You are currently browsing the tag archive for the ‘Vardagligt’ tag.

Läser mitt förra inlägg, som gjordes för så många veckor sedan. Hur deppigt lät inte det? Jag mår bättre, även om situationen på vissa fronter fortfarande ser ut som det gjorde då.

Maken har skärpt sig, efter att jag fått ett smärre psykbryt på honom dagen innan midsommar. Sedan dess har han varit mest som makar ska vara. Maken är av den sorten att han har väldigt svårt att uttrycka sig med ord och känslor. Man får mest gissa och fråga och möjligen få någon slags försök till känsloyttring till svar. Men när han häromdagen kom hem med ett paket ankelsockor storlek 35 (som jag sagt att jag måste köpa nästa gång jag kom till en sportbutik), då vet jag att det är hans sätt att visa att han hör mig, hör vad jag säger och att han bryr sig om och älskar mig. Sån är nu han, och jag köper det.

Och så är det det här med golfen. Jag är helt besatt. Det är någon slags ny sjukdom jag fått. Golfsjukan. Jag måste spela varje dag, annars får jag abstinens. Dessutom, efter att ha tagit en lektion med min golfklubbs pro, har jag börjat få till swing och slag, så nu har jag gått från hcp 50 till 44 på bara ett par veckor. Det gör ju inte saken mindre rolig. Nu väntar jag ivrigt på att få bli pensionär, så att jag kan åka på golfresor och bara frossa i golf, något jag aldrig i livet trodde om mig själv. Galet är ordet.

Alltså, det här med att sova över och sova borta varje helg. Hur mycket ska man tillåta det, egentligen? Det har blivit en del av den varan på sista tiden och det knorras väldeliga varje gång man säger nej.

Lite bekymrad över situationen mellan vissa av tjejerna i dotterns klass. Gruppen innehåller en tjej som kom in sent i gruppen pga skolbyte. Gjorde ett inlägg under julhelgen och det hela håller i sig.
En tjej som manipulerar, lockar tjejerna att säga dumma saker om sina andra vänner som hon sedan kan använda mot dem: ”vet du vad xxx sa om dig?!”, för att underminera relationerna och förstöra vänskapen mellan dem. Det gör mig jävligt ledsen och upprörd och inte helt säker på hur jag ska agera, vilket också gör mig frustrerad. För mig känns det näst intill ofattbart att en unge på nio kan agera så. Måste göra något. Frågan är vad.
Funderar.

Clarence Clemons har drabbats av en stroke. (länk till SvD).

Inte bara är han en av världens största (kroppsmässigt sett, alltså) och bästa saxofonister. En utomordentligt trevlig man med ett gott hjärta är han också. Den gången för många år sedan då vi träffades genom skivbolaget och åkte båt tillsammans med resten av E Street Band efter en Stadionkonsert fick vi jättebra kontakt och hade hemskt roligt en lång kväll.

Svåra sjukdomar drabbar oss alla – varje dag och hela tiden, i vår närhet och runt omkring oss i vardaglig och okänd tragik. Vissa får rubriker i tidningarna så fort de får en finne på hakan, andra dör i tragisk ensamhet. Det är vidrigt med plötslig, allvarliga sjukdomar. De dyker upp som en galen gubben i lådan och efteråt är ingenting sig likt. Bara dom här dagarna då min mammas man legat på sjukhus med någon ospecificerad infektion och med inga speciella andra symptom än hög feber har gjort att min mamma – min stabila, med-båda-fötterna-på-jorden-mamma – har börjat gå upp i sömmarna. Jag lider inte av någon speciell dödsångest, åtminstone inte ännu, men att hantera tankar på döden, och sedan kanske till och med i en förlängning den specifika, påtagliga döden – det har jag ångest för. Att inte kunna hjälpa, att inte kunna trösta, att veta hur ont, ont, ont det kommer att göra. Där sitter min ångest.

Igår saknade jag plötsligt min lilla blogg.
Min Pratkvarnsblogg, som jag inte gjort ett inlägg i på tre månader.
Idag sitter jag på ett tåg, som ska ta mig först till Lund där jag sen ska ta ett nytt tåg mot Helsingborg. Jag är i Lund om två timmar. Nu kan jag blogga. Det känns ovant, men tryggt.

Inga världsomstörtande saker har skett sedan sist. Inga nya barn, inga skilsmässor, inget nytt hus eller liv. Ändå har något skett som är stort för mig. Jag har fått en kompanjon. Hon heter Pauline och jag lärde känna henne i Göteborg 2009, då hon bokade artister för ett stort tv-program. Vi hade en hel del telefonkontakt och när vi sågs i samband med progrmamet kändes det som om vi känt varandra länge, länge. Kontakten har vi hållit, jag har besökt henne i Göteborg och hon har varit uppe i Stockholm ett par gånger. På telefon har vi nosat lite på hur vi skulle kunna gagna varandra i jobbet. Och plötsligt ramlade poletten ner. Det är klart att vi ska jobba ihop, som ett enat bolag – inte hon för sig och jag för mig. Tillsammans. Tre dagar efter det beslutet ramlade vårt första stora gemensamma jobb i knät på oss; en stor konferens i Stockholm med deltagare från hela världen behövde hjälp med PR. Det fick dom och det gick riktigt bra. Bokade arrangören i flera stora rikstäckande radio- och tv-program. Arrangören nöjd och PR-firman en erfarenhet rikare, utanför musikbranschen.

