You are currently browsing the monthly archive for oktober 2012.
Rider på den positiva energivågen jag känner just nu. Betar av sådant som vanligtvis brukar ta emot (sån’t där som betalning av firmans fakturor och familjens räkningar) fort, fort vilket gör att man inte samlar allt jobbigt på hög. Försöker strukturera, ordna och organisera. Än så länge tryter inte energin. Jag är smått förvånad men glad. Och rider på min våg.
Imorgon bitti går mitt tåg till Göteborg kl 06:00. Frågan är hur energisk man är vid den tiden?
Vintertid. Vaknade sjukt tidigt imorse, redan kl 6. Ingen hit kändes det som, vi hade vänner över på grillmiddag (åh, vilket fantastiskt kött det var!) och så seg som jag blir av mat och vin… Ja, ni fattar.
Bet mig kvar i sängen och såg Så mycket bättre på paddan. Förra säsongen var så svårt segdragen och tillrättalagd: jag såg premiäravsnittet och tyckte det räckte sen. Såg fragment ur serien och imponerades bara av Timbuktu och Laleh och i viss mån Wiehe. Årets omgång verkar definitivt bli roligare. Mycket spretigare och fler livsöden, mer känslor och bättre dramaturgi. Jag är väldigt nyfiken på Darin och de två unga damerna. Den äldre damen är än så länge våpigare än vad som är hälsosamt. Och Uggla, den Ugglan! Rockfarfar. Och min gamla barndomsidol. Det blir mycket minnen och jag kommer definitivt följa årets säsong.
Veckan har varit både bra och anus. Det känns skönt att kunna bolla kritik med en kollega. Hade jag fått den sjäv hade det nog varit fem resor värre. Nu kan jag se mer sakligt på det. Det känns däremot oerhört skönt att det är fredag och helg. Middag med vänner imorgon, som vi inte träffat på ett tag. Det blir fint. Köttmiddag med vin. Mmmmm.
Fan vad jag hade önskat att jag hade fått ägna mig åt äkta och hederligt jobbande idag, istället för denna elektroniska pajkastning som pågått hela dagen via mail. Det har varit mail MED KOMMENTARER I STORA BOKSTÄVER och slingrande försök att ta sig ur en dålig situation. Alla skyller på alla och det blir dååålig stämning. Jag hatar det men samtidigt blev jag ovanligt eggad och peppad av det – ett tag. Sen blev det bara dumt och plumpt. Och den där gnagande irriterande olustkänslan av att inte duga till. Bort, du onde!
Aftonbladet avslöjar att Danny Saucedo och Gina Dirawi leder Mello i år. Det var för övrigt kul, tycker jag. Ungt och fräscht – ut med di gamle! Aftonbladet lägger så ut en liten läsarundersökning där man får tycka till om programledarvalet. Om 43% av läsarna deltar i undersökningen och klickar i valet ”jag bryr mig inte” – hur ska man tolka det? Tydligen bryr man sig i alla fall så pass mycket att man deltar i undersökningen…
Är folk riktigt vettiga, egentligen? Det är minst tre minuter kvar till Centralen – minst. Och dom står redan och köar för att komma ut. Jag förstår inte.
Vissa saker kan man ju verkligen undra varför man gör. Som t ex att trycka i sig en hel stor påse med saltlakrits, fast man vet att man kommer att få jordens magknip efteråt. Som att spela 18 hål på golfbanan med en begynnande känning av nackspärr. Eller varför inte att arrangera en pressträff i Göteborg, med ljumt förhandsintresse och som det i slutändan kommer en (1) mediamänniska till.
Trots att den goda kvinnan som var tänkt att intervjuas höll god och glad min och tyckte att det var en väldigt avkopplande och skön arbetsdag, känns det som ett gigantiskt nederlag. Trots att jag vet att vi i princip kan göra noll och ingenting åt att det dyker upp intressantare nyhetsstoff på bara någon timme, känns det som om vi gjort ett dåligt jobb.
Tur att vi under gårdagen i alla fall hade ett mycket bra och trevligt möte med två ”demonproducenter” i en varm källarlokal i Göteborgs innerstad. Nu har man i alla fall nåt som gjorde resan hit värd att göra.
Lämnade ett gråttgråttgrått Stockholm och for till ett gråttgråttgrått Göteoborg. Idag ser jag plötsligt från min ospecificerade tågfåtölj i klass 2 hur solen lyser och himlen är alldeles blå. Man blir liksom förvånad, och känner att ”oj, det vsar länge sen!”. Hur känns det?!
Sitter på tåget till Göteborg.
Med jämna, och tack och lov inte alltför korta, mellanrum kommer en särpräglad och svårt-att-förklara-bort-stank av prutt. Vagnen är full av hormonstinna tonåringar, men jag tror fan det är byrådirektören i sätet framför mig som släpper väder. Äckligt!
I sätet bakom mig sitter en surmulen tonåring och muttrar. Hon verkar svårt curlad; hon kan inte sitta själv i sätet utan tvingar sin pojkvän att sitta hos henne, trots att han vill sitta själv. (Eller vänta, nu verkar det som om det är hennes brorsa?). Hon ringer sin mamma och klagar över att hon inte kan bära sina väskor från stationen själv när hon kommer fram. Hon blir skitsur över att familjen tydligen fått gäster i veckan (”Men åååh, hur länge ska DOM stanna? Ska dom bo i vårt rum då?). Allt sagt med extremt gnällig och entonig röst.
Ibland får jag lust att återinföra barnaga i Sverige.
Riktigt, riktigt jobbig har min tinnitus blivit. Det ringer konstant i öronen, hela tiden.
Borde packa nu, tåget till Göteborg går 07:44.
Mrs_B
PR-atkvarnen 