Om det där med hår

Fredag. Det känns skönt, erkänner jag. Avslutat veckan med att kombinera jobb med lite studiedag. Dottern ledig från skolan både fredag och måndag och jag hade lovat henne att åka med till en cool frisörsalong i SoFo, och kolla upp vad man kan göra med hennes frisyr. Hon har varit korthårig ett bra tag nu, och är sugen på att låta håret växa ut.
Men vadå? Tänker du. Det är ju bara att låta bli att klippa håret, då brukar det ju, om allt går som det ska, växa ut så småningom. Det är helt sant. Kruxet är att dottern har en sån där ball, asymmetrisk frilla, med superkort på ena sidan och lång, härlig fly-lugg på andra sidan (mormor är fasligt bekymrad och säger att hon kommer att bli sne i huvet om hon fortsätter med sagda frisyr). Och sen har vi ju den här härliga tidsåldern, när allt ska hända nu-nu-nu, och helst igår. Vänta är inte roligt! Så, hon har pratat om extensions och hårförlängning. Jag må curla min dotter och skämma bort henne, men extensions känns inte aktuellt. Jag kan sträcka mig till att köpa sådana billiga, med clip-ins på, som man kan ta bort när det är dags att nanna kudden, men att limma fast löshår på den ungens huvud känns definitivt som ett no-no. Och, vi börjar med en klippning. Det går nämligen att köra tricket ”ta från dom rika, ge till dom fattiga”. D v s kamma över lite av den långa, långa luggen och klippa ihop med det korta på andra sidan. Och voila, genast kommer denna intelligenta klippning göra att håret ser lite längre ut, trots att är kort. Äsch… Ni fattar?
Snillrikt, på min ära!

Om tjejer och långt hår

Dottern har klippt av sig håret. Och mycket slog mig just kring det här med tjejer och långt hår.

Unga tjejer ska ha långt hår. Det är bara så det är. Punkt slut. Jag tycker det är helt sjukt att det är på det viset. Medan dottern satt i frisörstolen och lät saxen göra sitt jobb, kastade jag lite blickar runt omkring mig. Alla tjejer, från treårsåldern och upp till tonåren och ungt vuxenliv, dom har långt hår. Det spelar liksom ingen roll vad håret har för kvalitet, det ska vara långt. Det kan vara hår man ser skulle må oerhört bra av att vara kort, men det är det inte. Istället hänger det ganska stripigt och glest, men det är långt. Bara för att tjejer ska ha långt hår.

Dottern blev inspirerad av Lukas Moodysons film ”Vi är bäst” som hon var och såg med sin mormor. Den handlar om tre tjejer som på det rosa, glittriga 80-talet beslutar sig för att starta ett punkband. Häromdagen kom hon bara hem och sa, väldigt bestämt: ”Jag vill klippa mig kort!”. Jag ska erkänna att jag blev lite tagen på sängen, och jag började förklara för henne att det skulle ta lång tid för håret att växa ut, om hon skulle ångra sig efteråt. Samtidigt hör jag mig själv förstärka det här jäkla könsrollstänkandet, och jag slutade när jag insåg att hon faktiskt hade bestämt sig. Det skulle bli kort! Från vänner – både mina och hennes – kom flera kommentarer om att hon varit modig, som gjort detta. Det känns ju också rätt sjukt, egentligen. Återigen, detta snäva könsrollsinrutande, det är så jäkla tröttsamt. Jag är stolt och glad över att hon vågar gå sin egen väg.

Med den korta frisyren kom en helt annan attityd på köpet. Hon har blivit lite tuffare och lite kaxigare, på ett väldigt positivt sätt. Jag gillar det jättemycket, både den nya looken och den nya attityden. Och jag gillar det faktum att man faktiskt nu också kan se att hon och jag är lika till utseendet. Nu har vi båda nästan samma frisyr!

En klåp-klippare

Nyklippt.
Försökte kapa luggen själv, vilket resulterade i att jag tvingade iväg mig själv för akut klippning. Jösses. Att man aldrig lär sig…

Bad hair-year

Spoiler alert: varning för i-landsproblem-gnäll.

Alltså, på riktigt. Hur ska jag någonsin kunna få längre hår? Luggen jag har, den där spräckliga, gråblonda som idag består av ungefär 5 spridda hårstrån och ett i klunga, blir bara tunnare och stripigare för varje dag som går. Det spelar liksom ingen roll hur många inpackningar, silikoninläggningar och olivoljebehandlingar jag gör – den äter liksom upp sig själv. Nu har den beslutat sig för att den vill lägga ner växtverksamheten helt. Varje gång jag drar handen genom det som ska föreställa lugg, eller lägger den bakom örat, och det ramlar av ett hårstrå, skriker jag nästan. Neeej! Inte ännu tunnare!
Resten av håret ser hyfsat okej ut, men den där jävla luggen, alltså. Och jag som klippt mig så tjusigt assymmetriskt, med kort på ena sidan huvvet och längre på andra. Just för att kunna låta luggen växa ner. Fly-frissa, hette det när jag var ung. På den tiden när jag hade ett hår.