Sen dess har det flutit på fint, jag har inte längre totalångest över att jag tagit på mig för mycket jobb. Nu är vi två som delar, med möjlighet att också ta in folk på timme. Dock ska jag erkänna att veckorna med den där konferensen var rätt jobbiga. Det var ett stort och bra betalt jobb, och vi fick sätta nästan allt annat åt sidan för att ta hand om det. Men nu, plötsligt, på det här tåget till Lund, känns det med ens som arbetslivet är rätt överskådligt och flyter på. Närmaste tiden väntar ett par stora turnéer i sommar och ett par-tre artister som släpper skivor efter sommaren. Överskådligt och inte alls betungande. Det är säkert därför blogglusten kom tillbaka. När tids-oket lyfte från mina axlar, kom skrivlusten sakta krypande igen.

På västfronten intet nytt. Hemmalivet går sin gilla gång. Lämnade en febrig blomma med halsont hemma imorse. Sambon var uppe med tuppen och spelade bort sig på årets första golftävling innan han kom hem och vi fick säga hej då. Nu stannar jag borta i Helsingborg, Malmö, Göteborg och tillbaka i Stockholm på torsdag. Känns trist att lämna en sjuk dotter men pappa duger minst lika bra, om inte bättre. Sånt är nu livet i en pratkvarns vardag.

Vi må vara trötta som grisar på kvällarna i den här familjen. Halv tio, vardag som helg, slumrar vi alla tre sött i varsin soffa. Men sen är det upp med tuppen och full kareta dagtid! Idag har vi hunnit med att borra upp två superhängare i ett förråd, tvättstugan, dammsugning, städning av åttaårings rum och lite slösurf och plock däremellan. Sambon har dessutom begett sig iväg för två matcher innebandy.

Jag tror jag måste gå och vila lite. Det tar på krafterna att vara morgonpigg.

Jag går i valet och kvalet. Sedan flera månader har jag satt håret på utväxt. Det innebär att jag just nu är i någon slags ingenmansland gällande frisyr. Jag har ingen. Och jag velar. Ena dagen vill jag ta en rakapparat och bara raka bort eländet; gå tillbaka till gamla hederliga PRatkvarnen som kunde kliva ur duschen och gå direkt till jobbet, utan att behöva fixa ett endaste dugg med håret. Andra dagen ser jag bilder när jag har extremt kort hår och säger ”nej tack, aldrig mer”.

Snacka om ilandsproblem.
Världen brinner och jag orkar bara bry mig om mitt hår. Jag borde skämmas. Nu går jag och lägger mig.

Fast jag tror ändå jag har bestämt mig hur jag ska göra med det. Håret alltså.

Varje gång jag träffar en ny bekantskap och berättar historien om hur jag och sambon möttes, och fortsätter att berätta om hans karaktärsdrag – då känner jag verkligen att det är killen jag älskar. Han är genomsnäll, lojal, trofast och gör mig varm inombords.
Varför känner jag inte samma varma kärlek när jag kommer hem och upptäcker att den satans diskmaskinen fortfarande inte är tömd?

Lite gnäll finns kvar, så här på tisdagskvällen, i medelålderskroppen.
Jag är så in i bänken jäkla trött på att det alltid, a l l t i d ser ut som Jerusalems förstörelse hemma hos oss. Köksbordet används alltid som någon slags kombinerad avstjälpnings- och sopstation för allehanda papper och jobb- och skolgrejer. Möjligen kan vi tänkas få plats att äta en middag vid ena änden av bordet. Resten är ständigt och jämt belamrat med prylar.
Det ligger filmer, spel, leksaker, kläder, pennor här och där över hela lägenheten, varvat med lite katthårstussar i varierande storlek.
Det finns för lite tid och för lite ork för städning! Varför ska man städa när det ändå, av någon outgrundlig anledning, alltid ser exakt likadant ut igen när man vaknar!? För att inte tala om att tvätta?! När man lyckats tvätta och vika det där berget, är tvättkorgshelvetet fylld igen.

Ser ni. Jag lyckades gnälla lite, idag också. Och idag är det tisdag…

Tackade ja till ett erbjudande från ComHem, som innebär att jag snart byter internetleverantör. Nu kom jag på varför jag tackat nej till såna här erbjudanden tidigare. Det är ju sånt jäkla ‘meck’ att ändra inställningar, mailadresser och ip-adresser! För att inte tala om att man måste ändra på alla ställen där man registrerat sig med en mailadress, som snart inte gäller…
Erbjudandet var dock väldigt bra, och det var svårt att tacka nej till en tjänst som gav mig kabel-tv + 8 nya kanaler, surf och telefoni för 389 kronor i månaden. Kostnaderna tidigare har legat på över 500,– för kabel-tv, 319 glada balubas för internet och nån 50-lapp varannan månad för telefoni.
Nu är det bara att hoppas att ComHem sköter sig, så att jag inte blir missnöjd.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits