Jag kan just nu troligen klassas som den mest korkade människa som går i ett par skor. Jag fick klartecken, go ahead, grönt ljus på den där resan till Kansas City. Jomen visst! ”Jamen, det var väl en bra idé, vi står för din resa!”. Och så tackade jag nej. Va!? Är det ens möjligt att jag yttrar ordet ‘nej’ i det här läget, tänkte jag, samtidigt som jag skrev mailet där jag förklarade att jag avstod. Men – det gjorde jag.

Det fanns flera anledningar till min kovändning. En av dem var att jag inte skulle kunnat åka förrän onsdag eftermiddag. En annan var att hotellrumsfrågan inte var helt klarlagd. Det fanns möjligheten (kan också uttryckas som ‘risken’) att jag skulle dela hotellrum med en herre som jag inte känner speciellt väl. Även om jag gissar att resan inte direkt hade spenderats på hotellrummet, så kändes just den biten inte helt lockande. Jag  njuter av att få spendera tid ensam ibland och delar helst inte rum med främmande män. Så, nej blev det. Jag stannar hemma, jag. Men på tisdag åker jag banne mig till Örebro igen. Det är ju en resa, det också, som sagt.