You are currently browsing the tag archive for the ‘gnäll’ tag.

Jag vet inte om det är det eviga flängandet hit och dit, rädslan för att flyga i kombination med ett fullkomligt blomstrande uselt golfspel som gör att min rygg fullständigt tackat för sig och lagt ner verksamheten. Har varit förskonad från rygg- och nackont under semestern men idag var jag hos naprapaten, efter att ha drabbats av något slags låsningsrelaterat migränanfall igår. Det sprängvärkte i precis hela det stackars lilla pratkvarnshuvudet. Det blev kulmen på ungefär två veckors spänningshuvudvärk, onda höfter och ett evigt gnällande från yours truly. Jag fick åtta noggrant satta akupunkturnålar och massage som inte direkt präglades av behaglighet och varsamma, mjuka händer. Slutligen la h*n sig i princip över mig och lossade på låsningen i bröstryggen. Inte ens det var särskilt behagligt, trots att h*n faktiskt är ganska tjusig. Jag ska tillbaka på torsdag igen. Det känns som om h*n lyckades mjuka upp en del väldigt spända muskler och låsningen är i princip borta. Har fått en bra rörelse som jag ska försöka göra minst två gånger om dagen. Och i tidningen Må Bra hittade jag ett träningsprogram som jag ska försöka sätta igång med imorgon. Det är ett core-program, d v s ett som ska stärka framförallt bukmuskulaturen. Sen är det nog så att jag får lov att vila från golfen resten av säsongen. Eller också bli ungefär en miljon gånger bättre på att stretcha, tänja och ta hand om kroppen efter golfen. Jag gillar verkligen att spela, men när kroppen pajar ur varken funkar spelet eller är det speciellt roligt att utöva det. Det finns ett vedertaget begrepp på sjukhusmottagningar runt om i Sverige för såna som jag. Jag vet, eftersom jag själv varit med om att skriva in begreppet i en hel del patientjournaler i min ungdom. SVBK heter uttrycket. Ni kan härmed börja kalla mig ‘sveda-, värk- och bränn-kärring’.

Yohio hamnar i medias hetluft allt oftare. Till viss del tror jag det handlar om att han inte är tränad att möta media, och att de runt omkring honom inte heller är det. Sedan tror jag också att vissa tror att artister alltid förväntas vara trevliga, och att man på något vis tycker att en artist är allmän egendom, bara för att man varit med i TV eller synts offentligt mycket.

Förstår faktiskt inte riktigt problematiken och ‘gnället’ i den här senaste historien: Yohio har anvisats en tid i ett köpcentrum, som centrumledningen basar över och är arrangör för, troligen i samarbete med någon butik i köpcentrumet. En timme där han framförallt ska prioritera att signera saker som fansen köpt. Det är absolut inget ovanligt förekommande, sist jag var med om en signering (med två erfarna och långvariga artister) var det precis likadant. Jag ser framför mig hur rubrikerna hade sett ut om han prioriterat de som ”bara” vill ha en autograf på papper. ”Jag köpte en jättedyr skiva men jag fick inte ens en autograf, det stod en massa före mig i kön med papperslappar som han skrev på istället!”. Om det finns tid över efter den officiella signeringen, brukar artister självklart skriva autografer till alla, men står det 300 personer i kö med en nyköpt CD i näven, är det rimligt att det finns någon sorts prioritetsordning. Och efteråt vill artisten inget annat än att gå och marinera kropp och händer i handsprit. Dom är ju inte mer än människor…

Efter att ha reklamerat och mailat och stått på mig, har jag fått hjälp från Tele2 att lösa abbonnemangsfrågan. Bara tio minuter efter att jag skickat mailet kom ett svar från kundtjänstchefen och strax därefter ett telefonsamtal, som löste hela situationen.
Än så länge har jag telefonerna jag ska returnera inte dykt upp i brevlådan, så jag ropar inte riktigt hej än. Men jag är på god väg och jag blev positivt överraskad över hur snabbt och smärtfritt det gick. Så lät det nämligen inte första gången jag ringde kundtjänst. Tack televerket… eller, ja.. Tele2 i alla fall. Nu kommer jag åtminstone inte att kasta luren i örat på framtida försäljare, även om jag skulle vilja be dem tona ner sin expressiva och forcerade införsäljningsteknik.

Jahapp, Så var det dags igen. En ny måndag, mitt i (musik)livet.
Här hemma är det kaos; det står garderober överallt och jag undrar om det faktum att vi slängt ut de två gamla garderoberna från hallen och satt in två nästan likadana (fast mer rustika) innebär att det blir det brukar: att vi får mindre och mindre utrymme för allt vårt jä*la junk vi samlat på oss genom åren. Garderobsbytet har i alla fall inneburit att vi rensat och slängt en hel massa grejer. Men ungefär lika mycket står fortfarande utspritt i kök, vardagsrum och badrum. Det blir extra intressant eftersom vi ska ha folk hemma på söndag. Någon av oss kommer nälmigen att fylla tvåsiffrigt inom kort. Det ska bli intressant att se vad som händer med garderoberna innan dess….

Jomen se, där kom den – dippen.
Det började lite tjusigt med det där gnället på tåget, sen kom ett lite surigt mail från en annan kund som inte heller känner sig riktigt tillfreds med artistlivet. Och som kronan på verket passade jag på att krocka lite, när soon-to-be-tioåringen och jag skulle åka och äta lunch häromdagen. Ingen jättekrock; det gick lugnt tillväga, krocken skedde i ungefär 25 km’s fart, inga skador och inga knytnävar var inblandade i uppgörelsen. Men helvete, detta jävla administrativa pill! Och bilen som ska visas upp, och skadeblanketter som ska fyllas i och telefonsamtal som ska ringas… Jag ramlade ner i ett litet mentalt kaninhål häromdagen och håller som bäst på att kravla mig upp. Och för att mota bort panikkänslorna jag får av missnöjda kunder, gör jag saker som jag inte har betalt för, och som retar gallfeber på min kollega, för att det är saker jag inte borde göra, inget som står i avtalet att jag ska göra och som ingen tackar mig för, någonsin.
Och när jag får en sur kollega, reagerar jag barnsligt och känner att jag hellre vill jobba själv, för då kan jag göra som jag vill. Så, nu kommer jag att vara barnslig ett par dagar, sen är jag uppe ur hålet och så kör vi vidare som vanligt. Jag vill ju vara två!

PMS.
Kort och gott.

Jag älskar mitt barn, tro inget annat. Men ibland, när jag behöver göra annat, är det evinnerligt tröttsamt att agera lekmorsa. Efter en jäkla massa tjat gav curlingmorsan med sig och tog dottern och en kompis till Eriksdalsbadet. Resten av städningen lämnar jag med varm hand över till sambon som spelat golf hela helgen.
Ibland är prioriteringen helt skev i den här familjen…
Känns helt ok att det är slut på sommarlovet om ett par dagar…

Imorgon bilar jag ensam ner till Helsingborg. Sambon och dottern ansluter på lördag med tåg.
På fredag ska jag dricka champagne med kollegan, i Malmö.

Borde packa färdigt. Det borde sambon också, eftersom jag ska frakta ner deras bagage, så dom slipper släpa allt på tåget. Men han spelar golftävling. Så då kan jag också skita i såna måsten.

Hm.

Fråga mig inte hur jag mår. Jag vet inte.
Ena sekunden är jag glad, andra sekunden känner jag tårarna skjuta upp i ögonen.
Labil.
Skjut mig.

Jag går i valet och kvalet. Sedan flera månader har jag satt håret på utväxt. Det innebär att jag just nu är i någon slags ingenmansland gällande frisyr. Jag har ingen. Och jag velar. Ena dagen vill jag ta en rakapparat och bara raka bort eländet; gå tillbaka till gamla hederliga PRatkvarnen som kunde kliva ur duschen och gå direkt till jobbet, utan att behöva fixa ett endaste dugg med håret. Andra dagen ser jag bilder när jag har extremt kort hår och säger ”nej tack, aldrig mer”.

Snacka om ilandsproblem.
Världen brinner och jag orkar bara bry mig om mitt hår. Jag borde skämmas. Nu går jag och lägger mig.

Fast jag tror ändå jag har bestämt mig hur jag ska göra med det. Håret alltså.

Pratkvarnen - min blogg, mina åsikter

Statistiknörden

  • 31,429 hits