You are currently browsing the tag archive for the ‘Yta’ tag.

Pratade med en kompis om våra barns respektive klasser och barnen i dem. Hur ungar idag inte har respekt för någon, varken vuxen eller äldre barn, hur de beter sig i skolan och vad sådant kan bero på. Vi pratade lite om mobbing och utanförskap och hon berättade om en kille i hennes sons klass, en sån som inte har sådär coola kläder och ball attityd som många av de andra killarna i klassen. ”Han ser verkligen lite töntig ut, med alldeles för korta byxor och ärvda tjej-t-shirtar”. Hon tyckte att hans föräldrar kunde ‘poppa till’ honom lite. Jag förstår hur hon menar och visst, det vore ju en enkel lösning men samtidigt: varför kan vi helt enkelt inte bara sluta tuta i våra barn att man måste ha en snygg och ball yta? Hur mycket veckotidningar vi än läser under mottot ”var dig själv”, kommer vi ju aldrig att hamna där, när vi tänker så.

Jag hann inte mer än att skriva det där inlägget om svensk sladdertacks-journalistik innan jag upptäckte att Aftonb1adet har premiär på en ny webkanal. ”För dig som älskar skvaller”…
Suck, säger jag igen. Dubbelsuck.

Hon skulle ta nya bilder till sitt ID-kort. En defekt efter en sjukdom har gjort att hon lider av delvis ansiktsförlamning vilket har gjort ansiktet och munnen lite sned. Jag vet inte riktigt hur dom tänkte men fotostudion skickade med en retuscherad bild, där dom rätat ut leendet och photoshoppat bort snedheten. För defekter, det får man tydligen inte ha. Vilket klavertramp! jag skulle också känt mig, inte kränkt, men åtminstone… Jo fan, det här ÄR kränk-varning…

Länk till Aftonbladet.

Schulmans bok var inte speciellt svårläst och tog ungefär 3 dagar att klämma.
Alex hade innan på något konstigt sätt lyckats vrida till bilden av sig själv som cynisk och elak bloggare och B-mediaprofil till någon som faktiskt skulle kunna vara nästan mänsklig. Han kom liksom undan med att ha kastat skit på allt och alla genom att skriva en fin och känslig bok om sin pappa. Och eftersom det blev så fint och känsligt och bra, skulle han snabbt skriva en lika fin och känslig och bra bok om något annat. Eftersom hans mamma fortfarande lever och har hälsan fick det bli berättelsen om uppbrottet från exet och tiden fram till födelsen av hans barn. Och jag vet inte, men jag köper inte riktigt den här nya bilden av honom. Jag läser och det är fint och vackert och måste vara otroligt smickrande för hans flickvän men det känns… fabricerat på något vis. Det är så lyckligt och vackert, och han säger att hon och barnet verkligen förändrat honom och gjort honom till en ny människa. Trots att han numer småler överseende med Stureplansfolket och deras ”lekar” kan jag ändå läsa hur han äter sina middagar där, med sina vänner och hur familjen har shoppingorgier på NK. Trots att han gör sig lustig över hur han medverkar i det ena lekprogrammet efter det andra, sitter han i tv-program efter tv-program och gör helt andra saker än att vara så seriös som han egentligen vill vara.
Precis som han lånat boktiteln av Thomas Tranströmer känns det som han lånat sin prosa och sitt språk från någon annan. Nej, jag är inte speciellt imponerad.

Jag går i valet och kvalet. Sedan flera månader har jag satt håret på utväxt. Det innebär att jag just nu är i någon slags ingenmansland gällande frisyr. Jag har ingen. Och jag velar. Ena dagen vill jag ta en rakapparat och bara raka bort eländet; gå tillbaka till gamla hederliga PRatkvarnen som kunde kliva ur duschen och gå direkt till jobbet, utan att behöva fixa ett endaste dugg med håret. Andra dagen ser jag bilder när jag har extremt kort hår och säger ”nej tack, aldrig mer”.

Snacka om ilandsproblem.
Världen brinner och jag orkar bara bry mig om mitt hår. Jag borde skämmas. Nu går jag och lägger mig.

Fast jag tror ändå jag har bestämt mig hur jag ska göra med det. Håret alltså.

Snälla, kan någon vänlig själ påminna mig att absolut inte tvätta håret nästa gång jag går till frissan!? Ska man bleka sönder håret, som jag numera gör varje gång jag går dit, ska man ha skitigt hår. Då har nämligen hårbotten ett naturligt skydd och det gör att det inte svider som helvetet när man får huvudet inkletad med den där blågrå, starka färgen… Hela huvet är nu fullt av små, små sårskorpor som jag dessutom inte kan låta bli att pilla på…

Vilka jäkla i-landsproblem man har…

Lite tid, dåligt med bloggande. Hinner ändå med att sitta hos frissan i två timmar för klippning och blondering.

Man måste ju prioritera här i livet.

När man haft en tunn ring i näsan en längre tid, krymper det lilla hålet igen.
När man sedan vill byta till en aningens lite grövre ring skall den igenom det krympta hålet. Då gör det ont. Så ont att tårarna rinner och näsan blir röd som en stopplykta.

Men snyggt är det (när det röda lagt sig lite).

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,326 hits