You are currently browsing the monthly archive for september 2009.
Väldigt exklusivt: här är en bild från det jättestora rånet i Stockholm förra veckan.
Dålig, dålig, dålig dag. Dom duggar tätt, känns det som. Jag har hamnat i nån slags negativ spiral som jag inte tar mig ur. Just den här dagen handlar det om att jag tycker att arbetsfördelningen i hushållet för tillfället väger över åt ett håll. Mitt. Det känns som att jag i ett par veckor skött allt. Lagat frukost, lämnat, hämtat, handlat, lagat mat (och jag HATAR att laga mat!), tvättat, städat, nattat… Allt. Gensvaret för min klagan har väl inte varit det det allra bästa – Det Stora Dövörat slår till och sen blir det en niohålsrunda på golfbanan. När man är sur, är man tyvärr inte särskilt vältalig och pedagogisk. Det blir mest bara gnäll och ord som ”alltid” och ”jämt” missbrukas en del. Det är inte ”alltid” och ”jämt”. Det är bara just nu som det känns så här. Om två veckor har läget ändrats. Hoppas jag.
Fan. Killar. Can’t live with them, can’t shoot them.
Helgen är över.
Redan.
Det gick så fort, fattar inte riktigt hur det gick till. Plötsligt var det bara slut. Och jag går och småmuttrar och surar. Känner mig nästan lite lurad. Men OK då, jag fick i alla fall trycka in ett stort antal skaldjur i ansiktshålet. Det kunde, åtminstone tillfälligt, ta udden av den lätt fadda känslan av besvikelse. Resten av helgen måste jag nu spendera med att röja i kaoset som bara två barn i sex-, sjuårsåldern kan skapa.
Fredag. En yrkesmässig bergochdalbana den här veckan, som ändå slutade med en relativt bra känsla, en känsla av att det faktiskt är jag som kan det här.
Ibland träffar jag på folk som drar ner mig, tillbaka till den osäkra nivå jag befann mig på när jag var yngre – den nivå när jag blev röd i ansiktet, hade svårt att uttrycka mig och säga min mening. När jag träffar såna vill jag bara fly, hellre fly än illa fäkta, och en hel massa känslor rusar genom kroppen. När jag fått lite distans hittar jag orden igen, men då är det liksom försent. Kvar finns den där sura känslan av osäkerhet och att någon sitter i andra änden och tycker att jag verkar just det; osäker. Då repar jag kraft och mod till nästa gång. För då vet jag hur jag ska uttrycka mig, hur jag skulle ha uttryckt mig. Och passar det inte, då får det faktiskt vara.
Det kändes lite kryptiskt skrivet, det där. Men jag behövde nog sätta det på pränt för att liksom mala in det i huvudet på mig själv.
Det bor en hippie i mig. En sån där som gillar batiktröjor och utsvängda jeans. I helgen hittade jag en fin fransväska för 20 kronor på en loppis. Och – jag har fått en ny hippiefavorit – västar med ludd. I Göteborg nyligen, i kanonbutiken Missäy i Femmanhuset (snälla, snälla öppna en butik i Stockholm!) hittade jag en svart version av den beiga jag köpte för ett halvår sedan. Och igår, på BikBok hittade jag ytterligare en, en beige med långt, härligt ludd. Det var ju inte alls meningen. Jag skulle bara köpa en billig, enkel topp istället för den jag spillde kaffe på på lunchen. Herregud, man kan ju inte gå på opera med kläder med kaffefläckar på! Istället blev jag av med betydligt fler kronor än planerat – men den gick inte att motstå.
Åt lunch med en ”smackare”. En sån där som tuggar intensivt med öppen mun och under oändligt smaskande. Jag gillar inte smackare. Han är dessutom en ganska arrogant och småkaxig typ, och det bättrar ju inte direkt på oddsen att man ska gilla honom. Avslutade det hela med att spilla kaffe på min beiga topp när jag flydde fältet.
Den lunchen hade man, trots att den var ganska god, kunnat vara utan. Jag får hoppas att den stannar i magen.
Bizarrast den här veckan var ändå den här kassörskan som tog emot oss när vi skulle handla torrfoder till våra husdjur…
Ett riktigt ko-nstverk
Skön söndag där vi insupit lantluft. Varit på bakluckeloppis och fyndat lite hastigt (sexåringen gillade definitivt inte att gå runt bland dom öppna bakluckorna och slog an stora klagolåten), gått en träsktrollstig och plockat färsk majs. Och den lilla sexåringen slog någon slags världsrekord i insomning – hon gick och la sig tillrätta i sängen, vände sig på vänstersidan och somnade.
Och här sitter jag. Fortfarande gräsänka – duracellkaninen kommer hem sent imorgon natt. Majsen ligger på köksbänken och svalnar. Jag har lite, lite ont i magen över ett projekt. Imorgon är det måndag, och veckan får utvisa hur det blir.
Det är nästan så att man skäms en liten, liten aning: jag har inte varit utanför lägenheten många minuter idag. När jag väl kom ut fick jag nästan en chock över hur varmt det var. Tänker att vi gräsänkor kanske kan kompensera för det imorgon när vi åker ut till kära mor för en söndagsdejt. Jag tror faktiskt att vi tar badkläderna med.
Mrs_B
PR-atkvarnen 