You are currently browsing the monthly archive for mars 2010.

Solar plexus känns som ett hål, magen svider och det svider och bränner i munhålan. Imorgon eftermiddag har jag en tid hos min husläkare. Den här magkatarren måste komma under behandling, annars kan det sluta illa. Jag har lagt av med allt. Kaffe, cigaretter, jag försöker äta bra och regelbundet och undviker sånt som magen inte gillar just nu. Ändå blir det inte bra, det går inte över. Minsta lilla stressmoment och jag känner det i magen, direkt. Nu blir det läkarbesök, som sagt. Och jag har sagt till mig själv att ska det göras gastroskopi, då jävlar måste dom söva mig. Jag kommer att noja till mig ett blödande magsår om jag måste göra det i vaket tillstånd och det är väl inte riktigt meningen. I mitt fall räcker det inte med den där tjusiga bedövningsvätskan man får. Visst kan man bli sövd? Säg att man kan bli sövd? Gastroskopi utan anestesi – över min döda kropp!

Föräldramöte avklarat. Och här gick man och trodde att skolan hade en stabil och god ekonomi. Jo, tjena! Det gäller samma här som för övriga skolor i Sverige – neddragningar och personalövertalighet. Det känns inget vidare, eftersom det är en stökig klass som behöver resurser och som nu per omgående blir av med en av de mest omtyckta fritidspedagogerna. Fan! Att dom inte ens kan vänta till sommarlovet med det, har jag väldigt svårt att förstå. Nu fattas bara att klassens ”fröken” går in i väggen och sen har vi ett kaos som heter duga.

Avslutade söndagen med att se filmen ”2012”. Inser att det är dags att skaffa ett flygplan och sen börja bygga den där gigantiska superbåten… Någon båtbyggare som anmäler sig frivilligt?

Hemma igen. Marken under våra fötter är hyfsat snöfri och lutar inte. Jag behöver inte tänka på att gå kobent och forma fötterna till ett V, jag behöver inte ploga och inte tänka ”trampa, trampa, trampa” för varje steg jag tar. Mina steg är fasta, dom glider inte och det går inte utför.
Jag har kommit underfund med en del saker medan jag varit borta. En av de saker jag kommit underfund med, är att jag aldrig varit, inte är, och aldrig kommer att bli förtjust i utförsåkning. Hade jag, som söta, fina sjuåringen, upptäckt tjusningen med branta backar redan som treåring – då hade det varit en annan femma. Då hade jag sett fram emot varje vinter med glädjefulla rysningar, pirr i benen och termobrallorna käckt på svaj. Men nej, första gången jag stod på ett par lagg var jag i mitten av de tjugo och inte alls upplagd för att lära mig något nytt. Herregud, jag hade ju precis tagit körkort! Det får finnas någon gräns för hur mycket lärdom det går att trycka in i en skalle på ett och samma decennium.
Jag är glad att vi är hemma igen. Jag är också glad att jag fick ett par dagar med hyfsad avkoppling, frisk luft och några soltimmar.

Dagens skidåkning har varit ganska behaglig. Hittade ett par mesiga backar här i Ramundberget som det gick galant att ta sig nerför. Ikväll väntar bowling och imorgon har jag och sjuåringen enats om en fridag från skidåkningen. För min del är morgondagen andra mensdag och det brukar innebära att jag måste uppsöka toalett varannan timme, och det känns inte aktuellt. Istället satsar vi på stjärtlapp, lite promenad, läsning och läxläsning. Efter att ha delat sovrum med sin extremt snarkande svärfar kanske man kan passa på att ta en tupplur också…

Fjälluften gör gott för både kropp och själ. Det är en härlig känsla att släppa tankarna på jobbet, att koppla aaaaav. Det var ganska länge sedan. När man sitter där i liften, på väg upp mot toppen är det inte så mycket annat man kan göra än att njuta av utsikten och den friska luften.

Sen är det den där nervägen då. Den är ett kapitel för sig, åtminstone om man heter PRatkvarnen. Skidor har jag aldrig lärt mig att åka, på riktigt. Jag har härjat i fjällen några gånger men mest på kvällstid. Ett par gånger har jag hängt med familjen på såna här liknande utflykter och det brukar vara med blandade känslor jag ger mig ut i backarna. I mitt liftkort står det gröna och blå backar, och sedan sjuåringen lärde sig åka spenderar jag gärna dagarna i barnbackarna. Tyvärr är hon betydligt sturskare än sin mor och vill gärna upp i de stora backarna, som hon tar sig ner för på ett betydligt snyggare sätt än sin mamma.

Första dagen åkte vi i Ramundbergets backar. Ganska mysiga, breda och fina. Ett par gånger slog jag på aschlet och mot slutet började fötterna domna bort i pjäxorna. Jag upptäckte också att de skidor jag lånat var ungefär 15 centimeter för långa. Varje gång jag försökte ploga (och det var ganska ofta) korsades skidorna ramlade jag. Runt 14-tiden hade jag fått nog och transporterades tillbaka till stugan.

Idag var det dags för Funäsdalen. ”Fina backar” enligt de rutinerade skidåkarna i sällskapet. Jovisst, för de rutinerade skidåkarna var det säkert så. För mig, som efter första åket kom ner på darriga ben, med skenande hjärta och totalt utan känsel i fötterna pga att pjäxorna ströp all form av blodtillförsel, var de rätt olidliga. Upptäckte till slut att det faktiskt gick att spänna ut pjäxorna så att även mina osedvanligt feta vader fick plats. Jag gav det en chans till.

Efter två åk hade jag ramlat minst lika många gånger och självklart mitt i den brantaste delen av backen. Näst sista gången blev jag bara liggande, livrädd att åka rakt ut i skogen – alternativt i full kareta nerför backen – om jag försökte ställa mig upp. De rutinerade skidåkarna i sällskapet svischade förbi och upptäckte inte att det var jag som låg där och skrattade hysteriskt alternativt försökte låta bli att grina. Till slut kom snälla Nettan och hjälpte mig av med skidorna, på med dem igen och sedan såg hon till att jag kom ner för backen. Tyvärr var jag tvungen att åka upp och ner i g e n i samma backe, eftersom vi skulle till stugan i backen och grilla vår lunch. Det blev dagens sista åk. Att åka skidor med hjärtat i halsgropen och med livet som insats är i n t e semester.

Har nyss sett filmen ”Funny People” med Adam Sandler. Jag kan inte riktigt med Adam Sandler. Han har för kassa punchlines för att bli ståuppare och är för dålig aktör för att bli skådis. Han är som en köns- och bajs-humorfilmernas Hugh Grant. Han har fastnat i ett fack och kan verkligen inte komma därifrån.
Filmen var oerhört rörig, ”out-of-focus”, hade totalt osammanhållet manus och tog aldrig slut. Två timmar och tjugo minuter med Adam Sandler – till slut tröttnar man på f-ordet och k*k-ordet. Jag vet att man kan vara rolig utan att alltid behöva ta till könsord. Det kan vara avväpnande ibland, men till slut undrar man ju vilken slags komplex killen lider av, egentligen.
Men Seth Rogen var ganska rolig.

Men visst ska man heta Robert Tennisberg om man jobbar på Sportradion? Och visst ska man heta Lisa Frost om man jobbar på SMHI? Jag gillar det. Men jag undrar samtidigt om det är en slump, eller om dom bytt namn efter arbetsplats?


Lite ledsen att jag missar det här på söndag – det kommer ju att bli så bra!

Om Jesus hade funnits, hade jag velat att han skulle bo nära min mage. Lite handpåläggning på den hade inte skadat. Jag hoppas det ska ge sig med en veckas fjällvistelse. Särskilt när jag vet att musikvärlden inte går under utan mig och att jag har kompetent hjälp under tiden.

Firmans utökande med en person kommer allt närmare. Redan 1 april kanske jag har en anställd. Det känns så extremt pirrigt men väldigt, väldigt positivt. Det känns som om vi kan uträtta storverk tillsammans, jag har bara positiv magkänsla, och det blir starkare och starkare.
En lite bizarr situation uppstod en stund i samband med denna eventuella nyanställning, men det känns som om det förtjänar ett helt eget inlägg, när det finns mer tid.

Kvällen ikväll ska ägnas åt packning, lite avslutande jobb-grejer, vikning av tvätt och lite dammsugning. Sen väntar en veckas avkoppling – och jag ska njuta – så gott jag kan!

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Här skriver jag, och tar själv ansvar för det jag skriver.

Statistiknörden

  • 31,326 hits