Jag är glad, och en aning förvånad, att jag lyckades hålla mig spik nykter på gårdagens trevliga releasepartaj. Trött har jag varit hela dagen ändå – det hade känts betydligt mycket värre om jag varit tvungen att lägga till bakis till det.

Hänt i veckan

Hektisk vecka, med mycket spring och en massa fix. Känner att jag, som ganska vanligt nuförtiden, inte riktigt hinner fokusera på det som är mitt egentliga jobb, men börjar också inse att det inte går att sätta fingret på vad som är ”mitt jobb” på riktigt – det innebär så mycket mer, beroende på vilket uppdrag man har.

Tar emot inkommande förfrågningar för C – dom strömmar in och det måste sållas för att inte bidra till att h*n går in i väggen. Ingen av mina artister flyger och far omkring i landet så mycket som h*n.
Möte med blivande kund som mycket, mycket gärna vill jobba med mig. Så pass mycket att h*n nu lånar pengar från släkt och vänner för att kunna ha råd med mitt arvode. Snacka om att det förpliktigar! Jag får lite ont i magen av sånt. Jag kan ju riktigt inte garantera att dom där lånade pengarna resulterar i att hon får något som helst genombrott eller ens en skivförsäljning över 50 ex. Samtidigt ska det bli kul att jobba med någon från grunden – att försöka hjälpa en artist skapa sig ett namn.
Bortsprungna barn. På väg hem från skolan med en kompis, ”försvann” sexåringen och kompisen. De ”skulle bara plocka lite blommor runt hörnet” och smet. Det har varit mycket prat om att gå hem själv från skolan den sista tiden, och nu tog de sin chans. 25 svettiga minuter senare hittade jag dem, sittande på vår bakgård. Det verkade som om den oerhörda fascinationen och spänningen hade gått över i någon slags oro, eftersom de båda såg lite molokna ut. Så här ett par dagar senare kan jag se mig själv när jag med galen uppsyn sparkade mig runt i närområdet på sexåringens sparkcykel. Staffet blev lekförbud resten av veckan och lätt träningsvärk i benen för mamma.
Agerar festfixare för release-tillställning nu på fredag. Men jag behöver ett bord för snittarna… Gaaah!

Flygfän

Men allvarligt!? Är det här något som händer precis varje försommar eller är det extremt mycket i år?
Jag tänker på alla maskrosbollsfrön som flyger omkring i luften; in i munnen, i näsan och öronen? Man kan ju bli pollenallergisk för mindre…

Om att inte se

Under en härlig, solig båttur igår eftermiddag, satt jag med mina glasögon i händerna. Alltså, jag bara satt ner och höll i dem. Inget annat. Helt plötsligt kändes greppet lite konstigt och jag tittade ner i knät. Där satt jag med en skalm och ett glasöga i varje hand. Glasögonen hade helt enkelt gått av – och gått av på ett sånt sätt att dom inte gick att limma och inte ens tejpa (även om jag undrar om jag verkligen hade tagit på mig dom med en stor klump tejp på bågen).

Är det vad man behöver, nu när jobbfrekvensen börjar avta och projekten inte direkt står på kö under sommaren och man behöver vara ledig x antal veckor?  På den frågan svarar jag ett definitivt och bestämt ”nej!”. Tur att jag lydde min käre söte sambos råd och gick till Specsavers. Två par glasögon till priset av ett.  Minst ett par i reserv verkar det ju onekligen som jag behöver. Nu måste jag bara stå ut till på torsdag eller fredag med ett par som är tio år gamla men som ändå gör att jag ser hjälpligt.

Det är ett helvete att vara svagsynt.

Det kunde lika gärna varit jag

Författaren till den här boken  satt i TV4-soffan imorse. Jag jublade varje gång han öppnade munnen. Jag önskar att det vore jag som skrivit den. Jag är så jävla trött på missbruket av ordet ”kränkt”. Ta bara kvinnan som svarade ”när någon tränger sig före mig i kön” på frågan vad som fick henne att känna sig kränkt. Snacka om att hon måste ha det jobbigt om dagarna…

Elak på en lördag

När jag skjutsat sexåringen och hennes pappa till biobesöket, lyssnar jag en liten stund på bilradion. Det är ett reportage om dataspelsspelande tolv-, trettonåringar på ett spelcafé som pratar om spelande som pågår i uppemot 18 timmar om dygnet. Men det är inte det som får mig att bli lätt deprimerad. Det är den korta intervjun med tjejerna i programmet. Dom tolvåriga tjejerna som är där för att ”dom brukar vara där och chilla”. Dom tolvåriga tjejerna som uttrycker sig i termer av ”vi shoppar hellre, tjejer brukar inte spela dataspel”. Det är uppenbarligen en tjej som för talan i gruppen. Den andra bara fnittrar i bakgrunden, oavbrutet och yttrar aldrig någon egen åsikt, bara upprepar det som ledartjejen säger. En ledartjej som också berättar varför hon gjorde slut med den jämngamla kille som spelar någonstans på cafét. ”Jag gjorde slut för han var aldrig med mig, han bara ville vara här och spela”.

Det gör mig deprimerad att könsrollerna är så in i märgen cementerade.
Det gör mig ledsen att höra en tolvåring resonera som en trettioåring på väg in i en skilsmässa.

Elak på en fredag

Tittar på Ta1ang och tröttnar snabbt. När sexåringen somnat utmattad efter hård dag i badhus och på golfbana (att hon har börjat på en golfkurs för juniorer kan jag blogga om någon annan gång) och jag smiter tacksamt från min plats framför TV’n.

Frågan jag stillsamt ställer mig är: Är det ett krav att inte kunna säga ”r” för att få vara med i programmet? Inte bara i juryn sitter en. Jag noterar även att flera av de tävlande också har samma… får jag kalla det defekt? Eller är det en dialekt?

Nu är jag orättvis och på gränsen till elak, men mina öron skrumpnar och kroppen krullar sig när det kommer någon som pratar på samma sätt som F01ke Rydén. Eller också handlar det om fascination – jag undrar – hur beter sig tungan inne i den mun där bokstaven r kommer ut som om den vore en… uppkastning…

Inte läsbart

Jag kan inte läsa kvällstidningarnas webupplagor längre. Dom är så vidriga. För det första är dom fyllda av så mycket reklam att det tar en halv evighet att komma in på sidan. När man väl fått upp sidan samsas braskande chockrubriker som ”han högg ihjäl sin flickvän – med 40 hugg” med ”så blir du sexigast vid grillen”.
Det är fan inte mänskligt. Jag blir illamående. Både fysiskt och psykiskt.

Rockkocken

För första gången har jag varit på bokreleaseparty. Ett k0kb0ksreleaseparty, närmare bestämt. Det är basisten i Esk0bar, Fred3r!k Zä11, som ger ut sin första bok, i en serie om fyra. Den heter ”Lyx1agat” (det kan han ju försöka googla på här… :-)). Tills för några dagar sedan hade jag ingen aning om att han tyckte om matlagning. Hade inte en susning om att han bloggat länge på A11t 0m Mat. Å andra sidan visste jag inte heller att han blir farsa i september och att han bor på en båt. Dålig koll på gamla kolleger, kallas det.
Det kändes konstigt att se honom i en annan roll, men han verkade känna sig helt bekväm med att gå omkring bland bokförläggare och matskribenter. På bröstet hade han en namnskylt, kompletterad med titeln ”författare”. Fantastiskt!

Trevligt var det. God mat fick vi självklart. Och varsin jättetjusig bok, självklart signerad. I god rock’n’roll-stil var jag och den jag kom med kvar till allra, allra sist, en bra stund satt vi där, helt ensamma och babblade som två kafferepstanter. Och varför gå hem, när man kan gå vidare och fortsätta skvallra och försöka lösa världsproblemen? Strax efter tolv klev Askungen innanför dörren, efter att ha suttit i en taxi med en helt sjukt pratsugen taxichaufför som aldrig ville sluta prata…

Sorg i musikbranschen

Har nåtts av tragiska nyheter. En av branschens mest aktade musikjournalister har dött, 58 år gammal. En luttrad, vänlig och choséfri gentleman som var oerhört kunnig och en stor musikälskare. Pratade med honom för ungefär en månad sedan och blev förvånad över att höra att han låg på sjukhus och inte alls lät frisk. Sedan måste det ha gått fort, eftersom det idag kom besked från den tidning han brukar skriva för att han avled i måndags.

Lennart Persson, RIP.