You are currently browsing the monthly archive for maj 2010.
Är det inte det ena berget, så är det det andra.
Nu när jag bestigit tvättberget (usch, det lät nästan lite ekivokt…) har jag en ny härlig utmaning att se fram emot. Den fulltankade diskmaskinen ska tömmas, och diskskörden för dagen ska lastas in. Men jag är inte bitter, som han sa, han speedwayåkar’n. Jag behöver i alla fall inte handdiska eländet…
Jag har fått tid för gastroskopi. Snabbt gick det också.
Och jag blir sövd, om så bara för ett par minuter. Det känns betryggande. ”Jodå! Vi har fina grejer här på mottagningen”, sa sköterskan och skrattade när jag ringde och försäkrade mig om att jag verkligen fick b l i sövd. 15 juni går den härliga undersökningen av stapeln. Sen ska jag vila upp mig två veckor i Spanien! Jo. På riktigt, alltså. Jag ska det!
Spontan gåbort-kväll i fredags (vi skulle hämta sjuåringen hos kompis och blev inbjudna på vin och det som fanns kvar av middagen). Snabb födelsedagsfest i lördags, följt av tripp till kära modern därefter. Upp och iväg till TV4 i förmiddags, och så snabbt ut till modern igen för att vara med vid bakluckeloppis ett par timmar. Nu känner jag mig helt slut och ändå har jag det där tvättberget kvar, som bara måste vikas. Känns ändå som jag gjort något annat än bara jobbat i helgen.
Måste få skryta lite, lite bara. Idag hade jag på mig ett av de glassmycken jag gjorde häromveckan, som möjligen kan klassas som hyfsat. På bakluckeloppisen kom en kvinna fram till mig och utbrast: ”åh, vilket vackert smycke, riktigt 60-talsstil!”. Då blev jag glad.
Min kära moder förärades förresten också med ett annat av alstren som också dög, i mors-dags-present. Hon blev också glad, men det hade hon säkert blivit även över ett av dom där gräsliga också…
Känns kanske lite överspelat så här två dagar efteråt, men nu har SVT verkligen något att fundera över gällande Eurovision Song Contest. Vill man göra tv-underhållning som lockar miljonpublik och fortsätta låta svenska folket rösta fram flopp efter flopp eller ska man gå tillbaka till att låta en expertjury avgöra en tävling? Svenskarna framför tv’n röstar aldrig, och kommer aldrig att rösta taktiskt. Aldrig att herr, fru och unga fröken Svensson kommer att sitta med telefonluren i handen och tänka: ”nu ska jag rösta på det här bidraget, eftersom det är det som kommer att ha störst chans i ESC”. Man röstar med hjärtat, man röstar med det som tilltalar en; det är ju det som är charmen; att alla tycker olika. Självklart framhärdar SVT att det ÄR folket som ska bestämma, eftersom alla dessa telefonröster i princip är det som finansierar tävlingen år efter år.
Behåll gärna programmet som tv-underhållning men strunta i internationella tävlingen. Jag hävdar att det är omöjligt att tävla i musik.
Ont i magen. Sushi-lunchen var nog inte den bästa.
Lär mig nu att bara gå på sushi-ställen jag vet är bra och godkända av mig sedan tidigare…
Låt oss säga så här:
någon glaskonstnär kan jag lova att det aldrig blir av mig. Det där jag försökte skapa förra veckan är något av det fulaste jag sett…
Alla barn tjatar, mer eller mindre. Mitt eget barn tjatar. Det kan jag hantera, ibland bra och ibland mindre bra (men det ser jag som min rätt som hennes förälder). Något jag upptäckt är att jag definitivt inte klarar av tjat från andras barn. Sjuåringen hade en liten väninna som sov över och jag hann knappt slå upp ögonen förrän hon kläckte ”jag är hungrig, jag vill äta frukost nu!”. Jag studsade till lite, eftersom jag är så ovan vid just dom orden. Min egen unge kan gå halva förmiddan utan att säga ett knyst om frukost så jag tog det inte så seriöst. Det dröjde ungefär 20 minuter innan nästa: ”nu är jag jättehungrig, när är det frukost egentligen?!”. Efter frukost tjatades det vidare om tuggummi och diverse lekaktiviteter utanför huset. Vad är det med ungar nuförtiden? Måste man smälla upp hoppborgar, cirkusmaneger och blåsa ballongdjur varje söndag? Vad hände med att hitta på egna lekar och aktiviteter? Jag försökte hantera tjatet bra – jag kunde ju inte direkt säga till väninnan det jag brukar säga till sjuåringen när jag hört ”jag vill!” för hundraelfte gången.
Lägg därtill en förmiddag med ett brottande med att försöka installera comhem’s trådlösa bredband, så är det lätt att förstå att tålamodet inte direkt stod/står på grönt. Nu, mer än 12 timmar senare har jag fortfarande inte fått igång det. Supporten stängde klockan 18, så därifrån får jag ju ingen hjälp. Jag hade tänkt försöka jobba hemifrån imorgon. Det kan jag göra, men det hade varit bättre att kunna göra det med en bra bredbandsanslutning och inte med ett uselt mobilt bredband. Dessutom, kära comhem, borde man väl få lite nya användaruppgifter, så som ny mailadress, när man skaffar nytt bredband? Det har jag inte fått. Klockan 8 imorgon bitti hänger jag på (telefon)låset. Och jäklar, vad jag ska tjata!
Ishockey. Alltså, vilken överskattad jä*la skitsport!
Då kör vi igen, då.
Pressreleaser, nej tack till tv-medverkan (jo, mina artister kan säga nej också), intervjubokningar, nya kundförslag och offerter, lunch med bokförlag… Det är tur att solen lyser, annars vore jag en zombie.
Hur trött kan man egentligen vara? Både jag och sjuåringen var helt slut när vi äntligen landade hemma efter en väldigt trevlig glas-kurs hos en begåvad bloggare (hej Batbut!). Efter att med glädje beskådat hur sjuåringen gick loss på glasbitarna och fullkomligt sprutade ur sig skapelser klev vi innanför dörren hemma och bara dog. Tröttheten blev grinighet och tårarna kom när hon upptäckte att pappa inte var hemma den här kvällen heller (alla dessa jäkla release-tillställningar!). Måste jag säga att det tog ungefär två minuter för henne att somna?
Mrs_B
PR-atkvarnen 