You are currently browsing the tag archive for the ‘Vänskap’ tag.

20130102-075247.jpgVårt fina husdjur, vår fyrfota vän. Han är som en hund, som följer oss nästan vart vi går i lägenheten. En lagom tjock katt (vissa kallar honom överviktig, jag förstår inte…) i sina bästa år.

Det kan mycket väl vara så att jag är känslig och överreagerar.
Kanske det inte alls låg någon tanke bakom.
Dottern har en kompis som hon gillar mycket och ofta leker med. Under sommaren har denna kompis lekt mycket med en annan gemensam kompis, som dottern också till och från lekt mycket med. Idag träffades dottern och den den andra, gemensamma vännen, som mycket väl vet hur ofta vår dotter och hennes even nyfunna vän lekt med varann och att dom är bra vänner.
Kompisen frågar: ”Har du någon riktigt bra bästa kompis? Det har jag! Hon heter xxx och vi har lekt heeeela veckan!”
Såna där utspel gillar jag inte. Det känns som att hon liksom skriver på näsan att ”nu är din gamla kompis min allra bästa vän!”.
Eller också kan det vara jag som överreagerar, som sagt.

Vad gör man med ungarna och deras relationer? Dom där som knakar, där det plötsligt uppstår svartsjuka och konkurrens.
Ena sekunden får man snacka lite med en tjej som känner sig utanför, och visar det med hela kroppen, men inte säger nåt. En sån där typisk: ”-Vad är det?”. -”Inget!”. Världens bästa unge, men man känner att hon kommer att låta sig såras i livet.
Nästa stund är det dottern som fått konkurrens om den hon kallar sin bästis. Bästisen har börjat leka mycket med en annan ganska nära kompis och det skär sig rejält, eftersom det dessutom inte funkar att leka tre. Vi träffade dem på badstranden idag och det kändes direkt i luften mellan dom tre tjejerna. Det blir stelt, krystat och en väldigt konstig stämning. Och jag vet inte vad jag ska göra, hon berättar inte hur hon känner men jag märker ju att hon blir ledsen. Jag vill inte lägga mig i, rota och försöka lösa barnens konflikter men jag tycker det är så jobbigt att se henne låg. Försöker prata, förklara men det faller inte riktigt i god jord. Som tur är umgås vi rätt mycket med föräldrarna, så dom lär inte tappa komtakten, ens om dom vill. Och vi snackar jättemycket om våra barn och deras relationer.

Lite bekymrad över situationen mellan vissa av tjejerna i dotterns klass. Gruppen innehåller en tjej som kom in sent i gruppen pga skolbyte. Gjorde ett inlägg under julhelgen och det hela håller i sig.
En tjej som manipulerar, lockar tjejerna att säga dumma saker om sina andra vänner som hon sedan kan använda mot dem: ”vet du vad xxx sa om dig?!”, för att underminera relationerna och förstöra vänskapen mellan dem. Det gör mig jävligt ledsen och upprörd och inte helt säker på hur jag ska agera, vilket också gör mig frustrerad. För mig känns det näst intill ofattbart att en unge på nio kan agera så. Måste göra något. Frågan är vad.
Funderar.

Det kom ett telefonsamtal. I örat fanns plötsligt den jag nyligen sårat djupt. Jag vet inte om det var ett första, trevande försök till att försöka finna vägen tillbaka. Jag känner hur jag regredierar. Inser att mina vänskapsrelationer, de som byggdes för länge sedan, nästan alltid byggt på att jag är underlägsen, den svagare. Och när jag försöker bli starkare, kaxigare, sätts relationen på prov och jag blir kallad känslokall och ”alldeles för tuff”. Trots att det hela tiden är den springande punkten – ”du får inte vara för snäll, du måste säga ifrån”.

Den här gången tänker jag stå upp för det jag gjort och det jag sagt. Jag tänker inte backa. Trots att jag saknar vänskapen, vännen, skratten. Men jag har en åsikt och den står jag fast vid. Känslokall eller inte.

bn-024

Tankarna snurrar.
Tystnaden är kompakt.
Jag känner besvikelsen men jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska säga. Om jag ska, eller eller ens om jag vill. Jag står för det jag gjort, och jag tyckte att jag gjorde det på ett sansat och, faktiskt, otypiskt (för mig) sätt. Och här sitter vi. På varsitt håll och våndas. Ett korthugget telefonsamtal och ett formellt mail. Bitska, hätska undertoner.

Jag tror fan vänskap också borde avskaffas ibland, lika mycket som dom där rondellerna.

Dottern har bästa vännen på besök.
Han med snopp i familjen är på grabbigt söndagsnöje (läs fotboll).
Själv gör jag lama försök att fortsätta den inslagna banan med städning, men det är helt omöjligt. Istället fastnar jag, som vanligt, framför datorn. Jobbar lite, stämmer av att intervjun äntligen blev av (”ja, tack – det blir ett kanonreportage!”), spelar det grymt beroendeframkallande bubbelspelet, dricker ljummet Nescafé Red Cup, lyssnar på tjejerna som leker. Hör Kalmar vinna allsvenskt fotbollsguld. Lyssnar på reprisen av Staffan Holms jerringpris-intervju och får tårar i ögonen när han pratar om OS-guldkvällen. Gruvar mig lite över hur arbetsveckan ska bli. Min vilsenhet håller i sig, men jag känner mig stark i mitt beslut och håller fast vid det. Har längs vägen lärt mig att aldrig ta på mig mer arbete än vad som känns hälsosamt. Har också insett att jag aldrig mer ska blanda arbete med vänskap.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits