet. Det blev kulmen på ungefär två veckors spänningshuvudvärk, onda höfter och ett evigt gnällande från yours truly. Jag fick åtta noggrant satta akupunkturnålar och massage som inte direkt präglades av behaglighet och varsamma, mjuka händer. Slutligen la h*n sig i princip över mig och lossade på låsningen i bröstryggen. Inte ens det var särskilt behagligt, trots att h*n faktiskt är ganska tjusig. Jag ska tillbaka på torsdag igen. Det känns som om h*n lyckades mjuka upp en del väldigt spända muskler och låsningen är i princip borta. Har fått en bra rörelse som jag ska försöka göra minst två gånger om dagen. Och i tidningen Må Bra hittade jag ett träningsprogram som jag ska försöka sätta igång med imorgon. Det är ett core-program, d v s ett som ska stärka framförallt bukmuskulaturen. Sen är det nog så att jag får lov att vila från golfen resten av säsongen. Eller också bli ungefär en miljon gånger bättre på att stretcha, tänja och ta hand om kroppen efter golfen. Jag gillar verkligen att spela, men när kroppen pajar ur varken funkar spelet eller är det speciellt roligt att utöva det. Det finns ett vedertaget begrepp på sjukhusmottagningar runt om i Sverige för såna som jag. Jag vet, eftersom jag själv varit med om att skriva in begreppet i en hel del patientjournaler i min ungdom. SVBK heter uttrycket. Ni kan härmed börja kalla mig ‘sveda-, värk- och bränn-kärring’.

Det märks att det är nyår och att det är folk som avgett nyårslöften. Ni är flera som hittar till min blogg genom att söka på ‘bikramyoga’.
Been there, done that. Det är ett bra sätt att ta hand om sin kropp. Ge det ett par gånger, sen kommer ni att älska det (eller möjligen kräkas, svimma och hata det). Jag skulle gärna fortsätta om det inte var a) så dyrt, och b) så långt till närmaste yogastudio. Fan. Jag är för slö. Fast imorse tränade jag faktiskt.

Men alltså! Skärpning nu, Pratkvarnen! Du måste ta hand om din kropp, lyssna på råd du får av personlig tränare och naprapat.
Idag var jag hos bästa naprapat-Veronica och insåg att jag gått omkring och haft riktigt ont, utan att erkänna det för mig själv. Hon tryckte, masserade och höll på, och jag fick till och med akupunktur i ömma muskler. Jag fattar själv var problemet ligger, jag behöver vara mer rörlig och träna helst 4 ggr i veckan. Och det skulle nog inte vara helt illa för kroppen om jag lät bli att sitta som en ostbåge framför datorn, alternativt halvligga i soffan flera timmar i sträck med datorn i knät. Kanske.
Just nu, efter hennes behandling idag, känns det som om nån gett mig några ordentliga snytingar på min infraspinatus-muskel (googla!). Det är bara högersidan av kroppen som mår så här dåligt. Vänstersidan lever sitt eget liv och mår hur bra som helst.
Jag ska tillbaka om en vecka och hoppas kunna hinna träna ett par gånger däremellan också. Jävla skitrygg, jag hatar den!

Så hade det rusat iväg nästan ett par veckor till sen senast.

Medan livet gallopperat på har det hänt saker, minsann:
Min kiropraktor har hunnit rädda livet på min nacke och mina axlar, jag har varit förkyld och repat mig, tränat, lagt om träningen, klippt mig, börjat fasta igen (en dag i veckan bara, nuförtiden), varit på gala i Göteborg, jobbat med Mello-kvinnan, beställt tid hos optikern för progressiva glas (inte en dag för tidigt! Fy satan så trött jag är på att ta av och på glasögon, glasögon som försvinner osv), beställt tid för massage och knarkat House Of Cards, The Killing och sjunkit djupt, djupt ner i tv-soffan. Det är helt underbart att kunna följa en serie hur länge och hur ofta man vill, istället för att se ett avsnitt och sen vänta en vecka på nästa. Tappade helt intresset för True Detective när jag inte kunde se avsnitt 2 direkt efter avsnitt 1. Dessutom tycker jag den var lite överhypad. Men Matthew McConahey, Macconnahy, är alltid bra.

bild från photoshoot 2_ej pressbildNu förbereder jag min kropp och min knopp inför fyra totalintensiva dagar i Mellos tecken. Det är några veckor kvar och just nu är jag glad att detta inte är vår mest hektiska tid på året. För jag behöver styrka, mod och kraft. Jag har till och med lovat mig själv att jag ska ta med mig mina träningskläder.
Artisten i fråga kommer att bo i eget hus i Övik, och det betyder troligen att jag kommer att få ha en hel del tid för mig själv. Det måste ju utnyttjas så gott det bara går!

Och nuförtiden är jag ju en ordentlig och skötsam kvinna, artisten ifråga benämnde mig till och med ”dam” för några dagar sedan. Och jobbet där i Ö-vik kräver dessutom att jag lever upp till allt det där. Artisten är en ny bekant och jag vill såklart visa att jag är pålitlig, säker, proffsig och har full kull. Tror inte hon skulle gilla att jag kom bakfull med alkoholstinn andedräkt till repetitionerna. Funderar faktiskt på att vara (nästan) helt vit den här gången. Vi får se. Det brukar vara åtminstone någon av kvällarna som det är lite hejom fejom på hotellet, men man behöver ju faktiskt inte gå all in för det. I säng innan 12 varje kväll, va? Och högst 2 öl. Vi säger det!

Begreppet ‘dam’ däremot, har jag inte riktigt mentalt förlikat mig med, känner jag. Det är jävligt jobbigt att inse att man faktiskt är tant, eller ja, ‘dam’ då. Under den där galan jag var på i helgen, började jag haja grejen dock, att det faktiskt är sant, precis som dom säger. Och det drabbade mig hårdare än jag hade räknat med.
Känner mig lite vilsen i min kropp och huvudet vill inte alls fatta att jag faktiskt kunde vara både morsa och mormor åt dom där ungdomarna jag frotterade mig med i lördags. Men jag tar informationen till mig, försöker reda ut tankarna och agera som den tant vuxna kvinna jag är…

Idag fick dottern och hennes ett par år äldre kompis mig till att gå på gym. Igår berättade dom att dom var lite nyfikna på ett tjejgym på Söder, dit den äldre kompisen gått med sin mamma ett par gånger. Egentligen skrek det ”neeej!” inom mig att gå med en elvaåring på ett gym, men eftersom jag själv letar alternativ och aldrig får tummen ur aschlet, tog jag chansen. Och dottern rör extremt lite på sig: ingen gympa, ingen dans, ingen sport… Nada. Så, varför inte testa, tänkte jag.

Kom dit och var beredd på att få hosta upp nära 200 spänn per skalle, men vi fick faktiskt provträna gratis. Och magkänslan jag hade gällande så unga tjejer på gym borde jag ha följt. Dottern, som redan är smal som en räka och har jäkligt svårt att lägga på sig, har definitivt inget där att göra, även om hon gillade att springa på rullbandet och tog ut sig ordentligt. Den äldre kompisen stod på rullbandet bredvid och skanderade: ”nu har jag bränt 100 kalorier!” och ”jag har lite michelin som jag vill bli av med!”. Inte direkt nån bra förebild för dottern, som erkände att hon inte ens fattade vad det där med att bränna kalorier betyder. ”Men det är roligt att säga det!”.
Kände mig som en usel morsa som tillät ungarna att gå dit. Det kommer inte att upprepas. Visst, vill hon jogga hänger jag gärna med ut i i skogen och springer, men nåt gym blir det inte förrän hon blir myndig. 

Positivt dock att det triggade igång dotterns hunger ordentligt, och att hon kommer att sova gott inatt. 

Niohåls golfrunda i vårvädret.
Ingenting funkar. Inget av det jag tog del av på golfkursen förra året (eller var det förrförra?) året verkar ha gått in. Jag slår – bollen sticker iväg snett åt höger, snett åt vänster eller så toppar jag slaget så att jag bara touchar bollen och den rullar två meter. Fy fan så tråkigt att spela golf, tänker man då och lovar och svär att aldrig någonsin spela golf igen. Dessutom valde jag att gå ut, utan något som helst handicap, från röd tee. Inte något man blir direkt glad av när man spelar som en formidabel kratta. Det tog sig något mot slutet, när jag fick lite grepp-coachning från sambon. Efteråt åkte vi till en närbelägen range och slog två korgar boll. Och då kom aha-upplevelsen. ”Jaha, just ja. Det var så här jag skulle hålla greppet!”. ”Just det, kort bakåtsving räcker; bollen går iväg jättebra ändå”. Klämde iväg ett par bollar riktigt långt och kände att jag hade behövt dom där övningsslagen innan, inte efter dagens runda. Men, nu gäller det att behålla känslan och fokuset. Nästa söndag går vi förhoppningsvis ut igen.

Jag är ta mig f*n besatt av denna form av träning. Hörde mig själv sitta och orera om bikramyogan på mötet idag, kunde nästan känna hur jag liksom skummade i mungiporna, lätt smågalen sådär.
Morgonens pass leddes av min nya favorit, Anna. Hon är lugn och bra och kommer med positiv feedback under passet som får en att kämpa lite extra.
Kamelen går som en dans nu. Nästa delmål är att jobba bort min aversion mot Triangeln.

20120425-220431.jpg

Och här ligger jag och ligger.
Om sex å en halv timme ska jag ju upp och inta något som ska föreställa Camel Pose. Ska bli intressant att se vilken grad helvetet har imorgon…

Ett jättebra 07.00-pass med Whitney – killen som är den mest krävande instruktören på studion – även om han envisades med att kalla mig Heidi. I mitten av liggande serien höjde han värmen som fortfarande verkar krångla. Fem minuter senare smällde värmeväggen till och det blev olidligt varmt! Två personer gick ut, vilket inte är så vanligt. Själv gjorde jag min camel pose och härdade ut.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,425 hits